Gravid - har ångrat mig. Hjälp snälla!

Hej TS,

Det finns en del som blir deprimerande under graviditet och som kan behöva lite hjälp (jodå, även de som äntligen blir gravida efter IVF). Jag känner ett par mammor som inte mådde bra alls, men som med samtalsstöd och medicinering mådde bättre till förlossningen. En blev till och med inlagd i omgångar. Det finns hjälp att få och du kan må bättre.

Du har sex månader kvar av din graviditet, om du väljer att behålla barnet. Mycket kan hända under den tiden. Du har ju tid att ta tag i dina problem! Du skriver att du mått dåligt cirka sex månader innan du blev gravid. Nu vill jag inte förminska ditt lidande, men det är egentligen inte en så lång tid, även om det känns så.

Du tänker kanske "det är ju inte såhär det skulle kännas" men det där drömläget finns egentligen inte. Livet går upp och ner, med eller utan graviditet. Det perfekta läget när allt känns rätt finns egentligen inte heller (eller då det kommer kanske det inte blir barn just då). Det kanske hinner gå upp och ned i graviditeten ett par gånger till. Låt dig inte gripas av panik.

Det verkar som om du har ett gott stöd omkring dig i form av familj och sambo. Ta hjälp av dem och av MVC för att kunna fatta ett beslut som du kan leva med.

Jag hade inte gjort abort själv, men det är jag det. Du skriver att du har haft mycket oskyddat sex tidigare, utan att bli gravid. Kanske du inte hade sex under dina fertila dagar då, men sett till att du är i din mest fertila ålder så skulle jag också fundera över förutsättningarna. Du har ju åldern med dig i alla fall.

Jag kan verkligen sätta mig in i din sitts, jag var där själv för ungefär ett år sedan. Mådde så fruktansvärt dåligt och precis som dig började fundera på självmord, vilket i sig gjorde mig ännu räddare. Självmord är något jag aldrig på riktigt funderat över förut, och då har jag gått igenom ett par depressioner ifrån helvetet tidigare. I mitt eget fall är jag säker på att min reaktion var en kombination mellan mitt psykiska mående (bipolär) och hormoner. Jag beslutade om abort, och ångrar mig verkligen inte en sekund! Vist var det jobbigt med aborten, men ja, inte lika jobbigt som att må så dåligt psykiskt som jag gjorde. Nu vet jag mer hur det troligtvis kommer att va för mig, att jag är en av dom som mår riktigt dåligt av att vara gravid - så jag känner helt ärligt att jag måste gå i terapi för det, förbereda mig om du förstår. Men också hitta en medicin som fungerar för mitt psykiska tillstånd, det var även lite därför jag också valde aborten tillslut. Just att vi inte hade funnit ut mediciner som jag fungerar på (ej gjort ännu nu heller) och jag vet hur lång tid det kan ta att hitta rätt med sånt för vissa. Att spendera större delen av min graviditet tvångsinlaggd på psyk som suicid riskperson är INGET jag vill vara med om. Nej, den formen av lidande och neddrogning är inget jag vill utsätta mig själv för. Har nog med trauman i bagaget.

Jag blir beklämd när jag läser ditt inlägg. Fast ditt utgångsläge är ju ganska långt ifrån det som TS har? Du har ju en diagnos med flera depressioner i bagaget, medicinering m.m. Förstår om det finns så många fler aspekter att beakta då.

massa styrkekramar till dig.

har varit i liknande situation nyligen.
Sambon ville ha fler barn.
Även jag ( vi har redan 2barn sedan innan)
MEN nu med nr 3  insåg jag att de funkar inte .
jag är så trasig (både psykiskt och fysiskt) att jag knappt kan sköta hemmet,
hur ska jag orka en tredje?
Jag valde faktiskt abort.
jag är NÖJD med mitt beslut även om jag tänker på de hela tiden och hade velat behålla de och har lite skuld känslor men det var för allas bästa i slutändan.
vem vill ha en "trasig familj"
en trött mamma som har ont i alla muskler och leder och är sur p.g.a smärta?
Får hallucination  då jag aldrig får sova p.g.a smärtan.
mina två barn sen tidigare hade inte fått den aktivering och uppmärksamhet de behöver.
Mannen är jätte ledsen över valet men förstår att jag måste bli hel först.
Vi har varit ett par i  över 6år (också unga) så vi kan faktisk vänta 10 år utan att bli för gamla..

Stressa inte.
gör de som är bäst för DIG (er?)
 Du ska kunna leva med ditt val.
Du är ung.

