saknar ni er partner?

I början när man blir tillsammans så brukar man vara väldigt känslomässigt/tankemässigt upptagen av den andre, men den svalnar alltid efter ett tag (den kan också komma tillbaka i perioder). Det brukar vara ett tecken på att man går in i nästa fas - den långvariga kärleken. Ibland kan man också börja tvivla i den fasen om man ska fortsätta med personen eller inte. När man är särbo kan jag tänka mig att man måste pendla mellan närhet/distans, för man lever ändå två olika vardagar - han på sitt håll och du på ditt. 

Min sambo och jag saknar varandra även under kortare stunder när vi är åtskilda, men jag tror att det är för att vi lever så nära inpå varandra. Om vi hade varit särbo och träffats en gång i veckan så tror jag (för min del) att man hade saknat de första dagarna ifrån varandra och att saknaden sedan försvinner tills man träffas igen.

Jag och min kille har varit tillsammans i drygt två år, först bodde vi halvnära varandra men sågs inte så jätteofta, då kunde jag sakna honom periodvis men bodde liksom din kille hemma med familjen så det var alltid så mycket annat som tog upp tankarna efter att det nykära lagt sig. Nu bor jag ensam och vi har ett distansförhållande och jag saknar honom hela tiden eftersom det är så tyst och tråkigt utan honom. Dock är det inte samma saknad som när jag var helt spralligt nykär, sånt lägger sig efter en tid tror jag. 

Igår hamnade vi i en liten dispyt när jag kanske var för klängig..

Han mådde inte bra och skrev att han inte orkade komma till mig. Då ringde jag och undrade varför det helt plötligt inte var så jobbigt. Och sa att jag kunde komma till honom istället. Så tog han upp någon ursäkt och sa att han kanske kan komma sedan. Så sa jag att helt seriöst om du känner att du vill ha egentid så är det lugnt säg det bara? Men det ville han inte. Som alltid när jag konfronterar honom om något som kan anses jobbigt eller negativt för mig så erkänner han aldrig vad han känner utan känns som om han säger det som han tror att jag vill höra.

Så kom han senare på kvällen jag blev jätteglad för sedan så ska vi vara ifrån varandra tills söndag eller måndag. Han sa dock att även om han ska ut ikväll så vill han sova med mig.

Sedan när vi hade sex kändes det väldigt konstigt, och efteråt ville han inte kela. Han bad om ursäkt och sa att det är inte meningen att verka så irriterad men han känner sig kvävd ibland. Så bad jag om ett exempel och då sa han att han önskat att jag bara kunde accepterat att han sa att han inte orkade komma förut. Oså somnade han.

Klart jag hade accepterat om han sagt rakt ut att han inte ville ses ikv, men det var inte så han sa det.

Så jobbigt att jag får honom att känna sig kvävd.. Usch verkligen inte menat det bara det att jag saknar ju honom så hemskt.

Sa iaf i morse att han verkligen inte måste känna att vi måste sova ihop ikv och att det är ok om han vill ha lite space..

För att läsa mellan raderna så låter det för mig som att han oroar sig för någonting, eller att det är något som tynger honom och att det är därför han känner sig kvävd och irriterad. Eller att han rent allmänt känner press från flera håll att han måste "prestera". Då kanske du måste släppa pressen på honom ett litet tag för att han ska känna att han orkar. Var precis den du är (ge kärlek, pussas och kramas), men kräv ingenting tillbaka. Skicka sms eller liknande som visar att du tänker på honom, men låt honom få ta initiativ ibland också.

Jag vet ju inte hur han är som människa. Om min sambo som är väldigt fysisk och "nära" helt plötsligt skulle känna sig kvävd, så hade något varit totalt fel. Då hade jag nog tagit situationen väldigt allvarligt. Ibland kan man ju skylla på att man känner sig kvävd, men att det egentligen finns bakomliggande orsaker och känslor. Jag tycker du ska undersöka saken lite närmare om han avviker från hur han brukar vara.

