Föreliggande moderkaka/ placenta praevia

Hej du.

Jag förlöstes med snitt för ca 6 månader sedan av samma anledning som du.

Var sjukskriven genom mer än halva graviditeten och spenderade ett flertal veckor på sjukhus pga blödningar.

Från v.31 var jag förlagd med rörelseförbud och rullstol och dottern lyckades hålla sig på plats i magen till snittet v.36+4.

Det var en oerhört jobbig tid då även jag har två äldre barn som mer eller mindre fick spendera sommarlovet hos mor- och farföräldrar eftersom vi var så mycket på sjukhus. Pappan var hos mig då det fanns en överhängande risk för att dottern skulle anlända i princip när som helst.

Jag fick dock spendera en del tid hemma (på nåder) efter en del tjat. Men som sagt, vi åkte in och ut mest hela tiden.

När hon väl kom hamnade vi på neo pga komplikationer av alla dess slag. Hon kunde inte syresätta sig och pga moderkakans placering förlorade hon ganska mycket blod och var tvungen att få två blodtransfusioner. Jag fick se henne först efter 30 minuter och sedan togs hon från mig igen och jag fick spendera timmar ensam och gråtandes på förlossningen. Bedövad som man är efter snitt så fanns det inget annat att göra. Men jag gav mig fan på att jag innan kvällen kom skulle ta mig in till salen där hon låg. På hennes tredje dag fick jag äntligen ha henne hos mig tillsammans med alla slangar och sladdar som satt på hennes kropp. Den var en kort men fantastisk stund.

För min del tog allt ett tag att bearbeta. Allt från besvikelsen över graviditeten till förlossningens jobbigheter.

Idag är allt glömt och förlåtet ;).

Dottern mår som en drottning och jag likaså.

Det är jättejobbigt när man befinner sig mitt i alltihop, men jag lovar att när allt är över så kommer både styrka och ork tillbaka.

Mitt råd är att vila och ta det med ro. Snart är bebisen hos er och sen är livet som det ska igen.

Lycka till.

Tack snälla för att du berättade. Självklart önskar jag ingen samma olycka men det är samtidigt skönt att det finns fler som har upplevt samma, och att det slutat bra dessutom. Jag känner mig så fruktansvärt ensam i detta. Finns ingen att bolla med eftersom ingen i min närhet upplevt nåt liknande, och söker man på nätet så finns där ju bara kort, saklig fakta, men inget om hur det är att leva mitt i det, verkliga berättelser osv.

Våra historier låter ju ganska lika ändå. Jag har ständigt någon här som tar hand om barnen och kan inte ägna mig åt dem i närheten av så mycket jag vill.. Jag har ju inte varit inlagd så mycket som du, eftersom jag bara haft två blödningar, men det har varit ett oändligt rännande in och ut från förlossningen pga mina intensiva sdr. Vi har 35-40 min att köra och det sätter alltid igång på natten.

Sen har jag ju som du varit sjukskriven halva graviditeten med husarrest mer eller mindre och kan ju inte göra mycket här hemma heller... Får mest ligga och vila vila vila... Så jävla tradigt, i kombination med att man är så himla orolig och skör. Jag är verkligen svag nu. Psykiskt såväl som fysiskt.

Mina föräldrar och svärföräldrar har väl inte haft en rofylld natt sen hela det här drog igång.. De får ju liksom ha utryckningsjour ifall vi behöver åka in. Är livrädd för att inte ha någon hemma mer än mannen ifall det blir något akut igen och jag behöver ringa ambulans. Vill ju ha honom med, men vem ska vara hos barnen?

Vad obehagligt det låter att vara ifrån barnet när det är nyfött och inte riktigt veta vad som sker, vilken oro du måste känt! Hur mycket vägde hon? Och berodde hennes andningsbesvär på att hon var för tidig eller på moderkakan?

