Våra barn lämnar oss inte själva

Kan du inte försöka glädjas åt att de verkligen gillar att umgås med er???

Tids nog flyttar de ju ut och då tror jag att du kommer att ångra ditt resonemang idag ;)

Ni kan väl hitta på saker om kvällarna? Spela spel? Osv?

Förlåt att jag inte förstår problemet här men ni har alltså varannan vecka helt barnfri?

Jag förstår inte heller problemet..? Ni har ju en hel vecka barnfritt varannan vecka!?
Självklart har ju då barnen saknat er och vill vara med er när det är "er" vecka.

Fast att inte förstå alls kan jag inte förstå isåfall. Ingen vill väl ha en (eller flera) människor omkring sig HELA tiden vare sig det är barn, vänner, föräldrar eller främlingar.

Betyder det att man inte älskar dem?

Jag avgudar min 4-åring, men kan lätt erkänna att de stunder han leker själv på sitt rum är rätt sköna de med :) jag har en bonus på 12 som jag tycker om, men om hen är precis bredvid oss hela tiden kan jag också känna mig instängd. Ska allt jag vill säga då till min man behövs vänta bara för att bonusen inte bor här på heltid? Ska TS med partner gå tysta en hel vecka och inte prata med varandra (om presenter, ekonomi, semester osv) utan att få en känga att de inte uppskattar barnen?

En 15-åring behöver väl inte vara klistrad vid sina föräldrar heller.

Det finns säkert en orsak/anledning till att de inte "lämnar er i fred".Separation eller de trivs inte varann vecka,de är oroliga rädda eller vill umgås.Att bara träffa sin ena förälder varannan vecka är inte alltid en dröm för barn och ungdomar.När jag var 15 träffa jag både mamma o pappa varje vecka,dock mamma mycket mer eftersom jag ville.

Har dom annat att göra på egen hand? Fritidsaktiviteter? Spel?

Självklart älskar vi våra barn och den tid vi får med dem. Vi mister ju trots allt halva deras uppväxt när de inte är med oss.
Vi byter på Torsdagar och jag tycker det är helt acceptabelt att vi umgås och är på Torsdags kvällen när vi inte sett varandra på en hel vecka, likaså kan jag tycka att Fredag kväll och Lördag kväll även där att man umgås, men när man kommer fram till Tisdag kväll och jag inte har kunnat diskutera saker med min sambo sen Onsdagen veckan före börjar läget bli akut!
Ni förstår, problemet är INTE att vi har våra barn, det har vi mer än gärna, problemet är att våra barn inte är egna individer då de inte lämnar vår sida 5 minuter under en hel vecka förutom tiden för arbete/skola!

Jag har försökt ta upp detta med barnen, men då blir de bara upprörda och säger att vi inte vill ha dem hos oss och att vi inte älskar dem. Något vi givetvis vill och gör.

Nä, fritidsaktiviteter är inget de vill syssla med. Den mellersta är dock en del med kompisar på eftermiddagarna.

Jag kan berätta ett ex. som jag fick ett psykbryt på.
För ca 1 vecka sedan skulle jag köra och hämta min sambos lilla på dagis. En uppgift som tar max 15 min då vi bor ganska nära dagis. Min äldsta skulle då prompt följa med. Sagt och gjort, när vi kom ner till dagisets parkering så sa jag: -"Så, kommer du?" (Ville att hon skulle följa med in på dagis), jag fick då till svar: -"Nä, jag kan inte följa med, jag har inte sminkat mig!" 
Gissa om jag fick brytet, inte ens de 5 min i  bilen dit unnade hon mig som egentid :-/ 

Jag kanske inte förstår,men var på dom 5 min skulle du fått egen tid när du hämtade på dagis?Jag förstår inte

Se det som en chans att få hjälp hemma utan tjat? Se till att ni efter middagen (i stället för att gå till soffan) sätter igång och städar. Borde ju vara praktiskt.
Nästa kväll tar ni tvätten, de får sortera, hänga, vika, plocka undan - med er bredvid.
Nästa kväll baka.
Varje dag hjälpa till med maten.

Antingen tröttnar de och hittar på något annat, eller så kommer de vara otroligt duktiga på hushållsarbete innan de flyttar hemifrån.

Min stora grabb har alltid varit sådär. Han har ett eget rum men det har mest fungerat som förvaring. Men vi har ändå satt gränser relativt tidigt. Är också separerad sedan 7 år och har ny man sedan 4 år. Ibland vill man vara ifred och det får barnen acceptera både om man bor med varandra jämt eller om man bor växelvis. Tycker det är helt naturligt.

Är nog ingen vits att ta ett stort snack om det utan sätt gränsen där och då när det behövs. Tex:

-Nu vill jag och NN prata ostört här i köket, ni får gå och vara någon annanstans en stund.

Sen står man på sig. När min grabb är intensiv så kan jag behöva de där 15 minuterna att gå och handla mjölk själv och då får han inte följa med. De vänjer sig vid det. Så sätt igång och sätt gränser. Framför allt på kvällen! Kan de inte sova får de iaf göra något lugnt på sitt rum. Läsa, kolla film eller vad det nu kan vara. Har ni aldrig haft läggtider för barnen?