Attitydproblem

Att vara viljestark och envis är mycket goda egenskaper. Var glad att hon fått dem!

Hur agerar ni själva mot henne i sådana situationer (säger åt henne att säga förlåt, skäller på henne etc)?

Och hur ofta konfronterar ni henne med att saker är hennes fel jämfört med syskonen (är nästan allt nästan alltid hennes fel enligt er och visar ni henne att ni tycker så)?

Absolut är det bra egenskaper, det har jag inte sagt något om. Men, man måste även kunna hantera dessa egenskaper till något positivt.
Just nu används inte de egenskaperna på ett bra sätt tyvärr.
Att jag egentligen lade till de egenskaperna i texten är mer för att påvisa att hon kan för en del "vara svår" att tala med och resonera med när de egenskaperna kommer fram i ex. en diskussion då dessa tar över...

Jag tycker ni verkar resonera klokt och lyhört. Ni ser henne i de olika situationerna och ni hör hur hon upplever det och anser att det inte riktigt stämmer. Om hon är svår att nå fram till kanske det första steget kan vara att få stöd i föräldrarollen.

Här ser ni vilka olika alternativ det finns, www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/livsvillkor-och-levnadsvanor/barns-och-ungas-halsa/foraldrastod/exempel-pa-foraldrastod/ och det jag skulle göra är att ta kontakt med BUP för er del. Skulle hennes beteende eskalera eller hon får svårt i relation till vänner och så vidare kan ni sen gå vidare inom BUP med stöd för henne.

Finns det kurator på skolan? Det kan vara ett alternativ om hon känner att ni missuppfattar, att ha någon alldeles egen att prata med. Kuratorer är proffs på att sätta igång lite nya tankebanor utan att denne känner sig bannad eller orättvist behandlad.

Jag är, och har alltid varit, viljestark och envis och har alltid hemma fått höra att jag är besvärlig, provokativ, bråkmakare osv. Jag fick alltid skulden för gräl med syskon, vilket inte är konstigt då jag var upphovet i 95% av fallen. Men, det förstärkte bara mitt beteende när jag fick skit för det. Svårt att hitta en balans i det där, vad jag vill säga är att ni försöker ge cred för de sidorna när det blir något positivt av dem så de inte bara förknippas med negativa beteenden. Typ att hon är driven, engagerad, vet vad hon vill och står för det osv. Är det yngre eller äldre syskon?

Precis, det är nog bra att hjälpa henne hitta utlopp för sina personlighetsdrag och ge henne positiv förstärkning när det lyckas. Då kan en god spiral börja utvecklas.

Ja, mot sina syskon är det som ni beskriver, det är hon som får skulden i 90% av gångerna, iallafall om man tittar historiskt. Hon är ofta "upphovsman" i olika situationer, kan vara allt från tjuvnyp, lägga ut krokben till att allt som oftast vilja bestämma över dem, vilket resulterar i motsättningar och bråk. Det kan vara allt från att bestämma vilket program som man skall titta på, vem som skall sitta var osv. Det här blir ofta sykongnäll sinsemellan och ibland låter jag de försöka reda ut situationerna själva, men när man tar till våld och vill bestämma allt själv, ingriper vi. I övrigt när vi får rapporter om hennes uppförande i skolan, när vi skall diskutera, försöker vi hålla en lugn ton utan skäll och mer förklara för henne om hur det kan bli om hon fortsätter, försöker få henne att förstå...
Men, visst många gånger resulterar det med att hon har taggarna utåt, håller för öronen osv. och att man blir arg, höjer rösten och skäller, det skall jag inte sticka under stol med...

Kanske som några av er säger, skall vi som föräldrar bli bättre att berömma henne för de fall och situationer när hon använder sin envishet och viljestyrka på positiva sätt...

Förresten, Det är småsyskon på 8 år (tvillingar)

Antagligen är det en lång process och inget som löser sig snabbt på en vecka.
Vill bara få henne att vara öppnare och att kunna se andras åsikter och syn på saker ibland, vilket är jättesvårt för henne. 

Kanske oroar man sig för mycket, när skall man veta att det är ett "riktigt" allvarligt problem...?!

Hon har även ett till småsyskon som är strax över 1 år, men här kivas det ännu inte 

Jag känner igen mig i hennes situation och har även sett andra fall där storasyskon råkar ut för det här... Jag kommer själv ihåg när jag och min bror var barn - vi startade bråken ungefär varannan gång var men jag fick också skulden i ca 80-90% av fallen och dessutom fick jag höra att jag borde veta bättre än att starta/fortsätta bråk eftersom jag var äldre (ett år äldre...).

