Upplevde förlossningen som hemsk=problem med känslorna för barnet?

Har funderat mycket kring det där. Hade en fasansfull förlossning o en jobbig graviditet där jag var sjukskriven ett halvår.

Jag var LIVRÄDD att inte kunna knyta an. Mådde psykiskt dåligt nästan två månader efter förlossningen. Det vände på riktigt när hen började le o man fick lite respons.

Jag tycker absolut inte du ska ifrågasätta dina känslor för ditt barn, du hade vetat om det var fel.

Jag tycker inte heller det är fel att hata förlossningen eller må skit av den, det är SYND att man känner så, men inte fel. Det betyder inte att man inte älskar sitt barn. Snarare tvärtom, tänk, du går igenom SLLT det här igen för agg få barn trots att du mår så dåligt av förlossningsminnena. Om inte det säger att du älskar sitt barn och är redo för ett till så vet jag inte vad!

Tack för ditt svar!

Ja, det känns på något sätt fel att jag ska börja ifrågasätta mina känslor som jag inte tidigare har upplevt att jag haft problem med för att jag sökte hjälp inför förlossningen. Men samtidigt vill jag ju liksom inte stänga mig för hjälp om det är så att vi/jag behöver den. Psykologen pratade mycket om att barn känner av vibbar och så vidare och nu kan jag inte låta bli att oroa mig för att min son skulle påverkas eller må dåligt av att jag kanske har "fel" känslor för honom på grund av förlossningen.

Jag vet att det kanske inte låter som en helt rationell tanke men just nu mår jag så dåligt och är så känslomässigt påverkad av att jag snart måste föda att det känns jättesvårt att skilja på rätt eller fel i det. 

Dessutom har jag däremot svårt att känna någon glädje över barnet i magen eller framtiden med det, inte för att jag inte vill ha barnet utan för att varje gång jag försöker tänka på det fastnar jag vid att jag måste föda barnet först och jag kan liksom omöjligt föreställa mig att jag ska överleva en förlossning till. Även om jag vet att det är en dum känsla.

Jag hade en jättehemsk förlossning. Hemska värkar som gjorde att jag tillslut var så utmattad att jag svimmade mellan varje värk. Fick panik varje gång de kom. Slutade med snitt. Efteråt fick jag spendera 2 1/2 timme ensam utan bebis eller pappan på uppvak. Dagarna efter på BB var jag så slutkörd att jag somnade utan att veta om det. Somnade sittandes på stol när jag försökte amma, somnade sittandes i sängen med bebisen på mig. Vaknade i panik varje gång att jag skulle ha tappt bebisen. Men jag älskar min son, högst av allt! Och trots att jag har haft hemska mardrömmar om förlossningen och jag vill nog inte ens ha ett till barn pga detta trauma så har jag aldrig tvivlat på känslorna för min son. Han är min ögonsten och har varit ifrån första stund.

Var även sjukskriven sista 15 veckorna pga foglossning, fick använda kryckor men kunde knappt ta mig fram iallafall.

Så jag anser att det är fullt möjligt att både haft en jobbig graviditet och förlossning utan att ha anknytningsproblem till bebisen.

Tycker det är dumt att de tog upp det på det sättet, det är väl ganska naturligt att du känner som du gör. Jag kände inte heller någon glädje pga upprepade missfall, inte förrän han verkligen var ute så förstod jag att han var här på riktigt och att allt gått bra. Många av mina vänner sa samma sak, de kände ingen riktig glädje på nån månad. Vissa dagar är man ju dessutom så trött så man är som en robot.

Är övertygad om att du är en bra mamma, du verkar analyserande och tar situationen på allvar. Ingen som har småbarn är väl rosaskimrande och lycklig hela tiden. Klart barn känner vibbar, men man måste få känna alla de känslor man har!

Kan du försöka skapa en målbild? Tex en utflykt i sommar med barnen eller något liknande. Så kan du försöka plocka fram den och stänga av det andra? Efter förlossningen när jag mådde skit så tänkte jag alltid att även om jag mår såhär oavbrutet i ett helt år, så kommer det vara värt det! Det är en fis i rymden på det hela taget.

Hade en jobbig sista tid av graviditeten och sov nästan inget de sista 2 veckorna innan vattnet gick i vecka 36. Förlossningen var hemsk. Den var utdragen och lång även för en förstföderska och jag var helt slut och typ bara grät innan det ens var dags att krysta. Krystade i typ 3 timmar innan de satte sugklocka. Jag sprack mycket, fick en grad 4 och blev opererad 20 min efter förlossningen. Kände bara en lättnad att det var över och när sonen kom upp på magen men ingen direkt glädje. Var sen helt slut och sov typ hela tiden. Sonen fick åka ner till NEO 1½ dygn efter förlossning och vi fick börja med sondmatning. Efter 2 veckor fick vi komma hem. Mitt största mål för dagen var att få sova. Kände inge direkt glädje utan ville bara sova. Men jag älskar min son och även om jag inte var glad så klandrade jag aldrig honom eller kände något annat än kärlek till honom. Hade inga problem att knyta an till honom även om jag inte kände nått annat än trötthet hela tiden. Tror inte att man måste vara glad hela tiden bara för att älska sitt barn. Man kan älska det även om man mår dåligt ibland.

