Inga vänner och skilja sig

Varför vill du skilja dig? Vet din man om det? Tycker han samma sak?

oj, av många anledningar. Han har förändrats rejält och är inte den jag valde från början. Men sedan gifte jag mig med tryggheten, min bästa vän och hade väl lite för bråttom med allt så att jag inte insåg att det var tryggheten jag ville ha och inte honom.
Vi har varit ett par i snart 12 år. Jag har funderat många gånger på att lämna honom, men inte vågat och varit rädd att jag känt så tillfälligt. Visst har det blivit bättre i perioder, men jag tror ändå att jag kan bli lyckligare med någon annan.

Han vet inte att jag verkligen seriöst vill det, men jag har sagt det flera gånger under de senaste åren, när han varit extra tjurig.
Vet inte vad han vill och orkar inte bry mig om honom. Jag vill göra det som är bäst för mig! Jag har offrat så mycket av mitt liv och min tid på honom ändå. Nu ska jag ha tid för mig själv.

Ja man tvingas nu vara lite mer aktiv i sitt socialiserande som singel. Speciellt om man är ganska ensam. Jag var so du, bara gemensamma vänner från mannens sida när jag skilde mig, de umgås jag inte med idag. När du skiljer dig förändras många relationer, i alla fall var det så för mig. En delv mina facebook-kontakter har utvecklats sig till fina vänskapsrelationer, nya människor har dykt upp, människor från för har jag återupptagit kontakten med. Jag har ett nätverk nu som är mitt eget. Visst känner man sig ensam ibland, men hellre trygg i min egen ensamhet än trygg men någon jag inte vill leva med. Gör upp med dig själv och ditt liv först. Att du dras till chefen är säkerligen för att han ger dig den bekräftelse du behöver just nu. Men lär dig hantera den där ensamheten inna n du kastar dig in i något, annars tror jag du kommer sitta här och skriva en tråd igen sen. Man väljer sällan rätt i det läget du befinner dig i nu. Lycka till.

Jag känner igen det där är väl i samma situation , fast jag är man.
man har stundtals bra stunder och tror att ska så förbli eller utvecklas till något bättre, men så kankse det inte händer så mycket dagar blir till veckor som till slut blir flera år.
Kan väl säga att jag sitter i samma situation och håller på och arbetar på en modell att ta mig ur.
Det är otroligt jobbigt att försöka bryta med någon som är så rädd för att separer pga denna inte har några vänner det är också därför dåliga förhållanden löper på.
Hur gamla är ni och barnen?

Att träffa någon ny eller nya vänner kommer inte vara ett problem det finns så mycket nu iomed internet, så det går att hitta på vänner , bättre vänner och sådana man träffar enbart för nöjes skull så att säga.

Men du ska inte lägga för mycket energi vid din chef det blir lätt en het romans som sedan inte ebbar ut i något.
Men du ska tänka på dig själv och separera om du känner för det slösa inte bort tid.

Ja är 31. Barnen snart 9 och 6½.  Vet dock inte hur jag ska klara av att vara borta från min minsta.
Jag ser bra ut, är vältränad och söt, så att hitta någon ny är jag inte lika nervös över. Det är mer vänner och så samt att ha råd med egen bostad.

Min man kommer inte ha några som helst problem med att klara sig både ekonomiskt och få ihop det ed tider med barnen. Jag kommer däremot att få vända på pengarna och pyssla med jobbtider och hjälp från släkten för att få det att gå ihop.

Men ja, Jag har kommit fram till att jag VILL skiljas. Men när? Ska man öppna konto utomlands och spara undan lite pengar, så att man i alla fall kan köpa lite möbler mm till barnen sedan. Min man skulle nog inte märka om det försvinner några tusen varje månad, men det skulle ju underlätta för mig längre fram.

Du ska inte öppna konto utomlands. Du ska vara ärlig och ta upp det så fort som möjligt. Jag tycker att du inte ska gå bakom ryggen och planera under en period av ekonomiska skäl och sedan droppa bomben när det passar dig med kontanter till en soffa !

Du är 31 år så du borde vara både modig och vuxen nu. 

