Jag undrar hur ni andra upplever ert föräldraskap. Känner ni er låsta och isolerade ibland, eller tycker ni att ni kan fortsätta leva era liv med bebisar?
Jag har en flicka på fyra månader som ofta protesterar mot vagnen och är inte heller förtjust i sele. Det gör att jag ofta isolerar mig. Säger nej till att göra saker och träffa vänner. Jag vet inte om det är mig det är fel på, alla verkar ju göra så mycket fastän de har små bebisar.
Jag var otroligt låst första året. Har ett barn som ständigt var missnöjd och gnällde så det var ingen mening att gå iväg. Blev bara stressigt. Nu är han snart 3 och vi är inte alls lika låsta. Det enda som gör oss låsta i dagsläget är att han enbart sover hemma. Så vi måste hålla sovtider. Men det gör absolut ingenting.
Jag tror det är så olika med olika barn. Vår son var lätt att ha med som bebis, men har fått en autismdiagnos som 4-åring och nu vid 6 när han inte somnar borta längre är vårt sociala liv tämligen inskränkt. Andra har en trög start, men så mycket lättare när barnet/-en blir lite större.
Jag var inte alls särskilt låst under första året. Det blev värre först när hen lärde sig gå och ännu värre - springa. Innan kunde jag gå och shoppa med barnet men det blir inte alls roligt längre då hen hellre springer och gömmer sig och busar under butikshyllorna. 
Sovtider mellan 1 och 2 årsålder låste oss en del men nu när hen slutat med vilan så är det inte alls så låst. 
Jag är låst. Men det tillhör säkert personligheten också. Vill ha det enkelt och det går inte att ha det så enkelt som jag vill ha det med bebis. Jag vill slippa släpa med käk, blöjor och ombyten. Trivs bäst när barn
blir sisådär tre-fyra år, när man kan åka iväg hipp som happ. Åka och ta en fika. Gå på bio. Min dotter fyller ett år i övermorgon och jag längtar redan tills hon är ett par år äldre. Bebistiden är charmig, men för mig mer besvärlig än senare. Jag trivs med äldre barn helt enkelt och där är vi alla olika. Såg en nyfödd idag och visst, det är jättegulligt, men ingenting jag skulle backa tillbaka till.
Svårt såklart när barnet varken gillar vagn eller sele. Har du provat olika selar/sjalar?
Jag kan inte säga att jag kände mig direkt låst under spädbarnstiden. Deras pappa var med dem lika mycket och då kunde jag ju göra mitt och vänner kom hit och jag gick dit. Vårt första barn gillade selen, andra vagnen. Lättare då givetvis. Kanske kan du bjuda hem vänner om det känns bökigt att ta sig ut?
1an: Ja, jag kände mig rätt låst. Att rucka på rutiner resulterade i gråt och tandagnisslan. Vägrade vagn första halvåret även om sjal funkade bra. Sambon pendlade dessutom drygt 1,5h enkel resa så jag hade inte mycket avlastning i veckorna. Kände mig mindre låst med tiden men bra blev det inte förrän barnet slutade sova middag.
2an: Bodde först i sjal och sen i sele, sov hur gott som helst där under första året så då kände jag mig aldrig låst. Har nu passerat första året och sover inte längre lika bra ute på vift utan föredrar att sova hemma vilket leder till att jag känner mig mer låst än tidigare.
Ja gud ja, första tiden med en bebis är man ju oerhört låst.
Men en viss låsning innebär det hela tiden de är minderåriga minst, eftersom man då måste ta alla beslut, även dom gällande en själv, med hänsyn till barnens behov och intressen. Däremot blir det ju inte alls lika extremt som under bebistiden.
Ja, min bebis är 3 månader - och visst känner jag mig rätt begränsad i vad jag kan göra. Det är ju ett halvt företag att ge sig iväg någonstans. Men jag älskar bebistiden ändå och försöker att hålla vardagen rätt lugn. Stannar gärna hemma och bjuder hem vänner. Jag tycker även att det blir lite lättare ju mer man vänjer sig vid föräldraskapet. När maken är hemma kan han ta bebisen, och jag kan göra det jag känner för (vare sig det handlar om att pyssla hemma eller gå iväg någonstans).
Ja visst blir man låst. Jag kände mig otroligt låst med min första son som fick kolik och var allmänt svår att trösta och hålla nöjd. Han var också mycket rädd för främlingar och t.o.m. folk inom släkten. Så att göra saker med honom ute bland folk var svårt och kändes ofta inte värt mödan. Slutade ofta med att han skrek och jag fick gå ut med honom eller vara med honom i ett annat rum. Yngsta sonen då var det lättare. Dels för att han var andra barnet och jag mer avslappnad som förälder. Man hinner helt enkelt inte med att fundera så mycket om man har två barn som ska roas och passas. Sen var han en lättare bebis som var mycket social och ofta nöjd om han bara fick vara med.
Så TS det beror helt på vilket sorts barn man har och hur man är själv. Min yngsta hatade liggvagn och skrek bara i den. Bytte till sittdelen då han var 4 månader vilket gjorde att vi kunde börja gå ut på promenader. Kunde aldrig göra det innan dess.
Tack för alla svar. Jag har förstått att det är mycket beroende på hur barnet är men också föräldern. Har en kompis med barn i ungefär samma ålder och den bebisen är superlugn, så min kompis kan göra en massa saker utan problem. Man blir lite avundsjuk...
Jag tror det är så olika med olika barn. Vår son var lätt att ha med som bebis, men har fått en autismdiagnos som 4-åring och nu vid 6 när han inte somnar borta längre är vårt sociala liv tämligen inskränkt. Andra har en trög start, men så mycket lättare när barnet/-en blir lite större.
Vi fick också autismdiagnos när vår son var 4 och var väldigt låsta i början tills han var 6-7 år, då vände det plötsligt och nu när han är åtta kan vi göra nästan vad som helst - ta hem vänner av alla slag, gå på bio med honom, gå ut och äta, resa långa sträckor och så. Han är lättare att ha med än andra "normala" barn skulle jag säga. Hoppas det vänder snart för er också!
Kände mig rätt låst, eller snarare ensam, fram till min dotter blev runt 6-8 månader. Amningen upplevde jag jättejobbig och ville inte göra det offentligt, kolik och allmänt skrikig/missnöjd bebis jämt och ständigt, och jättefrämmad för allt och alla, kaskadkräkte överallt. Detta gjorde att jag helst höll mig hemma. Gick på babysång en gång i veckan, och på babysim några gånger, men det var allt.
Dock vände det såfort dottern började bli lite mer nöjd med tillvaron. Nu är hon 14 månader, vi går på många aktiviteter och hon hänger med mig på det mesta jag gör. Så jag känner mig inte alls låst, även nu sen hon blev över året och kan äta allt vi äter, har underlättat enormt. Man behöver inte dra runt på burkar och puréer. Men sen är det ju ändå skillnad på livet innan barn och nu. Jag kan visst gå en runda på stan och shoppa, men kanske inte i tre timmar som man gjorde förr, då dottern blir rastlös i vagnen. Vi kan gå på fik, men då blir det en snabbfika och inget "sitta och babbla med vänner i 2 Tim". Kan ta med dottern på tjejmiddag, men samma där - blir ju inte så lugn och ro för mig under middagen. Så mitt barn gör mig inte låst, dock gör jag samma saker på ett annat sätt istället. Och såklart kan jag ta den där 2 Timmars fikan med vänner, men då får dottern hitta på bus med sin pappa den tiden :)