Min sambo har tappat gnistan och vill separera, jag vill det inte. Vad ska jag göra?

Ingen som varit med om liknande och hittat tillbaka?

Jag och sambon var väldigt nära på att separera när dottern var 1 år. Det var han som inte kände något för mig längre och han försökte inte ens reparera. En dag tog jag ett snack med honom och talade om att jag tyckte han gav upp för lätt och att det kommer kännas oerhört tungt att inte få träffa dottern varje dag. Han sa att han skulle tänka över det och längsamt började vi hitta tillbaka till varandra. Efteråt har jag insett att han förmodligen gick igenom en 30 års kris och hade även problem på jobbet som jag tror påverkade det hela. Min sambo var nog ganska osäker på vad han ville men din tjej verkar vara väldigt säker på vad hon vill. Ni går ju i familjeterapi vilket är bra. Om du varit tydlig med vad du vill och alla dina känslor och hon ändå står fast vid att vilja separera så får du nog respektera det. Har inte hon viljan så kommer det inte gå. Jag tror du gör bäst i att respektera hennes beslut men fortsätter gå i familjeterapi! Lycka till!

lh: Jag lider med dig och förstår delvis din situation eftersom jag befinner mig i en liknande.
Du vill ha goda råd och solskenshistorier. Har tyvärr inga historier med goda slut på lager, men kanske några råd utifrån min egen situation.
Jobba med dig själv. Påverka det du faktiskt kan påverka. Du kan egentligen inte påverka din frus tankemönster på annat sätt än med ditt eget handlande. Ditt handlande styrs av dina tankar och känslor. Fortsätt där. Fortsätt med din egenterapi.
Fundera på hur du vill vara och vem du vill vara. Se till att vara den personen.
Tänk dig 1 år framåt i tiden. Hur skulle du då vilja ha agerat? Oavsett vad som händer vill du förmodligen agera vuxet och moget. Agera så i varje ögonblick. När du tittar dig i spegeln om 1 år, så vill du känna att du har gjort vad du kunnat, att du varit vuxen, förlåtande, förstående, empatisk osv.

Solskenshistorien i detta är kanske att vad som än händer, så kommer du ut på andra sidan som en bättre, mer komplett människa. Du kommer veta mer om dig själv och din omgivning.

Håll ut.
/N

Kloka ord. Det är så jag tänkt mig göra för stunden, och hoppas hon kan se en möjlighet och att jag faktiskt kan vara någon att satsa på igen. Tids nog.

Finns det verkligen inga solskenshistorier alls? Inga som funnit varandra igen?

Halloj! Vet inte om jag vill kalla vår historia en "solskenshistoria" och jag vill inte ge dig falska förhoppningar heller..
Vår historia är så lång, så jag måste korta betydligt... Vi hade varit gifta i 15 år och hade tre barn tillsammans, tappade bort varann på vägen... prioriterade olika, han jobbet och jag familjen/barnen... Ju mer han jobbade desto surare blev jag... så stod hon där, hon som var glad, pigg och gav honom bekräftelse.. han föll och meddelade mig att han träffat sin soulmate och ville skiljas..

Många lögner, mycket drama (du vill inte ens höra alla helt orealistiska storys när "hon" stjälpte exets kläder på min trappa...), vi hade svårt att samarbeta kring barnen, vi var oense om allt... nåja vi separerade och levde isär i 1,5 år.

Gräset var inte grönare, hans soulmate hade också dåliga dagar och jag var plötsligt inte överöst av alla måsten själv (barnen bodde ju nu vv och HAN fick plötsligt packa gympapåsar och gå på förläldramöten ;))Jag var glad, pigg och positiv :) Iaf vi började umgås mer, soutmaten försvann och vi ville prova igen.

Det är inte enkelt och det är lätt att falla tillbaka, jag vet inte om vi valde rätt, men vi har det bättre än innan, men kanske är det så att JAG en dag träffar min soulmate... i mitt beslut (skjut mig nu) så ligger att jag nu får vara med mina barn varje dag, ett liv som jag hade när vi levde isär och jag bara fick vara med mina barn till 50% år för mig inte ett liv... jag har insett att jag kan offra mycket för att få vara med mina barn, mycket, men inte allt...

Anonym (Nja).

Intressant historia. date:ade du andra under breaken? Och hur kunde du förlåta det han gjorde?

Förstår din kommentar om att inte leva när man inte har barnen.

Jag tror Anonym (Nja..­.)'s historia är rätt typisk. Det finns egentligen inga solskenshistorier. Även om man hittar tillbaka så inser man hur bräckligt allt är, hur ensam man egentligen är även om man lever i en relation. Relationskriser får dig att växa, men också inse att det krävs energi och arbete varje dag för att vårda en relation. Precis som barn som vill bli vuxna för att vuxna får göra så mycket roligt, bestämma allt själva och ha så mycket pengar. När man väl är vuxen så är det samma, egentligen.

Ja, jag känner lika. Jag tycker inte att 50% av min son är tillräckligt, jag kan kompromissa mycket för att få vara med honom 100%. Jag känner mig halv när jag tänker på att jag förlorar 50% av hans uppväxt och allt han vill berätta och göra. Tanken på att dela högtider, födelsedagar, examen, livet etc är otroligt betungande. Jag vill så gärna visa min fd att jag verkligen är beredd att göra en förändring för att få henne och oss att trivas i en relation, men det känns som om hon inte tror mig. När jag frågar henne varför hon inte vill testa igen, så svarar hon bara "för att jag inte vill", "därför" etc. 

Åh, jag vill bara visa henne hur jag kan vara och visa att jag vill och kan behandla min första och enda kärlek så underbart som hon förtjänar att bli behandlad. Jag har så mycket att ge, men kommer inte åt. Suck.

TS: stoppa lite. Du kommer inte tappa 50% av ditt barn. Du kommer fortfarande kunna dela hans liv, och han kommer kunna dela ditt liv. Oavsett vad som händer. Vart o vartannat inlägg här på forumet visar att skilsmässobarn upplever sina skilda föräldrar som mer närvarande, mer insatta och mer delaktiga i sina barns liv. Det om något är väl solskenshistorier.
Ärligt, hur många minuter per dag delar man med sina lite större barn? Tänker nu inte på tjat om städning osv, utan verkligen känner in sina barn, hör dem.
SCB skrev i en rapport för några år sedan att barn 0-5 tillbringar 9 timmar per vecka med någon av eller bägge sina föräldrar (sammanboende föräldrar). Den mesta av den tiden med sin mamma. Det kan faktiskt vara så att du får mer tid med din son om ni separerar. Det är du som styr detta. 

Gällande din fru så är det förmodligen så att hon helt enkelt inte vet varför hon inte vill försöka. Hjärnan försöker hitta rationella förklaringar till orationella beslut. Även om omvärlden tycker det är korkade förklaringar, så är de sanna för just den personen. Exempelvis rökare som förklarar med 'jag röker bara halva cigaretter', klimatproblemen med 'jamen kor släpper ut mycket mer gaser än min bil'. Listan kan göras lång. Hon är förmodligen i ett undvikande-läge just nu (eller har alltid varit). Att du försöker tvinga dig på henne är förmodligen en dålig idé. Du är en annan person nu än tidigare, säger du. Hur visar du det? Ord räcker inte. Bli en full person. Klängig, 'needy' och gnällig är inte attraktivt. Personlighet är det.
Fundera också på om ditt 'nyvunna' behov av närhet skrämmer din fru. Du går hos en terapeut, så ni har säkert talat om era anknytningar och relationsmodeller.