Jag bor med mitt ex, jobbigt för nya killen

Tja, jag förstår att det är något av ett dilemma. Självklart måste din dotter komma först här, men samtidigt så förstår jag din kille och kan inte låta bli att undra över hur bra ditt ex egentligen mår av det här. 

Jag ser ingen bra lösning så här spontant. Kanske bara att acceptera för din kille att det är så här det ser ut? 

Jag förstår din kille. Jag skulle aldrig ge mig in i en relation där min partner bor med sitt ex. Det måste också vara svårt för ditt ex att bo med dig och samtidigt ha förhoppningar om mer. Det är fel gentemot honom också. Går det inte att bo själv med dottern? Finns det någon annan som kan bo tillsammans med dig så länge? Någon förälder eller släkting?

För min egen del skulle jag aldrig  vilja bo med ett ex. Det måste ju gå att hitta någon annan lösning? Är du inte berättigad stödpersoner av kommunen som kan avlasta dig om du inte orkar själv?

Mitt ex tycker att det känns jobbigt att jag har en ny kille men försöker acceptera det så gott det går. Innan jag träffade den nya tyckte han att det kändes okej att bara vara vänner. Ja, jag hoppas att min kille kan acceptera det för jag ser ingen lösning, men nu har mina vänner och min killes vänner börjat komma med gliringar om att det är oacceptabelt och att det är egoistiskt av mig att vilja "ha både honom och mitt ex". Men det är ju inte så, det är ju pga min dotter.Jo jag förstår att det är jobbigt för honom och skulle han välja att avsluta relationen med mig pga det så förstår jag det också. Det valet har han ju alltid liksom... men det verkar han inte vilja göra och då känner jag mig pressad istället. Det är säkert jobbigt för exet också men han verkar tycka att det är värre att inte få vara med dottern så mycket som han får vara nu att det är värt det.

Det finns ingen annan som kan bo med mig. Jag har en syster men hon har småbarn (tvillingar) och bor i en annan stad, och orkar knappt ses, så jag tror knappast att hon skulle vilja bo med mig, dessutom har hon en make. Det är liksom inte möjligt. Mina föräldrar bor utomlands och lever ett jetsetliv och skulle aldrig orka med min dotter, dessutom är landet de bor i inte så bra för barn med handikapp. Sverige är absolut bäst för min dotter pga att det finns bra anpassad skolgång och mycket medicinsk hjälp. Annars har jag en gammal släkting som inte orkar med min dotter (som är högljudd) mer än någon timme i sträck. Alla vänner jag har har egna familjer också. Jag har ansökt om hjälp av kommunen men eftersom dottern är så pass liten ännu så blev jag inte berättigad något förutom ett lågt vårdbidrag, för att de anser att ett litet barn ändå kräver mycket omhändertagande. Möjligen när hon blir äldre men då pratar vi ändå om kanske tio timmar avlösare i månaden, möjligen någon natt. Man är helt slut efter ett dygn med min dotter, och som det är nu så hjälps jag och exet åt i skift så att någon av oss har huvudansvaret medan den andra vilar upp sig. Det funkar bra.

Jag vill egentligen inte bo med exet just för att jag får så mycket kritik av andra för det hela tiden och känner att jag hela tiden måste försvara mig själv, men samtidigt ser jag ingen annan utväg. Som tur är så är jag och exet bra vänner och kan samsas ganska bra och hjälpas åt. Vi träffades när vi var barn så har vuxit upp tillsammans kan man säga och känner varandra väldigt bra.

Om någon kommer med kritik, säg ungefär såhär.

"Men så BRA att du skulle orka bo ensam med min dotter. Jag flyttar genast till en egen lägenhet och DU tar hand om dottern varannan natt så att jag får sova. Jasså inte? Då tycker jag du ska hålla tyst om hur vi ordnar vårt liv för att orka."

