Forum Änglasyskon - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur ska man berätta om för syskon födda efter man förlorat ett barn?

    Ons 28 jan 2015 10:22 Läst 2939 gånger Totalt 6 svar
    Ons 28 jan 2015 10:22

    Vet inte om jag skriver på rätt ställe nu.

    Jag och min dåvarande man förlorade en liten pojke i v 24. Värkarna startade helt plötsligt om det gick inte att stoppa. Dom hittade lite bakterier som dom misstänkte kunde ha startat förlossningen. Detta var 2010.

    2011 fick vi en till liten kille som snart är 4 år.

    Igår var vi ute vid graven och då började han ställa frågor om varför vi är där, varför tänder jag ljuset där osv. Blev lite ställd och visste inte riktigt vad jag skulle svara, då började lillebror (född 2013) gråta och jag lovade att jag ska förklara när vi kommit hem.

    Nu är vi då hemma igen och jag vet fortfarande inte hur jag ska förklara för honom. Hur mycket ska man förklara, han är ju så liten fortfarande och jag vill inte skrämma honom.

    Är det någon som har något tips eller erfarenheter av detta?

  • Ons 28 jan 2015 10:30 #1

    Jag hade berättat lite kort vad som hänt - att innan de föddes så hade du en annan baby i magen, men den pojken var sjuk och var för liten när han föddes och klarade inte av att andas själv - något i den stilen, inte så invecklat och låte barnen sedan ställa frågor om de vill! 

  • Ons 28 jan 2015 10:39 #2
    Dixie skrev 2015-01-28 10:30:20 följande:

    Jag hade berättat lite kort vad som hänt - att innan de föddes så hade du en annan baby i magen, men den pojken var sjuk och var för liten när han föddes och klarade inte av att andas själv - något i den stilen, inte så invecklat och låte barnen sedan ställa frågor om de vill! 


    Håller med. Tycker heller inte du behöver vara för att skrämma barnen. Vissa saker är läskiga men barn måste ändå få veta dem.
  • Ons 28 jan 2015 10:52 #3

    Tack för era svar.

    Jag trodde nog inte att dom frågorna skulle komma än. Han känns så liten fortfarande.

  • Fre 30 jan 2015 10:33 #4

    Hej,

    Jag avbröt en graviditet för snart 3 veckor sedan pga kromosomfel. När vi fick beskedet om att barnet inte skulle kunna överleva blev vi jätteledsna vilket var omöjligt att dölja. Vår femåring förstod ju direkt att något var fel och vi var tvungna att berätta vad som stod på. Vi sa att jag hade en bebis i magen, men att bebisen var sjuk och inte skulle kunna leva. Vi sa att bebisen fick åka tillbaka till kosmos och hitta en ny kropp att komma tillbaka till oss i. (Vi har tidigare pratat så om var hon själv var innan hon kom till oss, så vi byggde vidare på det.)

    Efter att barnet föddes har vår femåring ställt mycket frågor, om vad som händer efter döden och var barnet är nu. Hon tänker mycket på det, det är tydligt. Och hon sörjer på sitt sätt. Hon har ångest för att sova och har separationsångest när vi lämnar henne på dagis. Samtidigt som det är jobbigt för oss att besvara hennes frågor och hantera hennes reaktioner så tänker vi att det är bra att vara öppen om vad som har hänt. Livet är jobbigt ibland, och det går vidare trots alla tårar och all smärta.

  • Fre 13 feb 2015 22:43 #5

    Man härleder på ett barns nivå ett det högst sannolikt är så att barnet är på andra sidan på grund av Gud, den första anden, så tänker barnet att dom får mötas senare i livet är ju en ide.

    För man säger ju inte till ett barn att man tror på ett liv efter avlidandet om barnet inte tror på det för då är man dum i huvudet. Känsosamma betoningar i detta kan inte ersätta ett argument.

    Och ingen vet om det finns ett alternativ till livet, så man kan ju inte må dåligt av döden speciellt mycket om man över huvud taget inte vet att den existerar eftersom hjärnan är skapt sådan, bara man tänker normalt om ämnet, vilket man ska lära barnet så tidigt som möjligt så det inte går och tänker morbida dödstankar i späd ålder.

  • Anonym (?)
    Visa endast
    Mån 16 feb 2015 09:12 #6
    Jerker78 skrev 2015-02-13 22:43:45 följande:

    För man säger ju inte till ett barn att man tror på ett liv efter avlidandet om barnet inte tror på det för då är man dum i huvudet. Känsosamma betoningar i detta kan inte ersätta ett argument.


    du menar att du skulle berätta för ett barn att det inte finns "ett liv efter avlivandet" och om man tror det är man dum i huvudet? 
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll