Vi är dåliga på att kompromissa

Spontant, skulle jag säga att man får slipa sina argument. Min man är inte så bra på att argumentera utan vill gärna att alla bara ska begripa varför just hans förslag är bäst. ;)

Man får ge och ta, tänka att om hon får det så får jag det. Man får välja sina strider, d.v.s. bestämma sig för vilka saker man själv verkligen vill ha och vilka man kan låta henne bestämma.

Haha, kunde varit jag som skrev denna trådstart! Låter precis som mig och min sambo.... Det är inte alltid lätt att hitta bra kompromisser som gör att man fortfarande är sann som sig själv. 

Vi har slipat lite på vår komprimissteknik under åren, då vi båda är extremt viljestarka individer... De tips jag kan ge och som jag själv använder är: 

- Varför är detta viktigt för mig? är en fråga som är bra och ställa sig själv innan man låter en diskussion gå för långt. Själv har jag upptäckt att mågna dispyter vi har haft har handlat om någon sort gammal dammig värdering som ligger djupt rotad i mig, men som jag egentligen inte har en aning om varför jag håller hårt i, mer än "alla andra gör så" "mina föräldrar gjorde så" osv. Det gäller att känna sig själv och sin motivering så att man argumenterar för saker som man verkligen står för hela vägen. 

- VÄLJ DINA STRIDER med omsorg.... Ofta är det lätt att bara tuffa på i livet och ta diskussionerna som de kommer. Men om man vet från början att det brukar bli lite livat när det gäller beslut och ni har svårt att komprimissa, välj då dina strider och gå bara in i argumentation om det verkligen är en viktig fråga för dig. Då har du även ett ess i kortärmen till nästa diskussion där du kanske är mer benägen att hitta en kompromiss att: "du fick ju rätt i förra"

- Innan du går in i en diskussion som du vet att ni tycker olika om (ofta har man ju litekoll på det) så tänk igenom för dig själv: vad är absoluta minimum jag kan gå med på i denna frågan? Sen lägger du kraven lite högre och ger dig lite förhandlingsutrymme när det kommer till kompromissen.... 

Vi har haft samma problem och det löser man inte genom att tvinga igenom sin vilja. Utan man måste för det första börja kommunicera på "rätt nivå".
Googla på transaktionsanalys så får du upp ett schema med sex cirklar som står två och ovanför varandra.
De två översta är föräldern.
De två mittersta är vuxen.
De två understa är barn/ungdom.

Målet är att två vuxna i en relation ska kommunicera på vuxennivån. Där är avståndet kortast och man möts på samma premisser, det handlar om ansvar, förståelse och behov. En vuxen kan säga till en annan vuxen "När du lämnar dina hockeygrejer på golvet i tvättstugan får jag väldigt svårt att plocka undan tvätten, kan vi göra så att du lägger dem i garaget istället?". Eller så kan man få höra "du får inte lägga dina grejer i tvättstugan, flytta på dem" från en person som antagit "förälder"-läget. Och då blir ofta följden att den andre vuxne antingen inte svarar alls eller säger "tänker jag inte alls göra, då kan ju du i så fall börja plocka ur diskmaskinen lite oftare" och då har hen intagit den lägre nivån och blir en trulig ungdom eller ett barn. Och det är inte den nivån man vill kommunicera på som vuxna. Avståndet blir långt och man kan "fastna" i sina roller.

De flesta varierar mellan sina roller dagligen, i kommunikationen med andra människor, det är inget konstigt. Men om mönstret hemma blir att en mästrar och är "förälder" och den andra intar rollen som revolterande "ungdom" blir det inte särskilt bra.

Det här är inget vi lärt oss själva utan det har vi jobbat med i familjerådgivning, vilket gjort att vi båda nu ser väldigt tydligt när vi hamnar i de här lägena. Och nu har vi också verktyg för att skifta hur vi pratar med varandra och löser det när problemet uppstår.

Så ni kanske kan fundera lite på hur ni pratar med varandra, hur ni tolkar vad den andra säger och hur ni själva svarar? Beroende på vad det handlar om är det inte helt fel och sätta sig ner och komma fram till en nivå som båda accepterar. Sen om den ena vill att en särskild sak ska vara på ett visst sätt och inte accepterar en kompromiss på den specifika saken, då får det stå för den personen att ansvara för det. Man måste lära sig att både ge och ta.

Tack för bra svar! Väljer våra strider gör vi båda två redan. Tror problemet mer ligger i hur vi diskuterar saken när det väl måste tas upp.

