Nu är det klart! Vi ska flytta! Igen…

Tänk på barnen. Jag är pensionär men vi flyttade runt  i landet under min uppväxt. Jag fick aldrig komma till ro någonstans. Ibland flyttade vi inom samma stad vilket medförde skolbyte för mig, lika omvälvande som att flytta till en ny ort. Jag har under min skoltid flyttat sex gånger så det där med klassträffar är inget för mig. Jag gick för kort tid i varje klass för att finnas med.
Mina föräldrar hade problem och såg en flytt som lösningen. Allt skulle bli bättre på det nya stället. Men så blev det aldrig.

Tack för en bra krönika! Vill säga att jag tror att det är bra att flytta ibland. Både för barn och vuxna. Nya vägar till skolan, affären och jobbet -  det är spännand eoch utvecklande! För att inte tala om alla nya vänner, för barn kan det vara extra bra att lära känna nya människor som är på andra sätt än de är vana vid!.

Det här liknar ett beteende som bostadskarriärister ägnar sig åt. det är väl antagligen vad du och din man är också - "...ett sparande inför framtiden."  Man byter upp sig till ett bättre och bättre, mer luxuöst boende och visst, man kan börja med ett boende för ett par miljoner, sälja det för tre, investera i nytt boende, sälja det för fyra osv tills man sitter på ett boende med ett marknadsvärde på tio eller mer. Allt under förutsättning att bostadspriserna ökar som förut, vilket de troligen inte kommer att göra i all evighet.

Detta flyttande ni ägnar er åt kan berika er ekonomiskt, men ett hysteriskt flyttande var tredje år eller så kan i slutändan bli traumatiskt för alla parter den dag era barn måste byta skola, måste skaffa nya kompisar, måste ryckas upp än en gång.

Hoppas att ni någon gång tänker mer på barnen än de miljoner ("sparandet"ni ser vid horisonten. Och vad gör ni när bostadsbubblan spricker och det fiktiva, uppblåsta värde alltfler bostäder har idag, sjunker ihop som en misslyckad sufflé?,

utan att ni tänker på det så tror jag att ni använder "men det är ju för barnens bästa" som en ursäkt. ni flyttar för att ni vill flytta, sen är det lätt att hitta ursäkter så då intalar man sig själv att det är för ett bra ändamål. verkligheten kom nog ikapp dig när du fick lite ångest över det hela.

mina föräldrar flyttade ofta, vi bodde kanske 5 år på varje ställe. jag är en ganska så rastlös person och känner mig ofta inte hemma, och om jag ska spekulera så tror jag att det har lite med detta att göra. värre saker kan ju hända och det är väl inte hela världen att flytta, men i slutändan så tror jag det är tryggt att växa upp på ett ställe. sen är det ju dessutom mysigt att ha ett hem där man har sina minnen, ett hem som känns som hemma att komma hem till...

Köp aktier isf hus. Barn behöver trygghet, och att ha ett barndomsHEM (och inte en rad bostäder om du förstår skillnaden!) tror jag är viktigt.

Jag tror det beror lite på hur långt ni flyttar och om de måste byta skola och dagis och så vidare. Att flytta en liten bit till ett nytt hus är nog ingen fara men att byta områden resp skola/kompisar/fritids/ dagis är nog ganska jobbigt. Speciellt som barnen inte själva kan påverka.  Hur skulle du känna om du bytte jobb var tredje år?  Det är ganska jobbigt att alltid vara den  nya.  Men att byta ett par gånger är nog ingen fara. Och byter ni så de kan gå kvar hos sina vänner - ja då är det bara ett nytt vardagsrum och trädgård att leka i. Så tycker jag i alla fall.

Att ha ett barndomshem är nog inte hela sanningen. Trygghet från en barndom kan ligga i mycket annat också.

Men herregud, att flytta är det mest stressande enligt forskning, värre än sjukdom och död... Har ni inte hört talas om bostadsbubblan? Att byta ut sin egen bostad regelbundet måste vara i särklass det mest korkade sättet att ge sina barn något, spara på konto och ge barnen trygghet!

vi flyttade massa när jag var liten, det va jättekul med nytt rum och allt sånt och dom flesta barn skiner säkert upp lite över att få nytt.

Det va mindre kul att byta skola och alltid (eller länge och gång på gång) va den nya i klassen. Barn, eller i alla fall flickor, parar ihop sig tidigt och det är jättejobbigt att inte få plats någonstans och alltid vara extra kompisen som andra är med för att den riktiga kompisen är sjuk eller dom har bråkat. Det ger en skitig självkänsla kan jag lova.

Flytta utan att byta skola tror jag är strunt samma, det är nog bara skoj.

Jag tror inte att det finns något som är "rätt" eller "fel" i den här frågan. Det finns ju bara det som känns rätt eller fel för er. Och som jag läste i din krönika så var du ju först väldigt lycklig över erat gemensamma beslut men sedan när du började fundera över "gör jag rätt nu?" Så kom ångesten. -Iaf så som jag tolkar det..

