Omogen partner!

Hej! Jag behöver lite tips och råd från er med liknande erfarenheter. Jag ska försöka sammanfatta problemet kort och sedan utveckla beroende på vilka svar jag får.

Jag och min pojkvän (som jag bor ihop med) har nu varit ihop i 2 år. Han fyller 25 och jag 23 i år. Min stora dröm har alltid varit att ha en stor familj och att få mitt första barn när jag är hyfsat ung, alltså inom en snar framtid. Detta vet min sambo om och han säger att hans vision är likadan.. Nu till problemet; Han beter sig fortfarande som en barnunge. Vi har våra hobbys som vi brinner mycket för. Han har ett vanligt "svesson-jobb" och jag jobbar deltid kvällar och helger. Jag tycker att vi har lite tid ihop som det är men han har liksom 1000 saker på gång hela tiden, vilket inte räcker för honom. Fotboll, innebandy, styrketräning, kompisarna, bröderna och spela dator är liksom viktigare än att få tid ihop tillsammans. Vi har vid flera tillfällen brutit för att jag känt att det är mer pest och pina att umgås med mig än roligt. De gånger vi har planerat någonting ihop kommer alltid något annat i vägen för honom och blir jag ledsen säger han bara; ingenting är skrivet i sten. Och struntar i våra planer.. Har pratat om att jag snart vill börja bilda familj och det är han helt med på men när han gång på gång lämnar bort hundarna för att kunna åka iväg och spela dataspel tänker jag bara på hur det skulle vara med ett litet barn? Nu har jag sagt ifrån igen efter en incident och har flyttat hem till mamma. Sa till honom att nu får du komma till mig när du har tid istället för att jag ska behöva sitta och vänta på, och anpassa mig efter honom. Det här är nog min sista utväg. Så om han inte kommer på vilket utav liven han vill leva nu så kommer det förmodligen ta slut :( Har ni varit med om liknande situationer? Har killen/tjejen förändrats, hur lång tid har det tagit osv. ? Tacksam för svar!