Anonym (Lily) skrev 2015-01-29 02:00:44 följande:
Åh, din stackare! Tack igen för att du skriver och berättar för det får mig att känna mig mer normal och får lite hopp om att kanske en dag kan den här mardrömmen vara över även fast det just nu känns som en omöjlighet. Jag vet redan vad hon heter och jag är så glad att jag inte känner någon annan som har ett liknande namn, hade nog inte kunnat umgås med dem just nu i så fall.
Har funderat lite på att söka upp henne på facebook och kolla... men mår samtidigt illa vid tanken.
En annan sak som känns jobbig är att hon är ganska lik mig utseendemässigt. Hon har samma hårfärg och hårlängd (fast mitt är lockigt, hennes rakt), liknande ansiktsform och ögon... samma mörka ringar under ögonen till och med. Hon ser lite äldre ut än hon är, jag ser lite yngre ut... så vi hade kunnat vara systrar. Det gör dock att när jag ser ett foto av mig själv så hajar jag till en sekund och tänker att det är hon. Helt galet men så är det.
Hur lång tid tog det för dig innan du mådde bättre? Vet du vad det var som gjorde att det vände? Är de fortfarande tillsammans? Åh, någonstans tänker jag att det var ju det här han ville... prova något nytt. Han kanske inser efter ett tag att hon inte var så bra och gör slut så att jag har en ny chans... men det kan också vara så att hon är hans livs tjej. Åh så hemskt så hemskt... 
Troligtvis kommer de att ha sex på nästa dejt imorgon... då känns det som att han är ännu mer förlorad. Hon kommer att inse ännu mer hur underbar han är efter det och han kommer säkert att bli kär i henne. Han blev kär i mig efter första gången vi hade haft sex när vi började ses... 
Alltså, du gör ju som du vill. Men av egen erfarenhet så råder jag dig till att INTE kolla upp henne på FB.
För det första så skriver folk i princip bara roliga och lyckliga saker på FB. Då kommer ju din bild av henne bli sämre, för dig, om du endast läser om hur bra allt är i hennes liv. Du kanske till och med snubblar över en kommentar om honom. Hur skulle du ta det isf?
Jag vet inte hur lång tid det tog, eller vad som gjorde att äckelkänslan mer och mer försvann. Men jag skulle gissa på att det var tiden som gick, helt enkelt.
Jag kan tänka mig att det hade kunnat gå snabbare att släppa det, om jag gett mig ut och levt livet lite mer. Träffat vänner oftare, deltagit i nån kurs (typ dans, konst, vadsomhelst). Jag gjorde tvärtom - jag gjorde helt fel. Jag grävde ner mig så jävla djupt och blåste upp det hela till dimensioner som lite grann saknade grund. Jag satt också och tänkte på vad de hade gjort, hur det hade gjort, osv. Jag hade ju egentligen ingen aning. Jag gissade bara. Målade upp olika scenarion och mådde bara ännu sämre av det.
De är inte tillsammans idag. Faktum är att vi gick tillbaka till varann och jag ställde ett jävla dumt ultimatum: "Visa mig att du verkligen älskar mig, genom att göra mig med barn". Sagt och gjort.
Vårt förhållande var stormigt. Vi var tillsammans till och från i ungefär ett halvår efter det att barnet var fött. Sedan beslutade jag mig för att lämna honom. Jag stod inte ut med tanken att han hade varit med henne.
Jag var väldigt svartsjuk. Jag kollade hans sms, hans samtal - kollade om samtalslängden stämde överens med senaste ringda samtal (utifall att han raderat något samtal). Alltså det hela var så bisarrt.
Jag klockade honom till och med när han skulle till affären. Tog det en kvart för mycket så tog det hus i helvete.
Situationen var, som du säkert förstår, helt ohållbar.
Jag ångrar inte mitt barn. Det var nog barnet som blev min räddning. Jag fokuserade på barnet och försökte att inte tänka på vad exet gjorde nu när jag inte hade stenkoll på honom längre.
Idag ångrar jag dock att jag skaffade barn med honom. För nu är jag fast med den idioten, då vi har ett barn som länkar oss samman.
Det bästa hade varit att bara lämna honom helt och hållet efter det han gjorde mot mig. Jag var en idiot som tog honom tillbaka. Och en ännu större idiot som valde att skaffa barn med honom.
Nu har han en ny tjej. Från det att vi gjorde slut och fram till för ungefär ett halvår sedan, så har han varit singel (så vitt jag vet). Men nu har han en ny tjej och jag känner absolut ingenting den här gången. Så jag har definitivt kommit över honom.
Fast hade han skaffat den här tjejen som han har nu, för kanske 1,5 år sedan, då hade jag nog tagit illa vid mig.
Haha, ja, du märker ju hur jävla stört det låter - hur patetiskt jävla lång tid det tog för mig att på riktigt släppa och gå vidare.
Han var ju trots allt min stora kärlek. Jag älskade honom på ett sätt som jag inte älskat någon annan partner.
Men, som sagt, jag tror att barnet ändå blev min räddning.
Även fast jag mådde dåligt bitvis även efter att barnet kommit och jag lämnat exet, så var det inget som märktes på mig. På dagarna var jag mamma på heltid. Träffade andra mammor, osv.
Men på kvällarna, när barnet sov och jag hade sk "egen tid", kunde jag bryta ihop och gråta. Då kom alla känslorna. De känslor som jag lyckades förbjuda under dagtid.
Nu skrev ju jag en halv novell om mig själv. Det var ju inte riktigt meningen. Men det kanske kan kännas skönt för dig att känna att du inte är ensam. Du och jag är bara en promille i mängden som upplevt samma sak.
Jag vet inte om det kan ses som någon tröst nu. Det är ju så färskt för dig och du är ju mitt i det.
Jag vet inte hur du funkar. Men en sak som jag gjorde var att googla på liknande saker. Jag fick många träffar på trådar på familjeliv, som jag läste. Var de i likhet med vad jag upplevt, så slutade jag läsa. Var det däremot värre, - exempelvis en kvinna som blivit lämnad efter flera, flera år och barn ihop, - då fortsatte jag att läsa och tröstade mig med att det fanns de som haft det värre.
Det låter ju helt fucked up, men det hjälpte mig en smula just då iaf.
Det här nicket jag skriver från är bara ett gästnick. När jag loggar ur för natten så kommer jag inte att kunna logga in på det igen. Men jag kikar in i tråden imorn igen. Finns det något att tillägga så fixar jag ett nytt gästnick och skriver några rader till.
Men jag tror att du lär får många, många fler svar i morgon av folk som varit i liknande sits. Det är ju mer aktivitet på forumet under dagtid.
Jag hoppas för din skull att du lyckas ta dig ur det här så snabbt som möjligt.
Kom dock ihåg att det ÄR okej att sörja. Det är till och med bra att sörja. Men börja inte älta. Då fastnar du. Det där jävla ältandet var min värsta fiende.
Det finns en bok som heter just "Sluta älta". Jag rekommenderar dig att läsa den, om du känner att ältandet börjar ta över. Du kommer att bli botad efter de första sidorna. Den är riktigt bra.
Ta hand om dig.
KRAM!!!