Eller något liknande som passar bättre. Men hugg tillbaka! Ta ingen skit! Och heja dig och exet som är så bra föräldrar till er älskade flicka!

Jag förstår det och det är en väldigt speciell situation ni är i. Samtidigt är du den enda vuxna som verkar må någorlunda bra i den här situationen. Din nya kille tycker det är jobbigt att du bor med ditt ex (vilket man väl kan förstå) och jag har svårt att se att ditt ex mår bra då han fortfarande har känslor för dig men tvingas på nära håll uppleva att du vänder dig till andra för den typen av känslor. 

Däremot kanske inte situationen kan vara annorlunda eller bättre. Ni (du och ditt ex) har vårdsituationen med er dotter att tänka på, men ur ett känsloperspektiv så kan jag inte låta bli att tycka väldigt synd om ditt ex. 

Tack för att du säger något positivt, det är mycket värt! Jag försöker göra det så bra som möjligt för alla men det är svårt att veta hur...Jo det är väl så, men jag mår inte jättebra heller eftersom jag har ständigt dåligt samvete antingen gentemot mitt ex eller mot min kille. Jag önskar att mitt ex hade kunnat börja dejta någon annan tjej för då hade det varit så mycket bättre, troligtvis hade min kille också känt sig lugnare då. Så jag försöker peppa honom att gå ut med sina kompisar och så, men han verkar väldigt ointresserad av att träffa någon annan, vilket är synd...

Det är ju uppenbart att den lösning som skulle få alla vuxna att må bäst i förhållande till sitt egen framtida möjlighet till familjebildning är att du och ditt ex flyttar isär. Detta skulle väl dock skapa en jobbigare vardag då ni inte kunde hjälpas åt vid varje situation när det kommer till er dotter. 

Jag uppfattar det som att när ni bodde skilda åt så var dottern med dig på heltid. Stämmer det?

Tyvärr tror jag att det är svårt för ditt ex att träffa en tjej som köper hur er situation ser ut. Både med tanke på att han bor med sitt ex och har ett handikappat barn som kräver väldigt mycket.

Hur tror du att din kille klarar av att bo med din dotter i längden?
Det är ju alltid lätt att komma in och va trevlig och bra mot henne, när man kan gå hem till sitt sen. Att bo ihop kräver ju betydligt mer.
För i så fall kan ju du och exet flytta i sär, och sen ha täta byten.
Men då kommer frågan upp om du orkar med att bilda familj på nytt?

Ja då bodde hon med mig på heltid. Dock var det bara i två veckor, sedan hade jag tröttnat så på min dåvarande killes tjat om att vi behövde ses utan henne mycket mer att jag gjorde slut.
Det kan vara så, men han har inte försökt så mycket. Jag tror att bara han skulle dejta en annan tjej ett tag eller kanske skaffa en kk så skulle mycket bli bättre, även om det inte blev något seriös. Eller flirta runt lite kanske, få lite bekräftelse.

Min nya kille är väldigt förtjust i barn och när han har träffat min dotter så har det gått väldigt bra. Han har inte verkar irriterad på henne som den andra. Det är svårt att säga hur det skulle vara att bo ihop men jag känner mig försiktigt positiv. Men han har sagt att han inte vill flytta ihop nu utan i så fall när vi har varit ihop längre. Vi har bara varit ihop i fyra månader än så länge. Om ett år eller två kanske. Jag vill inte ta in en ny man i min familj att bo med oss innan jag åtminstone är ganska säker på att det kommer att funka, för min dotters skull. Hon fäster sig väldigt snabbt vid andra och saknar fortfarande mitt förra ex trots att han aldrig tyckte om henne.

Ja, jag orkar bilda familj på nytt, men inte just nu. Jag vill vänta några år och är så pass ung att jag kan göra det. Jag tänker att det blir lättare med dottern när hon blir större. Hon utvecklas, men långsamt.