Kommer antagligen vara en del att bearbeta som sagt. Jag är dessutom så ledsen att jag inte kommer få uppleva en förlossning igen. Det blir inga fler graviditeter efter detta.

Härligt att höra att du och din dotter mår bra idag! Tack igen för att du svarade!

Åh vad jag förstår dig.

Det är tydligen vanligt att barn som blir förlösta med snitt får lite jobbigt med syresättningen det första dygnet. Så händer det så stressa inte upp dig för det. Oftast brukar det lösa sig med lite hjälp på traven :)

När vår dotter föddes blev de tvungna att plocka ut moderkakan i bitar innan de kom åt henne, så det var troligtvis det som gjorde henne så pass medtagen. Men varför det tog en vecka innan hon kunde syresätta sig själv på önskvärt vis vet jag nog inte riktigt. Säkert ett blandning av allt.

Hon vägde 2948 gram när hon kom så vikten var okej. Nästan ett kilo mindre än pojkarna men så kom hon ju lite tidigare.

Jag förstår verkligen dig kring förlossningen.

Det här var min sista med. Och med tanke på hur himla bra föregående förlossningar varit så var jag så inställd på att föda vaginalt och att få avsluta barnafödandet med samma magiska upplevelse. Men, jag tänker att nu fick jag testa på båda delar och själva snittet i sig var ingen fara.

Det läkte jättebra och jag har inte haft några större problem med smärta och rörlighet.

Mest var jag nog orolig för att jag skulle ha svårt att knyta an eftersom jag inte skulle "jobba för det" på samma vis.

När man föder vaginalt så startar ju värkarna och man påbörjar förberedelsen för att bebisen ska komma. Nu åkte vi in till sjukhuset utan minsta känning, la mig på operationsbordet och plötsligt var där en bebis. Mycket märklig upplevelse av barnafödande :)

Men som sagt, det gick förhållandevis bra och det var såååå skönt när allt var över och vi kunde komma hem. Jag tror nästan att jag njöt mer än tidigare gånger över just den delen eftersom jag, precis som du, inte fått röra mig på så länge.

Hej igen,

Jo jag har ju förstått detta med syresättningen och det. Det är ju inte så konstigt eftersom de inte kickas igång på samma sätt utan bara lyfts ut helt abrupt, utan förvarning. Det är ju inte naturligt egentligen...

Åh då måste du haft moderkakan delvis i framvägg? Min sitter mer i bakvägg så då lär de ju plocka ut bebisen först. Det känns ju som att det borde vara bättre för henne.

Min första förlossning lämnade mig i chock efteråt. Jag var helt säker på att jag skulle fixa det galant, och var supertaggad, men jag tappade kontrollen och hängde inte med alls. Egentligen var det en mönsterförlossning, men upplevelsen var hemsk. Med nummer två fick jag sån oerhörd revansch, jag gjorde det så gott som helt själv och kände mig oövervinnerlig. Därför var jag så himla taggad att få göra det igen!! Därav blev väl besvikelsen extra stor. Det jobbiga är att flera läkare/bm säger: "åh du som är en så ung och frisk kvinna som kan föda barn ska väl inte behöva snittas?" Då svider det bara mer. Men nu har jag förlikat mig med tanken, och det känns helt okej. Känner som du, att det är kul att ha båda upplevelserna. Är inte alls rädd för själva snittet. Men ska ta med mig det du sist du sa om att det blir en lite konstig upplevelse då man inte genomgår själva processen. Jag kanske kan jobba lite mentalt på det innan.

Tack igen snälla du! Om du visste vad det betydde att få läsa en verklig historia. Det lugnade verkligen. Eller det vet du säkert, det fanns väl inte mer info då..

11 dagar kvar nu! Kram!

Hej, ville bara uppdatera lite. För tolv timmar sedan föddes vår flicka genom ett akutsnitt pga en större blödning (v 35+6). Man oroade sig lite pga placentas placering i bakvägg, vilket kan medföra stora blödningar då livmodern får svårare att dra ihop sig, men allt gick toppen. En ganska medtagen liten dam på hela 2925 ligger i detta nu vid mitt bröst och lättnaden är enorm! Tack för pepp, stöd och öppenhet!