De kan vara bra att ha någon att prata med så tycker du skall gå till kurator och MVC

lycka till med ditt beslut.
Strunta i alla dumma kommentarer.
De är ditt/ert liv som de kan strunta i,.

bra att du kontaktar mödravården och får tala med någon :)
från glädje till panik - då behöver du någon utomstående som är proffs att tala med :) ta gärna med sambon vid minst ett samtal men ha även enskilda samtal för din del :)

Jag har mått dåligt periodvis hela mitt liv och för 6 månader sedan hade jag väl ett "uppehåll" i brist på bättre förklaring. Jag har en ätstörning som jag handskats med sedan jag var 13, och även en hel del saker i min barndom som jag inte har bearbetat ordentligt. 
Jag tror att det är fruktansvärt svårt och om inte på gränsen till omöjligt för mig att bearbeta min ätstörning när jag är gravid. Jag är redan snäppet mot överviktig och ser varje dag hur vikten tickar uppåt och byxorna börjar dra åt mer och mer. Jag svälter mig själv, jag har känt glädje av illamåendet som gjort att jag inte fått behålla någonting och det kan inte på någon nivå vara hälsosamt. Det är absolut inte den mamman jag vill vara när mitt barn kommer. Hur ska jag kunna lära mitt barn att älska sig själv när jag inte ens vet hur man gör? 

Jag har inte förstått hur skev jag är i mitt tänkande förrän nu, jag har alltid kunnat vifta bort det för det har inte spelat någon roll men nu gör det ju det på en helt annan nivå dessutom. Jag vill komma till en punkt där jag kan låta min kropp vara gravid i fred och där jag faktiskt känner att jag kan gå utanför dörren och visa mig utan att gråta i hissen på väg ner för att jag skäms för hur stor jag blivit. 
Min sambo har inte sett mig utan kläder på en månad, jag sover med byxor och tröja trots att jag håller på att svettas ihjäl för jag klarar inte av att se mina ben, min mage, allt. 

Livet går upp och ner, visst. Men när jag känner såhär och någon antyder att det ska vara så, så börjar jag undra om livet verkligen är till för alla. 

Och innan någon hinner peka med moralpinnar mot mig - NEJ jag vill inte avbryta min graviditet för att jag kommer gå upp i vikt. Det är absolut inte vad jag säger, jag säger att jag vill må bra i själen innan jag tar på mig ansvaret för någon annans liv. Jag känner mig värdelös som blivande mamma när jag inte ens kan ta hand om mig själv. Hur ska jag kunna sätta ett bra exempel då? Jag förväntar mig inte att bli en supermamma i vilket fall som helst, men någorlunda stark vill jag i alla fall vara. Jag växte själv upp med en mamma som var sjuk och hade anorexi, och det har satt djupa spår i själen, spår som jag av hela mitt hjärta vill bespara mitt barn! 

TS,

Jag känner med dig som mår så dåligt. Jag fick intrycket att du trots allt stod bättre rustad inför graviditet och barn. Som du berättar det har du ett socialt arv som plågar dig, en sjukdom som du "ärvt" av din mor och som du behöver göra upp med. Jag förstår hur du resonerar och har all respekt för det.

Jag tycker förstås att det är synd med en abort.

Jag vill svara separat på ovanstående: Jag förstår att det är ett uttryck för hur dåligt du mår just nu. Du kan må så mycket bättre än vad du gör nu, även när du mår som sämst. Det känns som allra mörkast när man befinner sig på botten - och nu i livet verkar du vara på lite större djup. Du kan ta dig till grundare vatten där botten inte är lika mörk. Då mår man inte lika dåligt när livet går upp och ner - man kommer snabbare till ytan igen efter en dipp. Förstår du vad jag menar? Du kan absolut ta dig dit!

Jag har inte haft de bekymmer som du bär på, men jag mådde också dåligt när jag var yngre. Det blev mycket bättre senare (men jag fick förstås jobba på det, vilket jag fortfarande håller på med). Att lära mig att ta nya grepp när saker gått snett har nu blivit en av mina styrkor.

Hur har det gått för dig? Är i exakt samma situation

Jag undrar också hur det gått, känner lite detsamma just nu-fast jag är äldre och min sambo vill så gärna ha barnet att jag knappt vågar säga att jag tvekar nu.

Dessutom är det nu eller aldrig- hade börjat " hoppas" på aldrig , men nu är jag gravid, ibland glad, ibland inte alls