Kvinna! Adhd diagnos i vuxen ålder!

Jag har inte fått någon diagnos men jag gick hos en psykiatrist för något år sedan och Han tyckte att det verkade som att jag kunde ha det och rekommenderade att jag skulle göra en utredning. Min bror har grov adhd och medicineras för det. Men jag tycker liksom att jag har levt så länge som jag gjort nu och vad skulle en diagnos göra för att hjälpa mig? Möjligtvis att jag kanske skulle kunna ta medicin för jag glömmer allt stressar mig igenom saker och tänker inte först utan agerar först. =P 
Men men. det är jag det. =)

Sen är jag också ofta orkeslös. Men det beror på vad det är. Är det något som intresserar mig så lägger jag ner hela min själ på det. I ca 2 månader sedan är det nästa grej som intresserar mig som jag vill göra helhjärtat. Tur att jag har en man som orkar med det =P

Jag håller på med utredning nu. Är 37 år och det är ingen som skulle tro att jag har adhd. Nu tror jag själv mer på Add dock. Jag är också oftast orkeslös och glömmer saker. Är delvis sjukskriven, men klarar av mitt jobb bra. Men blir ofta disträ. Med min utredning så hoppas jag få mer förståelse från både mig själv och personer i min närhet.

Jag fick min diagnos för ca 2 år sen, adhd kombinerad typ, 30 år gammal. Mitt största problem har alltid varit koncentrationen samt att jag är konstant rastlös och uttråkad.

Jag är likadan, men för mig handlar det inte om orkeslöshet utan snarare att jag har så svårt att komma igång med saker och ting som inte intresserar mig. Om du upplever att du är som trött och orkeslös låter det mer som den underaktiva typen av adhd, dvs adhd utan hyperaktivitet.

Jag fick min diagnos ADD härom året, är runt 45 nu. Väldigt ofta trött och orkeslös, har förstås kollat upp ev vitaminbrister o sånt men det har jag inte. Har i alla år undrat varför jag är så här men nu vet jag. Min läkare pratade om dystymi o recidiverande depressioner här med, innan jag fick diagnosen. Själv tror jag det kan vara nån slags kombo.

Jag fick min ADD diagnos för kanske 8 månader sen. Utåt är jag lugn och trevlig men insidan är ett inre kaos. Miljoner tankar som far fram och tillbaka och så ångest på det. Min utredare var lite tveksam på om det var en kombinerad typ eftersom jag pratar mkt och har svårt med impulser när jag blir arg. Jag kan säga saker jag inte menar för att jag inte hinner tänka efter. Det är som att jag skiftar litegrann.

Annars har jag svårigheter med att jag inte kommer igång med någonting, glömmer bort en massa saker och har nästan ingen energi. Jag är också långsam när jag ska göra diverse uppgifter för att jag inte riktigt får ihop det. Klarar inte av att göra mig iordning när jag ska iväg oavsett om jag har 3h eller 20 minuter på mig för att jag inte förstår hur lång tid en sak tar att göra och tankarna som far runt gör att fokus hamnar på helt fel saker.

Kaos :p

Den brutala tröttheten är värst, jag är pensionerad nu för tiden.
Jag har inga gränser jobbar som ett jehu tills jag kraschar och börjar om vart tredje år.
Det är som att jag har sån galen damp så jag gör mer saker per dag än vad en vanlig dödlig gör på tre veckor-FAST jag egentligen inte ens orkar gå upp ur sängen.. Sjuktsjukt
Tröttheten i kombo med att jag gör för mycket gör att jag inte ens minns vad jag gjorde för 14 dagar sedan, på riktigt jag minns inte bara fragment, gör att jag har en sorts tung light depression hela tiden som jag döljer.
Hjärnan är oftast kolsvart så jag får kämpa så hååårt för att hålla skenet uppe, vilket i sig är otroligt uttröttande.

Jag har jättesvårt att komma igång med saker, är väldigt rörig och det blir stökigt bara jag kommer innanför dörren här hemma. Jättesvårt att strukturera. Gör alltid allt i sista minuten. Jag vet oftast långt innan vad jag ska göra men jag kan inte börja. Jag har också en depression. Utmattnings depression.

På tisdag ska jag på mitt 3:e möte med psykologen som gör min utredning.

Är även i startgroparna för en utredning på min 9 åriga dotter också. Så det är lite mycket just nu. Samtidigt som vi utreder eventuell immunbrist hos sonen som är 4 år. Dottern har redan det. Så det är någonting hela tiden så inte så konstigt att man blir utmattad.

Jag känner igen mig i allt du skriver med att det är rörigt/stökigt och det här med struktur. För mig blir ingenting gjort fast jag vet om att jag borde och allt mitt stök går ut över familjen. Det är verkligen saker överallt och hur jag än gör för att få ordning så blir det stök igen på en gång. Är som du också utmattad och med ångest och depressiva symptom.

Det är bra att du kommit igång med utredning. Jag tyckte att min var påfrestande eftersom jag blev utmattad efter varje besök/test men efteråt känns det värt att jag gjorde den. Jag har mer förståelse för mig själv och jag känner mig inte så ensam och udda som jag tidigare gjort.

Jag förstår att det är kämpigt när det är så mycket runtomkring! Det kan vara tillräckligt jobbigt att ha de svårigheterna man har själv och ändå behöva använda energi som knappt finns för att lösa annat samtidigt.

Kanske kommer det kännas som ett bra steg på vägen med utredning för då får man svar och förhoppningsvis även hjälp och stöd.

Lycka till! :)