Vi beter oss som ett par, men kan aldrig bli det?
För ungefär sex månader sen så träffade jag en kille. Redan från första början var det ganska stormigt då han reagerade ganska starkt på saker. I efterhand har jag förstått att han bara är rätt känslig för att vara kille. Vi funkar rätt lika. Det var även meningen att han skulle flytta utomlands så bestämde oss för att sluta träffas och gå vidare med våra liv. Han blev dock väldigt sårad på grund av detta och jag med.
För ungefär 1,5 månad sen började vi träffas igen, som vänner denna gången. Men det känns inte alls som att vi är renodlade vänner. Vi påstår båda två att vi inte har känslor för varandra när det kommer upp, men på sistone har åtminstone jag känt mer än vänskapskänslor för honom. Iallafall så träffas vi flera gånger i veckan, ibland varje dag. Vi går promenader, tittar på film, myser i soffan och han är med i mitt vardagsliv och umgås och hjälper till med min son samt andra vardagsbestyr (typ städning).
Han har enda sen början stegvis gjort mer och mer närmanden medan jag hållit mig lite på avstånd (är rädd för att bli sårad). Han brukar vilja hålla mig i handen, ligga i mitt knä, vara så nära mig som möjligt och han finner alla möjliga ursäkter för att få röra mig, stryker mitt hår och så vidare. Jag brukar ofta avvisa dessa gester för att det har känts konstigt om vi nu bara är vänner.. På alla hjärtans dag så kom han även med choklad till mig och när det var min födelsedag så skrev han i förväg en massa om att jag snart fyllde år och när det väl var min födelsedag kom han med present fastän jag bett honom att inte göra det. Han verkar även ha ett genuint intresse av att veta mer om mig och mitt förflutna så han kan förstå mig bättre (hans ord). Vi har även för några dagar sen haft sex, hans intiativ och efteråt var han helt överlycklig och skrev massa glada sms om hur fantastiskt det var osv.
Allt detta är ändå bra och vi har det oftast roligt tillsammans, men så fort vi är ifrån varandra så tjafsar vi MASSOR på sms. Jag är på grund av tidigare erfarenheter väldigt osäker av mig och ifrågasätter väldigt mycket bara för att det känns bättre att veta. Detta har han svårt för (och jag förstår honom), men trots det hänger han kvar. Jag tror dock det gör att han känner sig osäker på att vilja ingå i något "ordentligt" med mig. För trots allting som vi gör så säger vi båda att vi aldrig kommer bli nåt.. Jag menar det dock inte, jag vill vara med honom, jag känner ju att vi redan "är" något bara att vi inte har stämplat det.
Så har jag fel i att det verkar som att han har några slags känslor för mig? Varför skulle han annars göra allt detta? Och hur ska jag hantera faktumet att han säger att det inte kommer hända fastän det redan känns som det händer? Hjälp!