Jag tror att dina barn kommer att må bra oavsett i vilken bostad ni bor så länge de får det de behöver. Självklart är trygghet en otroligt viktig faktor men den som vill lära sina barn att tryggheten i livet sitter i en bostad gör nog sina barn en otjänst. Jag tror att det viktiga är att ge dem en grundtrygghet i sig själva genom att visa dem att de kan mer än de tror, deras egna "styrkor" & även medvetenheten & kärleken /acceptansen om deras "svagheter". Kan skapa en trygghet i de själva. En känsla av att "jag är den jag är, den jag väljer att vara varje dag & oavsett vad jag väljer är okej så länge jag väljer det som är rätt för mig, oavsett vad någon annan tycker". Och genom att ni går er egen väg. Flyttar för att det känns rätt & struntar i vad andra ska tycka- lär du dem just precis detta. ;) Så kudos till dig för att du även inspirerar andra på vägen :)

Barn förstår ju som du märkt mycket mer än vad vi kan tro. Därför är det väldigt viktigt att diskutera sånt här med barnen, prata om det, involvera dem, även om det är ert beslut. För ett barn kan det vara väldigt skrämmande att föräldrarna säljer deras hem utan att de vet var de ska ta vägen. Det är viktigt att sköta så stora förändringar öppet!

Det framgår inte hur långt ni flyttar varje gång- bryter ni upp hela tiden från allt lär väl barnen förr eller senare dra slutsatsen att ni ständigt är å¨flykt.. 

Jag tycker verkligen att ni ska fundera på varför ni flyttar. Varför får ni inte ro på en plats trots att ni tror att ni hittat ert drömhus? Varför måste ni bryta upp? Jag flyttade ofta som barn, inte varje år men var tredje, eller fjärde. Det räckte för att jag skulle påverkas negativt av det. Alla barn gör det kanske inte, men jag tror att ni ska tänka på varför ni gör detta. Alla skäl du skriver låter mer som svepskäl, som att det är bra ekonomiskt. Man ska ha en bostad för att vara trygg där, inte för att den ska vara en investering, eller åtminstone måste investeringen komma i andra hand. Det viktiga för barnen är nog inte hur mycket pengar ni har tjänat på era bostadsbyten. Spara pengar till dem varje månad i stället.

Vi flyttade också mycket- men vi var tvungna. Jag gick på fem olika skolan mellan 1:an och 9;an. Försöker få kontakt med gamla klasskompisar genom Stay Friends- men jag minns inte många namn längre. 

Vissa saker var bra med flyttarna- när man hamnat i en sunkig klass och blev mobbad och sedan kunde dra vidare. Jag har nog också blivit ganska mycket mer självständig på vissa sätt. Jag har ju senare fått vänner som blev mobbade och satt kvar 9 år som mobboffer- fast det borde ju finnas andra lösningar på detta också.
Jag har en del gamla foton från skoltiden med klasskompsar men jag har inga namn till ansiktena och vet inte ens i vilken stad vi bodde i när korten togs. 

Det var inga större problem för mig att som vuxen flytta runt och ta jobb på olika orter- tvärtom var det ju närmast ett behov att flytta. Jag fortsätter ju numera att hålla kontakten med gamla vänner.

Men ni kanske inte bryter upp helt som sagt var, och ni kanske ser till att ungarna kan hålla kontakten- ni verkar ju ha råd att göra det i.a.f.

Tyvärr tror jag att ni är på ständig flykt....men kanske inte förstår det själva? 

Det beror på hur långt ni flyttar, hur mycket som blir nytt för barnen. Måste de skaffa nya kompisar, gå till ny skola/förskola med ny personal etc så är risken att det blir en stor otrygghet hos barnen. Vissa barn kan hantera det bra, andra sämre. Men de flesta skulle nog tillslut känna att det är ingen idé att skaffa kompisar på nya boendet då ni ändå flyttar snart. Så blev det för en kille som står mig väldigt nära. Han fann tillslut tryggheten i drogerna... Det var drogerna som gav honom en "trygghet" när bostad, skola och miljö ständigt ändrades. Nu har han kommit ut ur missbruket, men i mitt tycke skulle han aldrig behövt hamna där.

Hur föräldrarna mår smittar av sig på barnen. Jag flyttade i snitt varannat år under min uppväxt och bytte skola flera gånger. Jag tyckte det var spännande fram till den dagen familjen inte mådde bra.

Så därför tror jag att om föräldrarna mår dåligt av att bo kvar och mår bättre av att flytta är det helt klart det bästa för barnen. Mår föräldrarna däligt gör barnen det med. Men om det är enbart för pengarna har jag svårt att förstå det. Hemmet ska vara en trygg punkt och jag kämpar med emot känslan att bryta upp och flytta än idag. För mina barn mår bra där de är. Man vet vad man har men inte vad man får. Men som sagt, kontentan med denna kommentar.

Mår föräldrarna bättre av en flytt smittar det av sig på barnen och är det inget skolbyte har de den viktigaste tryggheten kvar