rädd att svärfamiljen gillar de andra "inlaws" mer än mig:(

Jag tycker att du får acceptera och respektera att de kanske inte vill ha det nära förhållande med dig som du önskar ha med dem. De kanske har en bättre personkemi med de andra än de har med dig, och det är det inget fel i. Om du känner dig ensam i din killes hemstad så tycker jag att du ska skaffa dig ett eget umgänge snarare än att gå omkring och känna dig svartsjuk och missunnsam. 

Jag tror detta sitter i ditt huvud. Om du lider mycket av dig, så prata med någon utomstående, så du kan lägga ditt förflutna bakom dig.

Alltså det är inte så att jag inte har vänner, jag tycker jag har kommit in bra för övrigt med jobb mm. Det handlar om just kontakten med hans familj vilket är ganska mycket då dom är en tajt familj. Men jag köper definitivt ditt argument, som jag säger kan man ju inte tycka om alla, å dom behandlar mig åtminstone inte illa. Det är ju snarare jag som behandlar andra illa genom att gå runt å tänka så här, istället för att göra det bästa av den relation vi har. Men trotts att jag vet det kan jag inte lägga undan känslorna

Låter som att problemet är din dåliga självkänsla, inte hur du blir behandlad. Tror din kille har rätt, du är redan en i familjen och de lägger mer tid på de nyare. Sedan kanske de tror att de andra är mer inne på den typ av aktiviteter du nämner och att du är en "lugnare" och mer självgående person?

Kan förstås vara som du tror, olika personkemi. Men det är ändå inget att grubbla över, så är det i livet. Huvudsaken är att de respekterar och uppskattar dig och det verkar de göra efter vad du skriver. 

Men usch vilken bitande och onödigt hård ton! Ät en pepparkaka eller något.

TS, har dessvärre inga bra råd annat än att du får försöka att inte bry dig för mycket. Din svärfamilj älskar dig med stor sannolikhet lika mycket men ibland kan det bli fel med invanda roller. Dvs jag tror att de är så vana vid dig och de kanske inte tänker på att visa uppskattning. Tråkigt men vet inte om det finns så mycket för dig att göra åt saken. Försök att släppa det och se dem som några bekant. Men jag förstår att de betyder mer för dig nu när ni bor så långt från din familj. Kram

Vilken ton du än tyckte dig "höra" så var det helt fel. Inägget var skrivet på ett mycket neutralt sätt. Jag redovisade min åsikt, det var allt. 

För övrigt så tycker jag inte att man behöver älska vare sig svärföräldrar eller svärdöttrar/söner. Det tycker jag verkligen är att lägga onödig press på alla inblandade. Ts är 45 år (i alla fall enligt sin presentationssida), hon var alltså 38 år när hon träffade maken. Det går inte per automatik att börja älska en vuxen människa man inte själv valt. Ibland kan det förstås lyckas och då är det väl bra, om nu den som blir älskad trivs med det, men annars tycker jag för min del att det kan räcka med att uppföra sig anständigt mot varandra. 

Det är väl trevligt om det går att få till en nära och innerlig relation, men det är heller inget fel om man inte önskar ha det så (som ts svärföräldrar möjligen känner). Och är det bara den ena parten som önskar komma närmare så tycker jag att det är sundare att bearbeta den önskan, förstå den och lägga den till handlingarna än det är att försöka tillkämpa sig den där nära relationen parten suktar efter (och straffa andra för att den inte uppstår - det är verkligt illa i de fall det händer).  

Kram

Ar du den kvinnliga ingifta personen och de andra ingifta är manliga? Det kan forklara saken isåfall.

Det tror jag också. Om deras dotter dessutom flyttat utomlands så gör de nog allt de kan när de kommer på besök för att de ska vilja komma oftare och längre, du är ju redan där.

Jag håller med övriga här, det låter som att det här ligger hos dig ts, att det bottnar i din egna dåliga självkänsla.
Att du jämför och analyserar för mycket, det skadar bara dig själv.
Att dom gör mer när han från England kommer är väl inte konstigt, dom är väl inte där lika ofta, då vill man passa på.
Det blir lite fest, men det betyder ju inte att han är mer älskad.
Vi gör likadant, min son som bor en bit bort när han kommer blir det fest och glädje, och vi gör roliga saker tillsammans.
Min dotter som bor hemma gör vi också saker med, men det blir inte lika koncentrerat.
Det sägs att det sämsta man kan göra är att jämföra sig med andra, det om något kan skapa dåligt mående.

Så mitt tips till dig ts är att sluta analysera och studera och börja delta och njut av din härliga familj.
och sluta jämför dig med andra, du är du och sålänge det är bra så är det bra.
Stanna där och tänk inte längre, livet ska inte analyseras, det ska levas. 

