Han ska ha barn med sitt ex

Nu så kopierar jag inlägget från ett annat forum som jag skrev i igår, så det kanske ser lite konstigt ut.

Livet är inte lätt ibland, denna helg är som tagen från en drama film. Jag hoppas det slutar väl och lyckligt som i en typisk kärleksfilm, men med min tur i livet så blir det nog inte så och tar nog slut här och nu. Först och främst, jag är så korkad... Varför skulle jag försvåra det för mig med att be han stanna kvar? Men jag ångrar inget!

Igår var jag på en dejt med en kille, första gången vi träffades igår, bara chattat lite. Och jag tänkte mest att det kunna vara trevligt att komma ut o träffa lite folk och så, inget märkvärdigt. Men så fel jag hade!

Dejten bestod utav en middag på Kina, mycket trevligt var det, sen så lite spontant så gick vi även på bio efteråt. Det var väldigt trevligt och roligt, slappnade av med varans sällskap direkt. Och på tal om inget, tipsar om filmen American Sniper.

Han körde sedan hem mig, släppte av mig och åkte vidare. Efter ett litet tag smsade jag honom att jag kanske skulle ha bjudit upp han på kopp kaffe (nej, ingen bak tanke) innan han åkte hem igen då han åkte ända från Sundsvall som han skulle åka tbx till. Och sen så kände jag att jag vela träffas en längre stund - det räckte inte på långa vägar, och vet ni vad han gjorde? Han vände om trotts han var nästan 2 mil utanför (jag har aldrig varit med om det tidigare att någon har vänt så där), han kände samma sak att han inte vela åka hem. Så hem till mig kom han, vi satt i soffan. Jag saft och han kaffe och vi tittade på tvn på en massa filmer och pratade enormt mycket (såklart dök en massa sex scener upp på filmerna på raken - genant blev det^^).

Dock dök lite saker upp. Kände att han var för perfekt, perfekt är han på så många vis, så förbannat underbar! Men det var för bra för att vara sant. Jag kan ta det att jag fick reda på att han har varit gift som han inte berättade om innan vi träffade, det kan jag ta ändå. Han pratade lite för mycket om sina ex när vi åt middag, det kan jag med ta då jag vet att han inte menade nå illa med det - lite klumpig bara som pratar på. Men tyvärr så sprack det då jag fick veta att hans fd för nå par månader sedan kanske skulle få hans barn, som han med nyligen fick reda på utav henne medans hon hade vetat det i någon månad. Och jag kände att jag inte kan vara med på det, kändes som en isig blixt genom kroppen när jag fick veta det. Jag kan inte dejta han medans han väntar på ett barn med någon annan. Har du någon gång dejtat en kille som väntar barn med sitt ex? Hur gick det för er? Hur stog du ut? Stannade du kvar eller stack du fort som satan?

När han nämnde om graviditeten så blev det en hel del tyst, lite dålig stämning osv. Men vi fortsatte att kolla vidare på filmerna och pratade lite smått.Sen så släppte det smått och det blev rätt så okej igen. Eller ja, något då! Jag sa ärligt att jag inte kan dejta han om det visar sig vara hans barn eller så, och jag vill inte vara med som tredje hjulet - han säger att dom inte har nå känslor för varann alls, men han ska finnas där för barnet osv. Förstår det, men gör ont ändå. Slutade med att han fick trösta mig lite, och det ena ledde till det andra. Efter många om och men att han skulle åka så slutade det med att han blev kvar över natten, han ville inte åka och jag ville inte att han skulle åka. Jag bad han stanna kvar inatt, och han ville inte åka hem igen som sagt. Trotts jag visste att det skulle göra ont med, men jag vela njuta utav hans sällskap, hans lukt och allt. Han kändes inte som alla andra! Vi var vaken större delen utav natten utav att prata och titta på varann och "lite sånt där" (och så bra gick det att vi skulle gå sakta framåt som vi sa från början), Men mest låg vi bara och pratade och höll om varann, sen så små somnade vi lite smått då och då, och då och då kollade vi på varann. Han hade tydligen kollat på mig större delen utav natten medans jag låg och sovde.