Tack för alla svar och jag är tacksam att alla varit snälla! Skönt att höra att fler tycker att förlossningen var hemsk utan att ha problem med sina känslor för barnet för det. 

Låter lite som att era förlossningar liknat min, "problemet" var att den var väldigt utdragen och jag var väldigt utmattad, inte fick komma in till sjukhuset, alla tjatade om att barnet mådde dåligt när de väl släppte in mig så jag trodde att jag skulle döda honom för att jag inte orkade krysta fort nog. Sen var det strul med amningen och en del andra komplikationer som ledde till att jag var vaken och hade väldigt ont och var väldigt orolig för min lille pojke konstant i 6 dygn. I efterhand kan jag inte förstå hur jag tog mig igenom det och därför vet jag inte hur jag ska kunna göra det en andra gång .

Bortsett från de första tre dygnen från helvetet på BB som bara handlade om överlevnad så tycker jag att jag har känt glädje över min son. Jag blir glad när vi vaknar och jag ser honom, saknar honom när vi är ifrån varandra och blir glad när vi ses igen. Men jag tyckte också att den första tiden var tuff och att bebistiden inte var lika rolig som det har blivit senare att vara förälder. (Spelar antagligen viss roll att sonen hade "kolik" som visade sig vara en allergi) Men hur ska jag kunna veta om jag tyckte det var jobbigt på grund av något fel med mina känslor eller bara för att... tja för att det var jobbigt. 

Jag hade PTSD efter min första förlossning som liknar din med långt förlopp och utmattning. Det tog mig nästan ett år att få diagnosen och när jag fick den föll allt äntligen på plats. Mina största problem efteråt var just flashbacks, samt att jag inte kunde sova och mådde allmänt fruktansvärt dåligt.

Dock påverkade detta inte på något sätt mina känsko för mitt barn!

De är jäkligt dåliga på att ställa diagnosen PTSD i Sverige kan jag tycka och i mitt fall förväxlades det i början med förlossningsdeppression (som de var övertygade om att jag hade). Men det är inte alls samma sak! En skillnad är just det att anknytningen kan påverkas negativt av förlossningsdepp men den gör det inte av PTSD.

Lycka till och hoppas du får rätt hjälp.

Tack!

Ja, det är exakt den tolkningen jag själv gjort också, men jag är ju ingen psykolog. Förlossningsdepression läste jag ju på om ganska tidigt när jag upplevde problem efter förlossningen och kände inte alls igen mig i något av symptomen förutom att jag hade svårt att sova, men det var för att jag ältade förlossningen och inte kunde stoppa tankarna på den från att mala. 

Jag tycker inte ens att jag mått direkt dåligt större delen av tiden, utan tvärtom det som varit så skrämmande är att jag kunde gå och vara allmänt nöjd och tillfreds med min tillvaro tills jag plötsligt fick se en taxibil som påminde mig om någon av taxifärderna till förlossningen när vi blev avvisade, och så började tankarna snurra och inom några minuter hade jag andnöd och tårarna sprutade. I stort sett oförutsägbart och utom kontroll. Om jag åtminstone hade känt mig nedstämd innan hade det inte känts lika chockartat att plötsligt börja tjuta på allmän plats. Först några år efter (det är snart 4 år sen nu) kom jag över information om PTSD och tyckte att det stämde i princip helt med mina symptom.

Det där har blivit bättre sedan dess på så sätt att jag oftast lyckas hålla sådana känslor under kontroll tills jag åtminstone är hemma och inte behöver ta hand om sonen, men sen är det fortfarande samma reaktion. Och det jag var orolig för och sökte hjälp för inför förlossningen är dels att det skulle bli värre igen och dels att jag ska få en sån panikreaktion i princip så fort förlossningen drar igång och att det av den anledningen ska bli väldigt, väldigt hemskt. 

Jag har försökt lägga fram för dom jag träffat i vården att jag tror att det kan vara PTSD men då har dom sagt att jag inte är utbildad att ställa diagnos och nu känner jag mig dum när jag försöker komma med egna förslag på vad det kan vara. Och ja, den känslan jag fått av dessa eviga frågor om min förmodat problematiska relation till mitt barn är ju att dom tror att jag haft/har en förlossningsdepression och att det är det som ska lösas. 

Anledningen att jag startade tråden är hursomhelst att medan jag aldrig kände att mitt mående efter förlossningen stämde med förlossningsdepression, så mår jag som en förlossningsdepression beskrivs nu efter träffen med psykologen. NU är jag helt övermannad av skuldkänslor, tvivel på mina känslor, förvirring, kan inte sova eller tänka eller veta vem jag är riktigt. Och det gör mig förstås jävligt nedstämd. Det enda symptomet jag inte har är tankar på att skada mig eller barnet, men det är mest för att jag ändå är säker på att jag inte kommer överleva förlossningen om några veckor.

