• Anonym (Medelålders man)

    Det är mig det är fel på, inte min partner

    Det är ju väldigt vanligt att man ser trådar här på FL där TS klagar på sin partner, men jag upplever det motsatta, insikten om att jag själv inte är så lätt att leva med.


    Jag är gift för andra gången och har haft ett par förhållanden mellan de två äktenskapen. Jag har tidigare sett det som att det har varit mina partners fel, men jag kan ju inte blunda för sambandet. Jag är den som har tagit initiativet till separationerna, men jag börjar tro att jag har för höga krav på relationerna.

    Att jag är krävande har jag förstått. Jag "levererar" rätt mycket själv i relationerna.00 Utom att jag göra alla traditionellt manliga sysslor gör jag också det mesta av hushållsarbete, matlagning etc. Så ytligt sett ser det ju bra ut, men jag har förstått att många kvinnor upplever det som pressande och inte känner sig behövda.

    Kanske faller jag för fel kvinnor, för jag har blivit ihop med kvinnor som verkar vara starka men som under ytan är svaga och har dåligt självförtroende och det trivs jag inte med. Jag vill ha "tuggmotstånd" i en relation, inte en kvinna som jag "kör över" för att hon är för svag.

    Det som händer i relationen är att kvinnan får ett ännu sämre självförtroende och tappar intresse av samlivet och gör ännu mindre i hushållet och vi kommer in i en ond spiral.

    Jag beundrar män som kan hantera såna här relationer, men jag är inte en av dem. Trots att jag inser vad jag borde göra så klarar jag inte det. Jag kan inte ta de stegen tillbaka som skulle krävas för att ge kvinnan det utrymme hon vill ha. Det skapar en fruktansvärd frustration inom mig och gör mig tokig. Tvärtom blir jag besviken på henne och tappar respekten för henne när hon inte kan leva upp till mina förväntningar.

    Jag kan se att jag är något av en elitist, och egentligen tycker jag inte alls att det är nåt smickrande personlighetsdrag, men jag mår inte bra av att undertrycka det. Det enda sättet för mig att må bra är att prestera mitt bästa i alla situationer, och det är tydligen dödande för en relation, iaf. om inte partnern är likadan själv. Besserwisser är jag också, så jag är väl antagligen en finne röven på min omgivning...

    Är det nån mer som känner så här?

  • Svar på tråden Det är mig det är fel på, inte min partner
  • Ellen1485

    Jag kan.definitivt känna igen mig i allt det du skriver, och det är hemskt... Jag har också lätt att "råka köra över" min partrtner..

    Vet ej hut jag ska förändra mitt beteende dock

  • Anonym (Medelålders man)
    Ellen1485 skrev 2015-02-28 23:36:22 följande:

    Jag kan.definitivt känna igen mig i allt det du skriver, och det är hemskt... Jag har också lätt att "råka köra över" min partrtner..

    Vet ej hut jag ska förändra mitt beteende dock


    Nej, det är det som är det svåra. Jag har försökt, men det är att göra våld på sig själv. Men jag är också såpass luttrad vid det här laget att jag inte skulle lita på att det skulle kunna bli bättre om jag skilde mig igen och försökte på nytt. Risken är stor att jag inte heller den gången skulle träffa på rätt sorts kvinna.

    Om hon har en stark vilja så måste vi ju ändå vara överens om det mesta, annars bleve det ju bara krig... Obestämd
  • Anonym (;-))

    En sådan man skulle jag behöva...en som ger mig lite motstånd och inte alltid ger mig rätt men ändå trygg nog att hjälpa till med hemmet. Min man lever tyvärr bara upp till det sista...

  • Anonym (Medelålders man)

    Nåt som jag tycker mig ofta se är att män och kvinnor delar upp hushållet och relationen i två delar enligt traditionella könsroller och "kör över" varandra på respektive håll.

    Kvinnan tar hand om hemmet med barnen och kör sitt race utan att fråga mannen vad han tycker och mannen fixar med huset och köper bil/båt enligt eget gottfinnande, kanske ägnar sig åt en hobby, och på så vis lever de lite i parallella världar.

    Det verkar som att det blir svårare när någon försöker ta sig in på den andres domäner.

Svar på tråden Det är mig det är fel på, inte min partner