Min man hade funderat länge, dragit saken med kollegor och någon vän. Jag var den sista som fick veta det. Nu är det snart ett år sedan han flyttade. Det har varit mycket drama och jag har varit ledsen, i sorg (sorg är ju något som han sluppit, förhoppningsvis även du då du lämnar). Jag har varit rädd, hade inte mycket vänner, är ensam utan familj här i Stockholm vv med barnen.
Nu har jag lite fler vänner, ser också bra ut, kommer inte bli ensam. Mitt mål är att ha ny familj inom kort. Har insett det är  lättare att få en ny partner än nya stadiga vänner. För jag är i 35-års åldern och då vill folk i Stockholm i alla fall, mest vara hemma med familj.

Han vill vara vän, men tyvärr går inte det då han skötte uppbrottet så egoistiskt och illa. Han lämnade när det passade honom och det hade han planerat noga. Jag var i panik vid det tillfället men nu ångrar jag ALLT med honom. Jag kämpar med tanken på att jag hade andra bättre män på gång när jag började dejta honom. Alla dem hade gett mig ett bättre liv och de skulle ha lämnat mig på ett bättre sätt.

Så lämna så fort som möjligt för din mans skull. Så kanske din man slipper känna som jag, bortförd bakom ljuset och dessutom RÅNAD på mina bästa år. Min man var ju som skjuten i huvudet när han uttalade orden att han ville skiljas och att han ville flytta omedelbart. Han visste inte hur bara att han ville ut. Men han var ju oförmögen att göra något så jag fick ordna med att han skulle bo hos sin mamma och göra andra praktiska saker. Kanske kommer din man att vara som jag praktisk för att bli av med dig. Så lämna nu

Okej. Men min situation är inte i närheten av din.  Så länge jag gör allt med barn, hem, praktiskt, ekonomi så är han nöjd och glad och annars är han en jäkla surpuppa att leva med. Vet inte varför man hela tiden tänker att det bara är tillfälligt och kommer bli bättre, när det aldrig blir det.

Jag har fått nog av att uppoffra mig själv hela tiden och när min man inte har lika mycket tid för sig själv en under en vecka, så gnäller han och så är allt mitt fel.
Nu är det min tur att må bra.

Du är fortfarande ung, det löser sig men du måste hålla humöret uppe och focusera.
Tränar du nåt, vad isåfall kanske det kan hjälpa dig att hålla focus.

Jag själv kopplar bort allt när jag tränar, innebandyn eller gymmet, tänker och sover bra efteråt.

Sorrow.
Jag tycker det är svårt i allmänhet att få med vänner med partner även om de inte har barn, det är ofta ute å resa eller göra saker tillsammans så de har inte tid, men inte allt för sällan hittar det en lucka och det är kul.
Har de barn så är det bara å glömma när man kommit över för femte gången irad och får sitta bland en man stojiga ungarna så inser man att det är så här det kommer bli, visst man kanske gör något större var femte år.

Vad söker du för vänner?

Man märker ju tydligt att det bara är det praktiska som gör att du stannar kvar i relationen, dvs ekonomin och barnen. Ofta är det ju så tyvärr att man blir tvungen att sänka sin levnadsstandard när man skiljer sig? Om du inte har råd att köpa något står du isf i bostadskö eller liknande?

Det är tyvärr allt för vanligt speciellt när man har "gemensam" ekonomi där mannen står för 80% av inkomst och räkningar, då gäller det att man sparar sina pengar till regniga dagar och inte bara köper en massa skit.
Tyvärr har jag sett allt för många falla på det.

Man måste alltid i alla lägen ha en ekonomisk backup ifall det händer något.

vart bor du ts?

Bor i Uppsala. Har nyss ställt mig i bostadskö, en där får jag inte bostad inom 10år då jag måste bo centralt.

Min man vet dock nu nästan vart jag står och det ville jag undvika ett tag, tills jag lyckats spara undan lite pengar. Även om jag bara lyckas få undan 5000kr, så gör det massor till att ge barnen fint i sitt rum. Ja, jag kommer aldrig ha råd med en 3a, men förhoppningsvis en 2a i alla fall.

Jag tränar hårt på gymmet nästan varje veckodag, så visst blir man av med lite frustration.

Bra ide där att spara pengar.

Det löser si ska du se.

Jag bor i Knivsta, så vill du hitta på något någon gång med en annan skild så inboxa. Jag är kvinna, 39 år.