Dessutom var de jättenoga med att jag sa förlåt ordentligt medan min bror kunde säga förlåt på låtsas/retsamt och ändå inte få nån reaktion av våra föräldrar. Detta har lett till att jag fortfarande har jättesvårt för att säga förlåt till folk - begreppet har fått en helt annan innebörd för mig. För mig är förlåt något framtvingat man säger för att trycka ner sig själv eftersom det är så jag tvingats använda det och aldrig haft någon förebild som visat mig hur man använder det (dvs använt det till mig) i min barndom. Mina föräldrar sa nämligen heller aldrig förlåt till mig - de skyllde mig för våra bråk och oenigheter också och tvingade mig att säga förlåt till dem med.

Snälla, gör inte om det här misstaget med din dotter också! Tvinga henne inte att säga förlåt - visa henne istället hur man använder det och att det är något som ni gärna använder till henne när det passar etc. Om hon håller för öronen när ni skäller på henne så visar hon tydligt att hon inte mår bra av det och att det hon behöver är respekt och samtal istället för beskyllningar - en människa mår inte bra av att konstant få höra hur dålig och osocial den är - till slut tror man själv på det och blir sån som man hela tiden får höra att man är.

Angående att ni vill "få henne att vara öppnare och att kunna se andras åsikter och syn på saker ibland" - hur visar ni detsamma mot henne?

Ja, hur visar vi det. En svår fråga.
Vi försöker nog tala öppet om det mesta i familjen och inte krångla till och hyssja om saker och ting, för att det förhoppningsvis både känslor, glada, arga, ledsna osv skall kännas naturligt att visa.
Att se andras åsikter, eg. vad jag menar där är att hon har oerhört svårt att "höra/se" när det kan vara säg 10 personer som är av samma åsikt om att hon kan ha gjort eller uppfört sig på ett speciellt vis, ändå tycker hon sig inte gjort något fel i många fall eller "de har fel", så är det inte alls osv.
Hon är liksom svår att överbevisa...

Ordet förlåt tycker även jag att det inte skall missbrukas, helt enig. Och vi påtalar nog lika för alla barnen att även om de säger förlåt, så måste de visa det, spelar ingen som helst roll att säga ett ord om man inte visar eller känner det, så där känns det som vi har en linje som vi absolut inte missbrukar.
Jag vet att det är lätt att "skylla" på ett storasyskon och jag själv är storasyster och vet hur många gånger man fick höra att man var äldre. 
Försöker att inte nämna det för mycket, men är man 3 år äldre, så anser jag att man i många fall bör veta bättre. Man slår inte ett 3 år yngre med all sin styrka (sedan slår man inte alls, även om man är 3 år yngre heller), men i en sådan situation kan hon få höra att hon "borde veta bättre, då hon är 3 år äldre". Våld är inte ok!

Att hon håller för öronen, vet även jag att det är jobbigt och att hon troligen inte kan ta in mer... Men, även hon är så gammal och vet att vi blir frustrerade utav det beteendet, så många gånger är det ett sätt att visa oss även i den situationen "vem som bestämmer"...

Svår situation för er alla så klart, och med tonåren som står och knackar på förstår jag att ni vill börja vända trenden. Jag kan bara utgå från mig själv, och min tonårsperiod var inte kul för framförallt mamma.

Kanske dessa lästips kan vara något:

Gunnel Lindh Hans-Olof Lisper: Samtal för förändring

Jesper Juul: Familjesamtal

Ni behöver nog ändra samtalsmetod med henne. Det låter som ni fastnat och det är lätt hänt, men ni vill ju egentligen att hon själv ska inse konsekvensen av sitt eget beteende och inte att hon ska sluta för att ni säger det.

Tack för tipsen! skall genast leta upp!

Hej

Jag var ett sådant barn när jag var liten.
Min viljestyrka finns fortfarande kvar och jag har stor nytta av den i mitt liv idag.
Jag är en sådan som tycker mig veta bäst om allt möjligt och det bästa sättet för mig är att faktiskt få ansvaret att ochså driva mitt eget påstående. Jag tror så hemskt mycket på mina egna idéer så det är nästan enda sättet för mig att bli överbevisad är om jag får gå på punmpen själv.

Jag vet inte om detta ger någon mening till diskussionen men jag tror att ni skall ge er stora flicka lite mer ansvar och därtill kommande fördelar. Låt henne få bestämma men också därför få mer att ansvara för.
Hon kanske kan få bestämma vad ni skall äta till middag en gång per vecka - men då får hon även laga maten till familjen.
Bara ett förslag..Stärk hennes position i familjen är mitt tips.