Hur ser ni personligen på att samsova med barn?

Jag har en nioårig son och jag samsover helst inte. Främst för att jag sover så illa när han ligger hos oss.

Att han kommer till oss på natten enstaka gånger är ok, det är bara mysigt.
Att han får sova hos oss när han är sjuk är också givet eftersom man vill ha lite extra koll då.
Men att han skulle ha sin "ordinarie sovplats" i vår säng skulle inte vara ok.  Han har ett eget rum med säng och allt och han sover bra där.

Mitt sovrum tillhör mig och min man och där har vi vår säng. Där har jag min sovplats och där har jag "rätt" att sova bra. Det gör jag inte med 40kg nioåring som vältrar runt och viftar.

Jag kanske framstår som knäpp och ego men så resonerar jag. Jag sover för övrigt inte särskilt bra om maken lägger sig nära heller utan jag behöver mitt space.

Jag har en 1-åring och en 4-åring och båda har somnat i sin egen säng oftast men sen sovit resten av natten i min säng, oftast iaf. De är mysigt och vill de inte va själva så ska jag inte tvinga dom. Har testat att få dom sova i sin säng men när de protesterat så har de fått si n vilja igenom. när de blir äldre kommer jag förmodligen vänja den att de går bra att sova i sin säng.

Mamma pratade lite negativt om det och jag var påverkad av hennes syn på saken, så jag tänkte väl att så ska jag absolut inte göra.. Men så fick vi vår älskade son och tiden gick, planen var att ha honom i egen säng i annat rum när han blev större.. Men den tanken blev mer och mer konstig för mig, nu idag är jag och min man störtförtjusta i samsovningskonseptet! Vi har en 90säng till sonen, den står bredvid vår 160säng, så vi har alltså en 2,5m bred säng vi tre ;) för mig/oss har samsovningen betytt massa närhet, trygghet, fantastisk läggning som verkar vara något av det roligaste sonen vet haha, supermysig känsla av att vara på läger haha, OCH inte minst - vi har aldrig haft sömnbrist. Samsovningskonseptet gör att vi får all sömn vi behöver och det med råge. Och morgnarna när sonen vaknar och är så glad och vill väcka mig haha, åh! Älskar samsovning!!!:D För vår del har det absolut inga nackdelar alls!

En viktig detalj är att vår son är 19 månader, fortfarande liten alltså, och han sover inte mellan oss i vår säng, han sover till vänster för mig i sin "egna" säng som sitter ihop med vår.

Jag tycker inte alls att du framstår som knäpp och ego utan att du just föredrar ditt space.

När bebisarna varit små och ammat på nätterna har jag lyft över dem första gången de behövt amma och sen inte orkat lägga tillbaka. Så vi har sovit mycket ihop första tiden. Det har varit minst jobbigt så.

Men jag sover skitdåligt med barn så när de blivit större har jag föredragit att ha dem i spjälsängen bredvid och sticka in en arm åt dem när de behöver närhet.

Nu är yngsta 4 och hon går sova hyffsat med för hon ligger rätt still men oftast är det så att pappan och 3 av barnen sover i en enda härva i dubbelsängen och jag tar ett eget tyst rum. Passar mig perfekt. Jag lägger inga värderingar i att barnen borde klara av att sova hela nätter själv men jag vill inte ha dem i min säng om jag kan slippa. Jag vill helst inte ha någon i min säng om jag kan slippa :D

Det är mysigt och skönt att slippa upp å springa på natten. Jag har fått sova hela nätter, ja alltid, med mina två sen de föddes utom vid typ kräksjuka då. De har flyttat till egen säng i samma rum när de varit typ 3 och eget rum vid 4 år ca. Ibland kan jag fortfarande bära över minsta (6 år) till min säng medan hon sover, bara för att det är så mysigt

Tröttnar du inte på att prata samsovning?

Jag ser allt, - allt i hela världen, - som väldigt individuellt.

Jag samsov med mitt barn från första stund. Idag är barnet fyra år och vi samsover än. För oss fungerar det otroligt bra. Det ger trygghet, närhet och en känsla av att inte vara ensam.
Jag kommer att sluta med samsovningen då mitt barn själv säger ifrån.

Det jag gjort från början är att samsova med barnet i barnets säng, i barnets rum. Jag är övertygad om att övergången från att samsova, till att sova själv, kommer att bli mycket mer skonsam då barnet inte tvingas byta säng och rum.

Så, ja, personligen ser jag samsovning som något alldeles ypperligt. Men samtidigt har jag förståelse för att det inte fungerar för alla.
Jag dömer ingen och jag går inte omkring och förespråkar det ena eller det andra.
Jag har valt att samsova. Jag har valt att skola in mitt barn på förskola vid närmare fyra års ålder. Detta då jag anser att detta är det bästa för mitt barn.
Allt är som sagt individuellt och de allra, allra flesta gör nog så gott det går för att göra det så bra som möjligt för sina respektive barn.
Vi behöver färre dömmanden och mer acceptans i samhället.

Det låter som att du har en vettig inställning genom förståelsen att det inte fungerar för alla.

Vi behöver mycket riktigt färre dömande och mer acceptans i samhället.