ptsd

Kämpar på så gott man kan, de värsta tankarna kommer nog mest i att man målar upp sig själv som otillräcklig och då är man nog snabbt inne i en ond cirkel.

Det är inte så konstigt att du kraschar nu i efterhand. Så är det ofta. Man kämpar på för att det inte finns någon möjlighet att stanna och tänka efter när kaoset råder.

Jag kan förstå att maten blir ett berg att bestiga när de senaste åtta åren varit en kamp om just mat. (och säkerligen en hel del annat) Men även om det är förståligt att du mår dåligt, så tycker jag att du ska kontakta vården för att få hjälp att bena ut dina tankar och dina känslor kring allt.

Kram

Jag har en helt annan historia med min son men visst känner jag igen det du beskriver. Jag kraschade så mycket som man nu kan. Hela nervsystemet överreagerar för minsta lilla och sorgen över det enorma slitaget man fått gå igenom kommer som en chock. Det är en lång process att ta sig igenom och man behöver all hjälp man kan få. KBT hjälper säkert många, jag fått mest hjälp av mindfullness och kommit åter. Sänder stora stora kramar. Du är inte ensam över att sitta i sitsen, om det nu kan vara en klen tröst. Var snäll mot dig själv och tänk på att det tar tid att komma tillbaka, inget som sker över en vecka eller två..

Men svälter din son idag också- du skriver att han nästan är vuxen och förståndig.

Det verkar som du tappat massor med år- men du har lyckats med det du gett upp allting för- eller hur? Nu måste du ta hand om dig själv, så att du inte själv går under. 

Många kramar!