Vet inte om någon kan känna igen sig i detta, men hade en riktigt jobbig första förlossning som slutade med akutsnitt. Efter det hade jag svårt att knyta an till min dotter. Jag ammade henne och tog hand om henne och sov med henne och tog ut lång föräldraledighet och gjorde allt jag "skulle göra", men kände liksom hela tiden att det var "fel" någonstans. Jag hade inga djupare känslor för henne och försökte hela tiden intala mig att det nog var så här man skulle känna som ny mamma. Först när dottern närmade sig året kunde jag titta på henne och verkligen känna rent instinktiv kärlek, inte bara en konstruerad känsla av "hur jag nog borde känna som mamma" och ge ett påklistrat leende till omgivningen när de frågade hur läget var.

Två år senare blev jag gravid igen och fick ett missfall som tog lång tid att komma över. Mina gamla rädslor och upplevelser från första förlossningen kom tillbaka och jag hade mardrömmar i månader. Efter ytterligare ett par år blev jag gravid en 3:e gång, och då fick jag redan från början kontakt med Aurora-mottagningen samt psykolog för att bearbeta första förlossningen och missfallet (eftersom jag ville ha planerat snitt den här gången). Vid samtalen framkom det att enligt psykolog och kurator hade jag lidit av förlossningsdepression med första barnet, men att otroligt nog hade ingen uppmärksammat det i min omgivning, inte ens BVC. Jag blev naturligtvis både glad och rädd över det beskedet. Glad för att jag äntligen fick ett namn på hur jag mådde första gången (Nej, det var inte normalt att känna som jag gjorde) och samtidigt rädd för att depressionen skulle slå till igen med nästa barn. Och BVC? Hur enkelt som helst tyvärr att låtsas må bra så att inte soc skulle ta barnet (vilket var min stora rädsla just då). Jag log, svarade glatt på tilltal, kramade bebisen lite extra, försökte leka med henne och titta noga på henne som "jag hade hört att man skulle göra". Inga problem. Ingen misstänkte något för jag ville inte bli upptäckt.

Sjukvården var fantastisk. Jag fick så mycket stöd och omtanke hela vägen. Nu är min yngsta dotter lite drygt 1 år gammal och jag har varit helt galen i henne ända från dag 1 när hon lades på min mage på operationsbordet Inte ett spår av depression, inte ett spår av utbrändhet eller trötthet. Det jag var rädd för inträffade aldrig. Depressionen kom inte tillbaka. Jag hade tur tror jag, men är också rätt säker på att det i stor utsträckning berodde på det fina bemötande jag fick från sjukvården som tog mina känslor och farhågor på allvar och satte ord på det jag kände.

Tack för ditt svar!

Det är just det du skriver först jag tycker känns så svårt att veta hur det ligger till med. Hur visste du att det var något fel på dina känslor? Hur tog det sig uttryck? Visst har det hänt att jag "agerat" lite, särskilt i början, hur jag tänkte mig att folk förväntar sig att man ska vara mot sitt barn men jag trodde nog att det var en normal osäkerhet. Att man alltid känner sig lite som en "bluff" när man fått det enorma ansvaret att ta hand om ett barn. Det som är så fasansfullt är ju att om det nu är något fel på mina känslor för sonen trots att jag inte känt eller tyckt det förut så är det i så fall fortfarande det, för jag tycker inte att mina känslor nu skiljer sig särskilt från dem jag hade från början. Han är snart fyra år nu. 

Jag sökte iofs hjälp på BVC för att jag mådde dåligt när sonen var ungefär 1 år och då skickade dom mig omgående till kurator (kanske hade dom hela tiden trott att jag var sjuk i huvudet?). Men vi pratade aldrig om att det skulle vara något problem med min relation till sonen eftersom jag inte upplevde det som ett problem, utan vi pratade om förlossningen och problemet med flashbacks. 

Jag känner inte att jag kan vara arg på den här psykologen som med sina ord fått mig att må så dåligt just på grund av vad du beskriver. Jag upplevde absolut inte henne som illvillig utan tvärtom som välvillig, och det kan ju hända att många andra hon träffat har just känt att de fick ord på sina känslor och mådde bättre efter att hon sagt sådana saker. Men jag känner att jag blev knuffad ner för ett stup till totalt svart kaos, och nu är så fast i mina jobbiga tankar om detta att jag inte orkar eller hinner bearbeta något eller tänka på den kommande förlossningen. 

Jag har så svårt att reda ut om jag tog så illa vid mig för att det faktiskt låg någon sanning i det hon sa, eller om det bara är det att jag är ett sånt känslomässigt vrak nu inför förlossningen, och i synnerhet som åtminstone en del av det traumatiska med den var att jag kände att jag svek mitt barn med att inte orka och inte få mjölk, att jag är vidöppen för alla påståenden om mig som misslyckad mamma och inte förmår värja mig eller utvärdera dessa påståenden på ett balanserat och rimligt sätt.