Behöver stöd. Min sambo förstår inte.
Vi fick i fredags ett brev om att vi fått "avslag" från vår kö via landstinget.
Anledningen var att vi behövde nya undersökningar, både jag och min sambo.
De var som ett slag i magen. (Varför vi inte kan få barn är en ganska självklarhet om man vet min och sambons sits). Vad jag har längtat efter brevet där vår kö tid står, att vi äntligen ska få en liten egen gemensam liten bebis och som vi längtat efter detta. Så får man ett slag i magen och vi är tillbaka på ruta ett.
Min sambo längtar oerhört efter en liten bebis. Men han förstår inte alls min sorg som jag bär. Jag vill bli mamma. Jag vill inte vänta längre. Jag har väntat länge nog! Jag har längtat och tänk att nu står vi i kö och inom en snar framtid kommer vi att kunna göra ett barn!
Så kom slaget i magen. Men han förstår inte, han är "de löser sig" typen. Vilket är en fantastisk egenskap hos honom, men inte just de jag behöver höra just nu.
Nu går pratet om privat klinik, men pengarna finns liksom inte riktigt. Vi har precis börjat ett hus köp som snart går igenom. Så pengar över finns liksom inte. Vi har funderat på avbetalning hos någon av klinikerna i Stockholm, är det någon som gjort det? Vad är eran uppfattning? Är det mycket som ska in varje månad?
Någon som väntar på IVF eller går i funderingar på hur ni ska gå tillväga? Skulle gärna prata med någon annan om detta.
