IVF-pappan syns aldrig
Jag söker efter likasinnade. Som jag kan få råd och tankar av. Jag och min fru har haft problem att bli med barn LÄNGE. Hon har väldigt få ägglossningar om ens några och mina simmare behöver flytväst och frigolitbricka om dom ska orka.
Sen vi började med utredningen har jag alltid känt mig glömd - förutom i en situation, den, där man på ett papper beskriver vems "fel" det är att det inte blir några barn. Där står det klart och tydligt "manlig orsak" trots att vi egentligen vet att det är vi båda som är orsaken. Trots att flera läkare sagt att det inte spelar någon roll om mina simmaren varit ok. I alla andra situationer inom våran utredning är det min fru man kontaktar, tittar på i möten, talar till. frågar - ja listan kan göras så lång.
Jag och min fru har alltid ställt upp på varandra och följt med varandra på minsta läkarbesök. Jag går även hos reumatologen och hade ett läkarbesök där nu i torsdags. Hon frågade om det hade hänt något nytt i mitt liv och jag svarade att vi gjort ett ivf-försök med lyckat resultat - vi är gravida. Hon tittar på min fru som sitter på en stol närmare dörren och säger - Grattis, då går du på MVC nu då?! Min fru svara, Nej, VI går dit.
Och det här är bara ett exempel. Varför skulle inte jag gå på MVC med min fru. Det är väl mitt barn lika mycket som hennes? Varför ska man göra det så tydligt i vården att det är mamman som är det centrala i ett föräldraskap? Jag vill vara en bra pappa på samma grunder som min fru vill vara en bra mamma men det är precis som om vården räknar med att mamman kommer finnas där för barnet lite mer och blundar för pappan som inte ens ges chansen att vara en nyfiken och intresserad pappa.
Man glömmer oss pappor igenom hela utredningen, behandlingen och fortsättningen. Vi är osynliga.