Är feminismen en produkt av den "jämställde mannen"?
Feminismen är ett intressant västerländskt samhällsfenomen som jag funderat över sedan åtminstone gymnasieåren. Den har på något sätt fötts utifrån en kommunistisk vanföreställning om att alla människor är identiska. Att män och kvinnor föds med lika biologiska förutsättningar.
När verkligheten inte stämmer överens med den feministiska ideologin, när löner, brottsstatistik eller yrkesval skiljer sig åt mellan könen, så börjar man att leta syndabockar. Man identiferar ett "dom", en ondsint "privilegierad" klass av människor som förtrycker kvinnor. Individer som kan klumpas ihop som sexister, rasister, vita, heterosexuella, medelålders och kanske inte minst MÄN.
Givetvis ifrågasätter man inte ens om premisserna för de antaganden man gjort är sanna. Istället skapar man en "vetenskap", så kallad genusvetenskap, som bygger på falska axiom som inte får ifrågasättas. Enligt den är det så kallade "patriarkatet" en objektiv sanning och alla förklaringsmodeller och all "forskning" ska sedan utgå ifrån detta perspektiv.
Hur blev det egentligen så snett?
Själv blir jag mer och mer övertygad om att feminismen är sprungen ur det jämställda samhället, inte tvärtom. Jag ser mer och mer feminismen som en motreaktion mot den jämställda mannen och det jämställda samhället.
Den västerländska kvinnans hat mot männen har fötts ur ett missnöje över att männen inte längre uppfattas vara män. När kvinnor läser om ännu en överfallsvåldtäkt vänder sig instinktivt hatet mot de vita, svenska, männen. Mot "gubbslemmet". Inte mot grupper i samhället som begår våldtäkterna, utan mot oskyldiga, ofta skötsamma, män som bidragit till det jämställda samhället.
Jag tror att många kvinnor innerst inne är missnöjda över det jämställda samhället och känner sig otrygga och oroade i ett samhälle där de förväntas vara någonting annat än kvinnor. Därför vänder sig det feministiska hatet mot de män som feministerna upplever har tagit ifrån dem rätten att vara kvinnor.
Över 90 procent av alla överfallsvåldtäkter begås inte av vita, svenska män. Inte heller hedersvåld och förtryck är typiskt svenska fenomen. Majoriteten av de kvinnor som söker sig till kvinnojourer har en icke-svensk kulturell bakgrund.
Trots det är det här frågor som feminister sällan vill diskutera. Hatet är ständigt riktat mot den svenska mannen, mot den vita mannen, mot det västerländska och inte så få feminister inleder förhållanden med män från främmande kulturer som har en så kallad "patriarkal" syn på förhållanden.
Den här tråden kommer att explodera när feministerna får se den. Och som vanligt kommer jag få en del otrevliga hotfulla mail från "de goda" feministerna som har en svartvit värld närd av ett hat och ett missnöje de kanske själva inte riktigt förstår varför de har.
Men jag tror att jag börjar förstå varför. Man kan inte göra våld på den mänskliga naturen utan att det får konskvenser. Så vad tror ni, Familjeliv, om min tes? Är feminismen en produkt av den "jämställde mannen"? Är feminismen den västerländska kvinnans motreaktion mot en jämställdhet som hon egentligen avskyr?
