Planerat gravid - ångrar mig

Jag var i samma situation som dig för några månader sen. Ville så gärna ha en 3:a men min man var inte lika inne på fler barn. Graviditeten var planerad, men i början tänkte jag som du. Hur ska det här gå? Har jag tagit mig vatten över huvudet nu? Har min man rätt, är 2 barn lagom? Hur ska jag orka tre barn ensam hela veckorna? (min man jobbar borta mån-fre, så är bara hemma på helgen). Det kom många negativa tankar i början, men de försvann senare. Jag tror att det är hormonerna. Nu är jag i v 32 och allt bara flyter på. Mina barn är 4 år och 2,5 år. Visst längtar jag efter bebisen, men det är skönt att ha två månader kvar på "leveranstiden". Jag passar på att njuta av att vara gravid, för det blir sista gången.

Hej Smulan!

Vår situation är väldigt lika - min man jobbar också borta på veckorna så man får vara mycket själv. När mina barn har sina perioder med trots, gnäll, tjur osv rinner mitt tålamod över direkt och jag känner att jag inte kan hantera situationen. Får ofta utbrott när barnen inte lyssnar på mig utan tjurar ihop istället (tex när man har bråttom iväg på morgonen till jobbet) detta har förstås blivit värre nu under graviditeten med otrolig trötthet och illamående. Funderade du i banor kring abort? vad fick dig i så fall att ändra dig?

Känner igen mig precis i det du skriver. Nej, jag tänkte aldrig på abort. Jag har velat ha tre barn, sen vi började tänka på barn. Jag har två syskon och 3 barn i en familj har varit bra när jag växte upp. Min man har en halvsyster som är 7 år yngre, så han har nästan varit ensamt barn. De har aldrig lekt tillsammans. Hon har alltid varit "den jobbiga lillasystern" och är nästan det ännu, fast hon snart är 19 år. Detta kan ju påverka att han inte upplever att fler barn är så noga. Det är min gissning.

Som sagt. Abort var aldrig ett alternativ. Jag bestämde mig bara för att hoppas att det var rätt beslut och det har jag tyckt länge nu. Vet inte när "ångesten och ev ånger" släppte, men kanske efter v 12 någonstans, när största risken för missfall var över.

Vi verkar ganska lika du och jag. I vilken del av landet bor du? Jag bor på västkusten, Bohuslän.

Jag hade stunder då o då i hela graviditeten ned trean när jag tänkte "vad har jag gjort". Speciellt när jag hade mycket att göra och min man var bortrest eller när mina andra två gjorde allt för att driva mig till vansinne. I de lugna stunderna och då jag mådde bra, var jag lyckligt gravid med min lilla trea.

Nu när han ligger i min famn och ler mot mig så vet jag hur efterlängtad han var :)

Skulle gissa på att allt handlar om hormoner!

Följ dina känslor. Om du inte längre vill är det fritt fram att göra abort. om du ändrar dig kan du bli gravid igen. Inget att ha dåligt samvete över.