Barn eller inte?

Tänk tio år framåt-hur vill ni leva då? Fortfarande bara ni två och inga barn medans andra gjort sitt och kanske börjar få barnbarn? 20 år framåt-försent för barn,ålderdomen närmar sig.vill ni leva bara ni två då också? 40 år framåt- din sambo kanske är död,du gammal,har du inga barn är du ensam-vill du leva så? Tänk framåt helt enkelt! Står du/ ni ut med tanken på att bara vara ni och lämna den ene ensam när den första dör så "skaffa" inte barn. Står ni inte ut med tanken så försök få barn. Allt handlar om framtiden och hur man vill att den ska se ut.

Se hur du känner när du fått jobb och jobbat ett tag. Har du SGI sedan tidigare? Då kan du ju bli gravid när du vill. Själv vet jag att vi båda vill ha barn men vi funderar på om vi ska börja försöka i år så fort min man fått nytt jobb eller vänta av ekonomiska skäl för att kunna köpa fortsätta spara mycket pengar ett tag till och sedan köpa ett finare hus (bor i hyresrätt nu). Jag är 31 och börjar känna att det är dags att försöka i år eller nästa år. Vi skulle börjat förra året men sköt upp det för att min mans jobbsituation var osäker och det är den fortfarande så vi väntar på att han ska hitta något annat.

Men för att svara generellt på din fråga: Det är ju sällan folk ångrar att de fått barn .

Jag har SGI sedan tidigare. Jag ville inte ha barn när jag var yngre men när jag träffade min sambo så började jag längta efter barn. Känner att den biologiska klockan ticka högre och högre. Tänker mycket på barn och har redan en lista med favoritnamn på eventuellt framtida barn.
Har funderat på att sluta med p-piller och se vad som händer, se om jag blir gravid. Har sagt det till min sambo men han tycker jag ska vänta med att sluta med p-piller. 

Varför skulle man vara ensam om 40 år för att man inte har barn? Och omvänt - jag har jobbat på ålderdomshem och sett många äldre som aldrig får besök trots att de har barn. Tycker att ensamhetsargumentet är ett väldigt dåligt och ogenomtänkt "argument" för att skaffa barn.

Felet många gör är att skaffa barn bara för att man "ska". Det på något vis förväntas av en. Annars ses man som udda och annorlunda.

Efter att ha läst ditt inlägg, så anser jag inte att ni bör skaffa barn. Iaf inte nu - inte förns ni verkligen VILL och LÄNGTAR.
Ditt inlägg belyser allt det praktiska, men det är varken hus, bil, yrke eller inkomst det hänger på när det väl kommer till kritan.

Skaffar man barn utan en längtan, bara för att man "ska" och bara för att man har allt det praktiska klart för sig, så begår man ett stort misstag.
Alla är inte menade att ha barn.
Känner man ingen absolut längtan, så förstår jag inte varför man ens tänker tanken på att sätta ett barn till världen?

Det är inte Marathon du ska springa; "Äh, jag är ju inte så sugen, men jag gör det bara för att ha gjort det!" - Det funkar liksom inte att göra så i det här fallet.

Skulle inte skaffa barn för att man ska. Skulle inte skaffa barn förrän vi båda vill och längtar. Längtan har jag börjat känna men inte min sambo. 

Jaja,är du nöjd med bara en man hemma och ingen fler så varsågod! Vi är inte nöjda,det saknas helt mening med livet att bara ha en man. Vänner har vi inga och de få bekanta vi har kan ju självklart inte ersätta att ha barn! Har sett min beskärda del av barnlösa bittra gamla tanter och det är verkligen sorgligt.

Ja, att vara ofrivilligt barnlös är förstås sorgligt, det förstår jag. Men att tro att barn är enda sättet att inte vara ensam tycker jag är minst lika sorgligt.

Jag kunde inte heller bestämma mig. Har aldrig varit en barnkär person och i 20-års åldern ville jag inte ens skaffa barn. När jag fyllde 30 började jag dock tänka i termer som att "tänk om jag ångrar mig när jag är 50". Så jag körde bara utan att tänka över det mer och har inte ångrat mig en sekund. Jag TROR att om man ens funderar i banorna så kommer man förmodligen inte ångra sig. Däremot om man är helt bestämd att man inte vill ha då kanske det är bra att avvakta. Men det här är mina tankar och ingen sanning.