Ja något är det som inte är som "vanligt". Eller så är det såhär han är när förälskelsen lagt sig? Men det tror jag inte. Han är väldigt mysig och vill gärna vara med mig hela tiden annars.. Försökte prata med honom lite om vad det kan vara han tänker på men han lovar att det inte är något, blir irriterad över att jag frågar och vill bara släppa det. Skyller på att han är trött osv. Får acceptera det men känns som om något inte stämmer.

Tänkte att jag ska väl ge honom lite space med tanke på att jag verkligen fått vibbarna idag av att han vill det men så fick jag ett mess nu att han undrade om jag kunde komma till honom så att vi kan sova ihop. Var gullig på sms oså men så fort jag hämtade honom verkade han lite off och kändes inte så glad att se mig. Känns onödigt att fråga vad det är när han redan Sagt att det inte är något men känns jobbigt att jag saknar honom och blir så himla glad av att se honom men han verkar inte tycka det är något speciellt. Sådan skillnad för några veckor sedan när jag hämtade honom blev han jätteglad när jag kom och han kysste mig massor och gosade och verkade så glad.

Usch är rädd att han är osäker på sina känslor för mig men inte vågar prata om det. Han har tidigare undvikit att prata om saker för att inte såra mig men sedan kommer det smygandes fram ändå..

Får intrycket att du är lite för på med alla dina frågor o att det egentligen handlar om att du tycker det är jobbigt att bo ensam.

Ja jag tycker det är jobbigt att vara ensam när jag vet att han inte tycker det är jobbigt utan snarare skönt. Vill ju att han ska känna att han inte vill vara utan mig..

Då bör du kanske hitta en ny partner som " fungerar " som du.

Vissa har ett ständigt behov att vara tillsammans och ta på varandra hela tiden m.m. , medan andra gör inte det , utan de vill vara själva ibland , gillar inte om någon pussar , kramar , petar på en jämnt.

Det betyder inte nödvändigtvis att de är inte lika kära i varandra , men alla uttrycker inte sina känslor på samma sätt.

Ja jag tycker det är jobbigt att vara ensam när jag vet att han inte tycker det är jobbigt utan snarare skönt. Vill ju att han ska känna att han inte vill vara utan mig..

Enligt dig verkar det som att det är antingen eller.

För många är det både och. Jag vill inte vara utan min man och han vill inte vara utan mig. Däremot kan vi båda tycka det är skönt att vara ifrån varandra, inte för att vi vill slippa varandra, utan för att det är kul att vara med andra eller skönt med egentid. 

Är man trygg i sitt förhållande är det inget problem.

Håller med dig - ens partner kan inte uppfylla alla behov man har, och det är väl därför man behöver vara mer/mindre ifrån varandra. Jag som är väldigt introvert behöver fylla på min energi i ensamhet. Personer som är extroverta kanske mår bra av att få gå ut en kväll och vara omgiven av nya och intressanta människor. Det gäller att vara öppen i kommunikationen och tala om vilka behov man har. Säger jag till min sambo att jag behöver sitta och läsa en bok en hel lördagkväll, så förstår han att det är min återhämtningstid.