Jag tycker det är viktigt att ifrågasätta sig själv och varför en sak är viktig för en, så att man också kan förmedla det till den andre. Det konstiga blir när jag inte kan få liknande svar ifrån honom. Han pratar vara om vad man ska eller inte ska göra. Varför är svårt att få ur honom.

Ska absolut googla på det där, lät hur spännande som helst. Jag är väldigt intresserad av människans sätt att fungera och varför man tänker och gör som man gör. Vill gärna lära mig hur man kommunicerar bättre och hitta sätt att förbättra mina relationer. Om jag bara kunde få gubben intresserad på samma vis. Vet inte om det handlar om omognad eller bara hans sätt att vara generellt men han verkar inte se någon större vits i personlig utveckling.

Tack för bra svar! Väljer våra strider gör vi båda två redan. Tror problemet mer ligger i hur vi diskuterar saken när det väl måste tas upp.

Jag tycker det är viktigt att ifrågasätta sig själv och varför en sak är viktig för en, så att man också kan förmedla det till den andre. Det konstiga blir när jag inte kan få liknande svar ifrån honom. Han pratar vara om vad man ska eller inte ska göra. Varför är svårt att få ur honom.

Ska absolut googla på det där, lät hur spännande som helst. Jag är väldigt intresserad av människans sätt att fungera och varför man tänker och gör som man gör. Vill gärna lära mig hur man kommunicerar bättre och hitta sätt att förbättra mina relationer. Om jag bara kunde få gubben intresserad på samma vis. Vet inte om det handlar om omognad eller bara hans sätt att vara generellt men han verkar inte se någon större vits i personlig utveckling.

Ja det är intressant!
Och det är väldigt bra när man får lite input från utomstående mellan varven och inser att man hamnat någonstans i relationen/kommunikationen där man verkligen inte vill vara.
Några fler frågor man kan ställa sig är VARFÖR är det här så himla viktigt för den andre? Handlar det om kontroll? Eller handlar det om praktiska saker?

Jag är tex. fullt medveten om att det är klart mer praktiskt att göra saker på ett visst sätt men ibland är tiden knapp eller man tvingas prioritera och då kan jag göra annorlunda. Men det har min man svårt att acceptera utan man gör som man ska helt enkelt.

Och sen kan man också fundera på om det är så himla farligt att det inte blir exakt som man hade tänkt? Det är också en kontrollfråga. Om jag ber någon göra något så litar jag på att hen gör det hen ska och det kommer säkert bli jättebra. Jag behöver inte ha full kontroll. Då kan jag välja att göra det själv från början om det är så extremt viktigt att det blir precis som jag vill ha det. Jag är också en person som sällan har förväntningar på saker och ting, för det märker man ju sen hur det blev. Negativt med det är man kanske nöjer sig med mindre men må så vara tänker jag. Min man är dock sådan att han förutsätter saker utifrån sitt eget perspektiv. Det kan handla både om ett utfall (hur en köttfärssås "ska" smaka") eller om känslor. Istället för att tacka nej till en fest utifrån hur HAN känner kan han istället lägga fram det som en fråga till mig att "blir det inte jobbigt för dig då, du som kommer hem från jobbet så sent den dagen". Vilket ju inte är bra kommunikation om man tänker efter, men det jobbar vi också på.

Oh ja, hög igenkänning på det där med kontroll. Min man är inte förtjust i den sidan av mig ????

Fast i mitt fall handlar det inte om hur någon gör något utan när. Om jag ber min man om han kan göra en grej så gillar inte jag att han drar ut på det in i det längsta men det känns nästan som om han gör det "bara för att" ibland bara för att inte känna att jag bestämmer när han ska göra det. Då har han ju på något vis missat hela poängen med att vara till hjälp. Uppgiften krockar med något annat vi måste göra eller med vår gemensamma tid tillsammans och han förstår inte det. Inte heller att jag ber om hjälp för att jag är stressad och att han då väntar länge stressar mig mer. Slutat ofta med att jag gör det själv.

Känslor ja, svårt att prata om och kräver övning i massor. Ta ansvar för sina känslor och inte alltid se det som en total sanning r en annan sak. Så mycket att tänka på i tvåsamheten och så mycket missförstånd.

Den här typen av problem verkar vara standard

Ja det kanske är så. ????

Ska se om jag kan lära mig mer om det du tipsade om och föra det vidare till gubben.