Vad gör jag?

Usch, lider med dig/er.

Du kanske måste separera för att på så sätt tvinga henne att göra något åt sin situation. Sedan kan du söka både ekonomisk hjälp samt stödfamilj för barnen så att du får lite egen tid att ta igen dig/vila från allt.

Du kommer behöva ha barnen på heltid tills hon mår bättre.

Finns det inga jobb alls för dig där ni bor så kanske en flytt vore att föredra?

Har du hjälp för din psykiska ohälsa (depression och adhd) i form av medicin och terapi?

Separation där du flyttar med barnen låter som enda lösningen. Då kan ni få hjälp.

Tack för ditt svar!

På din fråga om jobb. Jag söker jobb, tro mig. Men jag är nästintill livrädd att jag ska få ett. Inte för att jag inte vill få det bättre ekonomiskt, inte för att jag inte vill ha den sociala biten, inte något sånt.
Till att börja med så skulle ett jobb för min del innebära att minst flickan skulle få sluta på dagis ifall mina arbetstider inte passar ihop med dagis.
Jag har för inte alltför länge sen fått berättat för mig av min fru att "Det är många som lämnar sina barn på dagis, åker och arbetar, hämtar på dagis, handlar och lagar mat när om kommer hem. Det skulle du klara också. Vad skulle du gjort ifall jag inte fanns, då hade du ju fått göra alltihop vare sig du ville eller inte.".

På frågan om hjälp för depression/adhd. Ja, jag hade något som skulle likna hjälp.
Efter att utredningen var klar så började hela spektaklet med att de slarvade bort min remiss, en pappersremiss, inte elektronisk, vilket gjorde att jag fick vänta fyra månader längre på mitt första läkarbesök jämfört med ifall remissen inte slarvats bort.

Vid första besöket drag läkaren vad jag antar är en lista av ett tiotal floskler, ordinerade concerta, 18 mg till att börja med. Fick jag ingen effekt av 18 mg skulle jag kontakta sköterskan för att hon skulle vidarebefodra att jag behövde en ny tid för att justera dosen.
Jag fick ingen effekt alls, mer än att jag gick ner 15 kg och inte kunde sova.
Ringer sköterskan - telefonsvarare - talar in mitt namn, mobilnr, samt ärende.
När jag inte hört av henne efter några dagar så upprepade jag samma procedur.
Ingen sköterska som hör av sig. Jag fick ringa hennes förba*nade telefonsvarare fyra gånger på två veckor, på femte försöket svarar hon.
Som svar på min fråga hur det kommer sig att hon varit nästintill omöjlig att få tag på får jag förklarat för mig att de har över 700 inskrivna patienter inom sitt upptagningsområde, och endast en läkare.
Fick inte träffa läkaren igen, utan sköterskan medlade. Läkaren hade ordinerat 36 mg istället, vilket inte heller gav effekt, bortsett från de affekter jag fick på 18 mg.

När samma visa upprepade sig med en sköterska som tar veckor att få fatt i så gav jag upp. Jag lämnade in mina överblivna concerta på apoteket.

Har du sökt vård på annan plats? Det finns fler läkare.

Kanske skulle göra det. Känns bara så hopplöst när jag inte vet vilket av alla problem vi har som jag ska/borde ta tag i först.

Concerta kanske inte fungerade för dig. Men har du provat terapi för depressionen?

Dagis brukar vara flexibla när det gäller öppettider. "Mitt" dagis öppnade en halvtimme tidigare de dagar jag behövde lämna kl 07 pga jobb. (de öppnar egentligen 7.30). Det var aldrig några problem.

Jag tror ett arbete för dig skulle hjälpa dig enormt i ditt psykiska mående.

Har du pratat med din fru om att det kanske blir en separation om hon inte söker hjälp? Om hon inte försöker förbättra sin situation.

Hur gamla är barnen?

Ring soc IDAG och förklara er ekonomiska situation. Matpengar kan du få omgående på en uttagsavi. Ni är en barnfamilj så du kommer få det beviljat. Brukar vara för ca1 v - 10 dagar.

Ifall det nu är så att det är utbrändhet hon lider utav, är det då rätt eller fel av mig att göra så här:

- Välja ett tillfälle där jag vet att vi har tid ensamma.
- Ställa ett ultimatum att "För att det ska kunna fortsätta vara vi och för att vi ska kunna vända på detta så måste du vara med på de med grundläggande saker, som att följa med på möten där det ställs krav att vi båda infinner oss, samt att du söker hjälp hos läkare. Annars måste vi dela på oss.".
Är detta helt åt h-vete av mig att göra mot någon som eventuellt lider av utbrändhet? Vill inte göra det ännu värre, men samtidigt vet jag att gör hon inget så kommer det sluta med separation.

Jag har blivit så matad med det här med att man måste slippa krav och måsten att jag inte vågar begära något alls från henne längre. Samtidigt så känner jag att det handlar inte om att man kan slippa precis allt. Det kan bara inte vara det som människor som gått in i väggen syftar på när de skriver att det är viktigt att slippa alla måsten.

Gör slut genast. Hon sänker ju hela familjen.

Vi har tid idag, det är egentligen det som är grunden till varför jag startade denna tråden.
Senast igår kväll deklarerade hon att hon tänker inte följa med, att det får gå hur det vill, och att hon måste slippa att det ställs krav på henne för att "Det kan du läsa var som helst på internet, att är man utbränd är det allra viktigaste att slippa krav och måsten.".

Hade det bara varit möjligt att jag gick dit själv så hade jag gjort det, men båda måst vara med och legitimera sig.