Tack för alla svaren jag fått. Jag har verkligen tänkt det senaste och även pratat med min pojkvän. Jag frågade varför det blir såhär och han sa att det är pga att jag oroar mig för allt. Såhär sa han- "Så fort jag inte smsar så oroar du dig, eller när jag inte svarar på sms på ett tag, eller när jag säger att jag vill vara ensam, så känner jag din oro stiga i din kropp. Du behöver inte vara rädd att jag inte är kär i dig eller älskar dig för det gör jag. Men jag blir irriterad när jag känner din oro hela tiden och då tar jag avstånd". 
Så jag försöker verkligen tänka på min oro men den kommer ju ibland ändå!! Speciellt när jag saknar honom som jag gör. Nu har jag inte känt oro på ett tag för det har vart riktigt bra. Men ibland så får han perioder där han knappt hör av sig på dagarna och inte verkar så störd över att inte ses eller sova tillsammans. 
Tex i veckan så skulle vi sova ihop. Jag skulle till honom men somnade på soffan och vaknade sedan mitt i natten och kände mig skitdum och tänkte att han säkert trodde att jag dissade honom. Men han hade bara smsat och frågat när jag skulle komma och sedan inget mer. Han verkade liksom inte bry sig om att jag inte svarade. Han sa sedan att visst saknar han mig men inte så som jag saknar honom, UPPENBARLIGEN, eftersom att han vet att vi ändå ses nästa dag. 
Igår sov jag borta hos en kompis och han skulle ut med sina kompisar. Jag tänkte att vi självklart inte behöver ha kontakt men en liten checkup på hur vi har det och godnatt kändes självklart. Det var JAG som tog initiativet till all kontakt igår och då steg saknaden och oron för jag märker att han inte känner samma behov.
Och nu då. Det är snart lunch och han har inte hört av sig. Inte skrivit godmorgon, inte frågat hur jag hade det igår, INGENTING. 
Jag känner mig så himla klängig. Saknar honom och vill träffa honom men vågar typ inte smsa för jag är rädd att han igen ska känna sig kvävd? Som sagt jag vet att han älskar mig men detta är så jobbigt. Hur kan jag sakna honom så himla mycket men han känner liksom inte ens behov av att höras av...? :(

Du behöver nog jobba med det där, för du verkar ju inte ha nån vidare självkännedom direkt. Märks av ditt sista inlägg.

Han känner sig kvävd av din oro, konstigt? Nej, inte direkt. Har du möjligen GAD (googla)? Om jag vore du skulle jag söka för den där eviga oron, har själv tagit avstånd från dom som varit så där för MAN STÅR INTE UT till sist.

Oj, jag läste och känner verkligen igen mig i det. Har precis börjat med yoga för att lugna mina sinnen och min oro så jag tror iaf jag är på rätt väg nu.

Att han tar avstånd när jag är sådan känns logiskt, men oron kommer ju just när jag märker att han inte verkar bry sig om vi har kontakt eller när jag märker att han inte saknar mig..

Kontakta psykiatrin för att få mer råd o hjälp om hur du ska hantera det här, alla dessa känslor. Om det är GAD du har så finns det hjälp att få av dom! O yoga är kanske också ett bra steg på vägen?! Du måste ju lära dig att när du tolkar det som att han inte saknar dig handlar det bara om din egen oro som gör sig påmind, viktigt att lära sig skilja på vad som är vad.

O du har ju liksom redan fått svar på det sista du skrev nu, han blir irriterad när han känner din oro hela tiden o då tar han avstånd, vad han gör nu är förmodligen att han testar dig för att se vad som händer om ni inte hörs på nån dag.

Jag saknar min pojkvän enormt när vi är på var sitt håll, han är det första jag tänker på morgonen och det sista jag tänker på när jag lägger mig.
Jag måste hitta på saker för att inte sakna honom hela tiden.
Min kille blir också irriterad över mitt ständiga messande och att jag anklagar honom för att inte svara i tid.
Vet inte hur jag ska klara julen när vi inte kan höras på 4-5 dagar då vi kommer vara på olika håll i landet.
Kommer inte kunna träffa honom förrän efter nyår vilket är sjukt jobbigt.

Herregud människa, tagga ner och ge honom lite utrymme att andas! Dina inlägg får mig att vilja emigrera till Antarktisk bara för att få lite avstånd från dig, och jag känner dig inte ens!

Följ rådet att kontakta psykolog, du kan nog bli hjälpt av det. Försök komma ihåg att en partner är någon som sätter en silverkant på tillvaron, grädden på bakelsen, och inte livet självt.

Håller med