Men ååååh. HURRA och GRATTIS. Och vilken himla tur att allt gick bra. Det här gjorde min dag :)

Tack! Förstår nästan att du känner så, jag hade helt klart gjort det samma!! Som sagt var det verkar inte finnas så många som kan berätta om samma sak. Verkligen skönt att få dela upplevelsen med någon som varit med om samma sak. Vi ligger kvar på BB ett par dagar till, de vill inte släppa ut oss riktigt ännu, och jag har verkligen inte bråttom hem. Men nu har vi kommit ner till vanliga BB. Ovant med en så "liten" bebis. Jag är ju van vid 4-kilos! Nu är hon nere på 2,7 och är lite gul i ansiktet, men verkar må bra ändå.

Hur var dina upplevelser kring snittet? Jag antar att det var så oerhört mycket känslor av lättnad, skräck, lycka och oro som blandades så jag tyckte det var en ganska obehaglig upplevelse. Men i det stora hela tyckte jag att läkarteamet gjorde ett helt fantastiskt jobb. Kände mig väldigt trygg hela tiden.

Nej, stressa inte. Det är faktiskt ganska skönt att vara kvar lite längre tid på sjukhuset efter snitt eftersom det hinner läka lite då.

Vår flicka blev också lite gul men det var ingen fara.

Alltså, innan snittet läste jag att det kunde liknas vid när man rotar hårdhänt i en handväska. Lite så var det också ;)

Efteråt var det inte så farligt som jag föreställt mig. Visst kändes det men inte så hemskt som jag föreställt mig. Det var främst de första dagarna efter som det högg till när man skrattade och hostade. Lite jobbigt att röra sig också emellanåt. Det värsta var nog känselbortfallet som jag upplevde. Det var en mindre skräckupplevelse för ingen hade berättat om det för mig. Jag hade nedsatt, konstig känsel från vänster lår och upp över naveln. Och när jag fick veta att detta var något som kunde bli bestående grät jag i flera timmar.

Mitt snitt läkte dock bra. Jag hade det tejpat i nästan 6 månader (för bästa och finaste läkning enligt läkarna). Utan tejpen var det lite ovant och obehagligt och under de första månaderna var det lite jobbigt med att det kliade och kläderna skavde/tryckte.

Idag (på dagen faktiskt) är det 7 månader sen jag snittades och det är hur fint som helst och kliar inte alls. Det känns knappt heller. Emellanåt gör det sig påmint men så är det ju nästan ett års läketid.

Själva ärret kommer blekna med åren men det är absolut inte något som stör mig alls.

Och(!) jag har fått tillbaka all min känsel igen. Den kom sakta men säkert tillbaka allteftersom såret läkte. Jag konstaterade att när det värkte lite extra så höll nog nervtrådarna på att hitta tillbaka till varandra.

Absolut inga problem what so ever nu.

Kroppen är fantastisk :)

Hej, skrev ett långt svar i fredags kväll men råkade radera allt...

Vi är kvar ännu men hoppas på att få komma hem snart... Hennes billirubinvärde ökar men det brukar ju peaka runt femte dygnet så.. Jag har fått extremt mycket mjölk så jag känner mig riktigt hängig eftersom hon bara orkar suga korta stunder. Har en historia med mycket och svåra mjölkstockningar samt bröstinflammationer som jag vårdats på sjukhus för.. Pheuh det gör sig påmint. Hoppas det rättar till sig snart...

Jag har också känselbortfall kring snittet. Inte alls så mycket som du men nog 5-7 cm runtom. Det kliar och går inte att klia tillbaks! Retligt!! Men men. Känns som en bagatell... :)

Hoppas ni har en lika härlig vårdag som vi!