Sambo tar ut allt på mig..

Jag står inte ut. Det känns som att hon avreagerar sig på mig bara för att hon inte är rädd för mig och jag råkar finnas nära till hands..

Låter som du måste vara tydlig med henne om hur du upplever situationen.

Jag tycker att du måste sätta ner foten där. Din sambo får helt enkelt välja, antingen accepterar hon kaffebryggaren, eller så får hon göra slut med er båda. Det kommer garanterat att eskalera annars, idag kaffebryggaren, imorgon vattenkokaren, matberedaren, våffeljärnet, plattången, det kommer aldrig ta slut.

Det har jag varit vid flera tillfällen. Ibland har jag bokstavligen exploderat, men jag orkar inte gå i taket två ggr i veckan. Jag vill ha lite mer snack och dialog i förhållandet istället. Det är min lilla dröm..

Men jag har som sagt flera ggr sagt ifrån och sagt hur jag känner. Hon blir då skitsur. Sen efteråt säger hon att det är bra att jag inte är så mesig mot henne.?

Finns det fler som upplevt liknande tjejer?

Alltså, jag backar inte. Vi har en lägenhet ihop och jag finns till här hemma lika mycket som hon. Det är inte så att jag kryper..

Men hon är så himla gnällig småsur och lätt irriterad ibland. Inte alltid, men ibland och ofta när man minst anar.

Det låter som att hon mår riktigt riktigt dåligt. Är du säker på att hon bara har det _lite_ stressigt med jobb?

Nej det är mycket. Jag misstänker att hon har nån depression eller är på väg att gå in i väggen. Det är därför jag har så mycket tålamod som jag har med henne.

Jag VILL vara en hjälp och stöttning för henne, men hon släpper inte in mig utan är fittig mot mig tillbaka när jag försöker va snäll..

Nej, det är svårt att ge till andra det man inte ens orkar ge till sig själv. Om du ber henne att söka hjälp, t.ex. försöka få någon sorts samtalskontakt via vårdcentralen, blir hon sur och tvär då också? Det kan ju vara lättare att prata med någon utomstående. Men att ta sig dit kan vara en väldigt hög tröskel att ta sig över.

När jag tittar tillbaka så ser jag att hon hade det här beteendet förut också. I början av förhållandet redan.. Men då dolde hon det så gott hon kunde och orkade. Jag märkte kanske inte då men ser det nu i efterhand. Så jag tror tyvärr att det delvis är nåt i hennes personlighet. Hennes syskon är inte så..

När jag säger att hon borde gå till vårdcentralen av någon anledning så säger hon -Jag ska!

När jag frågar hur hon mår eller om det är mycket på jobbet säger hon -Jo, men det är bara just nu. Nästa vecka lugnar det nog ner sig, det är bara just nu det är lite mycket,

Sen fortsätter det..

Kan ju bara tillägga också att även jag börjar må väldigt dåligt...

Jag förstår att du också börjar må dåligt. Det är så jobbigt att behöva tassa på tå runtomkring en person i sitt eget hem.

Du måste stå på dig. Du underlättar för henne att fortsätta .. Du undviker och hon gör det med. Hon vill inte dela med sig av sina problem och är rädd visa sig svag och visa att hon vill ha närhet.

Alltså allt detta har hon nog lärt sig när hon växte upp

Så hur ska du göra . Prata prata prata .. Sätt av en kväll i veckan ... Inga telefoner eller tv som stör .. Kom överens om att ni ska då säga allt och att ni inte ska göra nåt stora förändringar pga det ... Typ göra skjut .. Alltså inte göra något överilat om den ena säger nåt jobbigt

Berätta hur du känner och upplever situationen och var ärlig .. Bekräfta henne att du ser hon har jobbigt .. Lyssna och var nyfiken

om hon inte klarar av att ringa VC så kan du hjälpa henne genom att ringa du i stället. Hon vill nog inte riktig erkänna för sig själv hur sliten hon är.
Jag har varit sjukskriven för utbrändhet. När jag gick till läkare sjukskrev de mig på studs! Det var jag inte alls beredd på. Jag gick dit mer med intentionen att få prata lite grann bara, kanske få något tips om hur jag skulle orka med jobbet. Möjligen få en kortvarig deltidssjukskrivning, längre hade jag inte klarat av att tänka just då. 

Gissar att det är ganska vanligt hos personer som är på väg att nu utbrändhetens berömda vägg. Om hon nu inte har nåt annat problem. Men steg 1 är väl att helt enkelt ta reda på vad det är? 

Jag gick först till VC men fick ingen speciell hjälp men sen gick jag till företagshälsovården och det var där jag blev sjukskriven och sen fick jag massor med bra hjälp så efter mindre än ett år var jag tillbaka på mitt arbete igen. 

Kommunikation och ett besök på vårdcentralen, skulle jag rekommendera.

Du är helt klart inte ensam! Jag känner väldigt väl igen det du skriver om. Man kan få en verbal salva för vad som helst. Kön var för lång i affären, vädret är dåligt, det finns inget bra tv-program att se.. You name it! Vad som helst är en anledning till att skrika åt mig. Att det är mentalt påfrestande kan jag hålla med dig om.

Det kan ju finnas tusen orsaker som PTSD, stress och depp. Det jag kan ge dig som tips är gränsdragning. Du måste vara tydlig med vad som är okej, och vad som inte är. De ventilerar inte bara, de trycker ner sin närmaste i skiten, och sådant är inte okej. Att försöka tvätta, diska osv för att behaga hjälper inte. Du kommer ändå aldrig ha gjort tillräckligt, och du tillåter henne att ge dig skulden för hennes beteende.

Sedan kan man ju alltid visa hur deras beteende är. Få psykbryt över att blomman i fönstret har ett gult blad och ge henne en verbal salva pga det. Sådant fick iaf min sambo att få upp ögonen för sitt eget beteende.

Det som är svårt att veta är när saker egentligen går från att vara normala humörsvängningar till att passera en gräns och gå överstyr. I ett samboförhållande kommer saker ofta smygande och det är lätt att man anpassar sig och vänjer sig med tiden. Vissa saker skulle man kanske inte acceptera med en gång men när man bott ihop ett tag så orkar man inte alltid ta alla konflikter i en i övrigt hektisk vardag med mycket stress och trötthet.

Jag kan känna igen mig lite i hur TS beskriver det, eftersom jag själv lever i ett lite halvkasst samboförhållande. Generellt sett ÄR tjejer krångligare, mer lättretliga och mer svajiga i humöret är min erfarenhet. Det är ganska normalt men det får inte gå över styr.

Har aldrig riktig fattat den allmänt etablerade sanningen att tjejer kommunicerar bättre än killar. I så fall är det jag som träffat fel tjejer livet igenom..