Kanske skulle det funka ifall ni flyttade isär men delade helt på umgänget? Båda kan ladda batterierna när dottern är hos den andra, och båda får bo med sitt barn hälften av tiden.

Nej dottern måste bo på samma ställe hela tiden, när hon byter miljö så blir det väldigt jobbigt för henne. Det har tagit mycket tid och ork för att få det att funka hyfsat med skolan (hon går i förskoleklass på specialskola) och även där har hon begränsad skolgång med kortare dagar och bara halva veckor. Det funkade aldrig riktigt bra i förskolan så till slut fick vi ha henne hemma då. Hon tappar helt alla rutiner av att vi hälsar på hos en bekant som hon ändå har träffat mycket, så jag tror att det vore svårt. Kanske om vi hade ett gemensamt boende där dottern bodde och vi föräldrar bytte varannan dag...? Ingen av oss orkar nog med henne själv flera dagar i sträck oavsett hur mycket vi älskar henne. Just nu gör vi så att vi tar mer ansvar varannan dag/kväll och det funkar okej, för då vet man att man får sova ordentligt efter en väldigt tung och jobbig dag.

Ja, kanske skulle det funka ifall det var ni vuxna som hade en extra lägenhet att alternera mellan. Räcker väl med att det är en liten lägenhet någonstans som ni turas om att sova i medan dagarna spenderas i mångt och mycket som de gör nu, för jag antar att det är det som stör din kille mest - att ni sover i samma lägenhet? 

Då slipper ditt ex att behöva se på när du träffar någon annan Han får kanske även ett starkare incitament att träffa andra då han några kvällar och nätter blir för sig själv, och du slipper ha dåligt samvete för att du visark känslor för andra.

Jag vet hur svårt det är att ha ett barn som är så pass vårdkrävande. Vi separerar nu efter 19 år tillsammans och 16 år snart tillsammans med barnet. Men i perioder hade vi aldrig klarat oss utan varandra, det är ett som är säkert. Jag tycker att ni gör det jättebra som kan dela upp det som ni gör och att folk gnäller och klagar beror nog mer på att de inte har den blekaste aning om vad det innebär att ta hand om ett barn med så pass stora svårigheter. Det är lätt att stå utanför utan att förstå ett endaste dugg om hur instängd man är, hur bunden man är och hur mkt jobb det faktiskt är att leva så som man gör. 

I mitt fall så är vi väldigt goda vänner och borde kanske ha delat på oss tidigare? Vem vet? Vi _måste_ ha ett gott samarbete för barnets skull resten av vårt liv, eller barnets liv. Så är det bara. Lyssna på ditt eget hjärta och det som är bra för ert barn, då hittar du rätt. Vi lever onormala liv, försök inte göra det svårt för dig/er, utan lev som det känns bäst. Då blir det bäst också. 
Kram! 

Men du, om dottern har så många problem som CP och annat så måste ni ju ha rätt till assistans via LSS. Jag menar CP (och oftast epilepsi) är inget man blir frisk ifrån och då faller man inom LSS (Lagen om Stöd och Service)

Som det är nu låter det som att du och ditt ex är assistenter till dottern och det kan man mycket väl vara, men det ska ändå vara rimliga "arbetstider". Ni ska ju inte knäcka er på kuppen  och ni har rätt till ett rimligt liv. 

Jag antar att ni har kontakt med habiliteringen och då får ni be om hjälp därifrån med LSS och sedan med kontakt med försäkringskassan. 

En rimlig lösning skulle kanske vara att dottern bor i en lägenhet där du och ditt ex turas om att bo och där ni har hjälp av assistans, kanske på nätterna eller när det behövs bäst. 

För självfallet tycker inte din nya kille att det är roligt att du bor med ditt ex. och jag tycker inte att det låter som en rimlig lösning heller, att ni ska tvingas bo ihop. Alla andra människor har rätt att separera och det måste ni också ha. Dottern får samhället hjälpa till med.