Jisses, jag ska bli mormor???
Min 17-åriga dotter är gravid. Hon och hennes pojkvän har bestämt sig för att behålla barnet. Det känns helt ok, de är stabila och lugna, de kommer bo tillsammans och han har jobb och allt är bra mellan dem. Jag är inte för en sekund orolig att de inte ska klara av ansvaret, jag kommer så klart finnas i bakgrunden och stötta dem med allt de behöver - likaså den blivande farmodern och båda våra familjer. Efter att värsta chocken lagt sig så är jag glad för deras skull, glad och förväntansfull så klart. Min dotter ska få den största gåvan som finns!
Men herre jisses, jag ska bli MORMOR?? Jag fick själv barn som nyss fyllda 17 så jag är inte ens 35! Jag har lite panik. Någon livskris. Mormor, det låter så jäkla gammalt och jag vet ju inte ens vad jag ska bli när jag är stor? Jag har den där bilden i mitt huvud av min mormor, som bakade bullar med förkläde och läste sagor och jag kan inte baka någonting alls...
Finns det någon ung mormor här inne som fattar hur jag tänker just nu? Som kan lugna mig lite? Detta kan jag ju inte prata med någon om, känner mig så jäkla barnslig som får någon form av identitetskris av att min dotter ska bli mamma...