Skulle uppskatta era tankar

Vi har samma resa bakom oss med en längtan efter barn, men inte lyckats via IVf. Vi bestämde oss tidigt för att satsa på adoption för att inte behöva uppleva den oro som alla försök innebär, både fysiskt . Vi har aldrig sett adoption som ett andrahandsval- kärleken till ett barn sitter inte i huruvida man liknar varandra eller inte. Kärleken till ett barn sitter i hjärtat! Du skriver om en förlorad kamp. Så har jag och min man aldrig sett på saken, kanske för att det viktiga för oss är att få bilda familj och inte sett de biologiska banden som viktiga. Jag har genom min diagnos lärt känna flera kompisar som idag har adoptivbarn och alla säger att det har blivit så rätt.

Vi har i dagsläget alla dokument i givarlandet och väntar på barnbesked. Väntetiden är så klart för lång, men det gäller att göra den till något positivt. Man måste ta väntan i olika etapper och sätta upp olika delmål. Livet måste gå vidare parallellt med väntan, detta gör att väntan blir hanterbar för mig i alla fall.

Vi t ex planerar och drömmer också om hösten då vi tar över mitt föräldrahem. Planen för hur barnrummet ska se ut är redan klar! :)

Jag och min man fattade ju tidigt beslutet att inte göra försök efter försök med IVF. Direkt efter beslutet släppte våra funderingar på IVF och ju längre vi kom i utredningen och sedan sammanställningen av dokument inser vi att vi inte kunnat göra ett bättre val. Tidigare såg jag bara gravida magar men idag ser jag adoptivbarn "överallt".

Nu när vi närmar oss målet och som bäst håller på att berätta om vår lycka, möts vi enbart av positiva reaktioner. Jag kan tänka mig att jag har samma då känsla som när man får berätta om lyckan att vänta ett biologiskt barn. Vi längtar, drömmer, funderar och planerar på samma sätt.