Men morgonen kom, och dagen gick ungefär i samma stuk. Prat, gos och försöka klura ut om situationen skulle funka ändå mellan oss, gråt, tröstande, osv. Men jag kom hela tiden fram till att jag inte klarar av det, jag är inte stark nog. Så nu när vi sa hejdå så sa vi hejdå för alltid, fast vi inte ville. Vi ville fortsätta. Men jag klarar inte av det. Men de ska göra faderskapstest sedan, men först i augusti. Lång tid fram tills dess! Och jag, jag är inte stark nog. Blir illamående bara utav tanken att leva ett sånt liv.

Men gud vilken toppen kille jag mister! Känns som att det inte var igår vi träffades, utan att vi hade känt varann så länge - i flera år. Det bara klickade för oss båda och båda kände likadant för varann. Han är inte som alla andra. Han säger en massa saker som INGEN har sagt till mig, INGEN. När han pratade och sa de orden så grät jag så enormt mycket å allt. Jag till och med öppnade mig för honom om större delen utav mitt liv och uppväxt, jag grät och han bara höll om mig och tröstade eftersom de minnen tar hårt på mig fortfarande. Det var så skönt, för att jag kände en sån tillit till han, tillit som jag inte har känt för någon tidigare. Han verkligen var där vid min sida, han verkligen såg mig och allt. Verkligen en toppen och drömkille som jag mister. Och vi tycker och tänker så mycket lika, vi har samma mål i livet och allt. Men just den där graviditeten stoppar allt, det där barnet. Kan man klandra att jag tänker taskiga och dumma saker om just det graviditeten? Mest utav allt att det inte är hans, önskar få bort den bara. Men jag känner mig så elak då, inte barnets fel - men det är i vägen! Smiley frown

Men denna helg har varit fylld med ömhet, passion, intensitet, och allt. Så mycket hände på en så mycket kort tid!

Men som vanligt med min tur i livet, bita ihop och gå vidare. Men är ledsen för hans skull med som själv också får gå igenom en massa, han förtjänar inte detta. Han är så helt underbar.

Nu tänker jag göra chokladbollar, för att jag behöver sött i mig. Jag behöver unna mig!

MEN jag ångrar absolut inget av denna helg! Fy fasiken vilken underbar man, han öppnade mig, ny syn livet och om mig själv. Jag känner sorg, men ändå någon lugn.

I ett annat inlägg skriver jag:

Jag har mått hemskt dåligt hela sommaren, hösten och vintern med ångest och självskadebeteende. Självförtroende och självkänsla har jag inget, så svartsjuka blir det. Plus att jag har svårt för att kontrollera mina känslor pga vissa sjukdomar. Jag känner att jag kommer att må dåligt utav det hela, svartsjuka, ångest och utanförkänslan som är värst utav allt. Jag är inte stark nog. Men det gör ont att mista honom med.

Och ännu ett annat:

Jag är också orolig för en sak med. Nog säger han att han vill vara med mig. Han älskar inte sitt ex och är det slut med sitt ex så är det slut med sitt ex. Jag har tillit till han, men detta är verkligen en speciell situation. Graviditet, förlossning och barn kanske för dom ihop igen?

Men sen så filura jag och hoppas att allt löser sig ändå. Att man kanske ska försöka iallafall? Känns som att vi hör ihop på något konstigt vis. Men det kommer att bli jobbigt. Dock har jag bett honom om vissa saker och bad han att fundera över de sakerna. Han kommer ikväll igen, så får prata mera då med honom. :)

Har ni någon gång varit med en kille att han ska få barn med sitt ex eller en annan fruntimmer? Vad gjorde du då? Hur kände du dig? Hur löste ni det? Ställde du krav? Nu är krav ett fult ord med under vissa situationer, men ajja. Vad bad du honom? osv.