Min man är enda barnet. Och jag är övertygad att det varit lättare om det fanns mer svärbarn. Då hade inte allt fokus varit på mig och min man.

Haha oj det är lite fel i min profil, jag är 23 och träffade min kille när jag var 16. Jag tror ni alla har rätt, men jag håller lite med påven Johanna i aTT "krave"t på att bli älskad kan skapa press, vilket i sin tur gör det svårare att tycka om mig eller hur man nu ska säga det:p jo jag är den enda ingifta (dock inte gift) tjejen än så länge, å tänker jag efter så är det oftast killens bröder vi är med, han har även en annan syster i sverige men hon är äldre och har barn och därför känns det som att vi är på helt olika delar av livet. Så tänker man efter är det ju inte så konstigt att jag inte är så nära henne eller att svågern drar sig till en manlig inlaw.. men samtidigt kom jag in i familjen när dom yngsta syskonen va runt 12 så jag borde ju ha hunnit komma dom närmre iom att vi nästan ärmuppväxta ihop... Min samo har inte alls samma problem, mina syskon ser honom som sin extra storebror. men å andra sidan hade killen kunnat känna sig osäker eftersom mina syskon har ju Heller aldrig sagt det rakt ut utan det är ju jag som känt mina syskon så länge som ser att dom verkligen gillar honom,.

Nej vet ni vad, ni har nog rätt, jag borde bara sluta tänka innan jag snurrar in mig ännu mer! Å på något sätt tänka att det är dom som har tur som har mig, inser dom inte det är det deras problem så länge dom,inte beter sig illa:p

Tänkte bara passa på att be om ursäkt för alla autocirkel och ihopskricningar, jag har en ny platta och även där finns det lite otydligheter angående om vi gillar varandra:p hoppas ni förstår ändå

Haha atomcorrect! !!!

Jag ger upp..

Ja var noga med att inte ställa krav och söka bevis. Min svägerska är superkänslig gällande sånt vilket helt ärligt är jobbigt. I vår familj så glömmer vi bort varandras födelsedagar till höger och vänster och det året hennes glömdes bort så blev hon både ledsen och arg och oerhört sårad vilket gör att man blir skitskraj att någonsin glömma den igen. Och liknande saker har hänt lite då och då där hon läser in saker som att vi inte bryr oss om henne tillräckligt. Och resultatet av det är ju att vi börjar gilla henne mindre eftersom att hon kräver specailbehandling. Man får inte glömma hennes födelsedag, man får inte råka säga syrrans namn till henne och liknande. Och jag kan väl förstå att hon skulle ställa de där kraven om vi kom ihåg alla andra födelsedagar och aldrig kallade någon annan för fel namn. Men nu så glöms ju några slumpmässiga födelsedagar bort varje år, och alla blir kallade fel namn mest hela tiden (även andra blir kallade hennes namn).

Min svärmor sa rakt ut att hon inte tyckte om mig, men hon älskar sin svärson. Då hade hon iofs under flera år visat tydligt vad hon tyckte och tänkte. Hon ansåg att man inte måste tycka om någon om man inte vill. Det har hon helt rätt i. Och jag har inte träffat henne sedan dess. Det har inte min man och våra barn heller gjort.

På din beskrivning så tror jag inte att dom tycker så illa om dig faktiskt.

Jag förstår att jag ändå är bortskämd med att faktiskt ha en svärfamilj som faktiskt beter sig, oavsett om dom gillar mig eller inte! Även om man kan tycka att det är sunt förnuft...

Jag förstår att det måste va jätte jobbigt för er! Jag vet att jag inte alltid varit så lätt mot min kille heller, ibland undrar jag hur han stått ut med mitt bekräftelsebehov! Men det är ju ännu känsligare med inlaws eftersom man faktiskt inte valt dom, även om det kan låta hårt.

Jag älskar min svärdotter, dels för att hon är den hon är, en fantastisk person.
Men också för att hon är en människa som får min son att må bra, hon får honom att skratta, dom verkar ha roligt ihop och dom har en fin omtanke mellan sig.
Kort sagt verkar dom lyckliga och vara bra för varandra.
Hur kan jag inte älska nån som gör allt det för min son? 
Det är inte svårt alls. 

Känner lika som dig. Har inga tips tyvärr men du är inte ensam känner alltid när vi har firat jul eller något liknade att jag blir lite utanför även fast jag är "ny" i deras familj. Skit jobbigt speciellt när min sambo har så bra kontakt med mina föräldrar/familj så jag jag inte sluta tänka "dom gillar säkert inte mig" eller "tänk om dom sitter och pratar illa om mig nu" men försöker att inte tänka så mycket på det.

Så borde ju alla svärmödrar resonera. Vilket skatt din svärdotter har i dig! Jag hoppas verkligen att hon uppskattar dig efter förtjänst.