Kär i min 30år äldre bästa vän...
Efter att ha arbetat tätt i hop i över 6 år har vi under denna tiden har vi blivit bästa vänner. Han är verkligen helt underbar på alla sätt. Sen vi blev vänner har mitt liv förändrats och han säger att han aldrig mått så bra som under dessa åren vi har varit vänner. Vi kan prata om precis allt, vi ses ofta, vi utmanar varandra och vi har lärt varandra så otroligt mycket. Jag är så innerligt glad över att jag träffat denna man och jag älskar honom så otroligt mycket. Han är min absolut bästa vän någonsin.
Men nu kommer vi till otroligt jobbiga problem. Nummer ett: Jag är 29år och han är 60år. Nummer två: Jag är KÄR i honom. Har alltid tyckt att han är snygg och han har verkligen en sexig utstrålning. Även fast han är 60år så ser han inte ut att vara mer än 45-50 max. Alltså han ser inte ut som en slemmig fet gubbe med ölmage om ni tror det. Han är lång med tränad kropp och helt fantastiskt fina ögon! Jag har det senaste två åren smygande insett att jag är kär i honom. Vill ha honom! Eftersom vi känt varandra ett tag nu så kan jag se på honom när det är något som bekymrar honom och jag har försökt få ur honom det men han vägrar säga nåt till mig och jag börjar tro att det handlar om mig. Eftersom jag insett att jag är kär i honom så försöker jag tolka allt han gör och säger men jag tror att han är kär i mig också. Finns så många tecken där. Han har sagt att han älskar mig men jag har alltid uppfattat det mer som på ett vänskapligt sätt eftersom det är så stor åldersskillnad mellan oss. Det har på något sätt alltid funnits någon typ av spänning mellan oss. Men kanske är för att vi båda ser bra ut och finner varandra attraktiva. Men med åren har vår relation utvecklats till något mer.
Nummer tre: Han är skild och har barn som är lite äldre nu. Jag är singel och vill ha barn. Jag VET att vi aldrig kan bli tillsammans. Det kan aldrig bli vi. Han är för gammal. Finns ingen framtid för oss. Det gör mig så ledsen. Då tänker jag att bara jag få ha kvar honom i mitt liv som bästa vän så är jag glad. Men det börjar bli olidligt att ständigt träffa honom och jag lider verkligen. Kan inte förmå mig att dejta och känner mig ständigt bara olycklig. Måste jag verkligen byta jobb och bryta vår kontakt? Vet inte hur jag ska klara av livet utan min bästa vän..vad ska jag göra?
det var inget jag insåg när vi träffade varann. Så skillnaden mellan en stor stad som jag tänkt mig skulle vara mer anonym än en liten ort som jag kommer ifrån där alla känner alla typ, det blev inte riktig så. Lite kanske.