Att ljuga "rätt" - lär DU dina barn det?

Nej, alla vuxna ljuger inte. 

Jag häpnar över denna berättelse. Själv skulle jag aldrig ljuga i den situationen, det är väl inte speciellt svårt att stå för det handlandet och om man inte kan stå för att komma försent så är det väl bara att se till att komma i tid. Mycket dåligt exempel och det är inte vad jag kallar vit lögn eftersom det är ett rent påhitt och totalt onödigt dessutom :)

Verkligen? Så ifall din kompis har klippt håret och frågar dig hur det ser ut, ifall du tycker hen ser förskräcklig ut, säger du det då?

Ja, verkligen. 

Nej, naturligtvis säger jag inte att min vän ser förskräcklig ut. Det skulle vara elakt och det finns ingen mening med det.

Om min vän inte frågar något, så säger jag ingenting. Jag kanske noterar att vännen har klippt sig. Det är inte lögn att inte alltid säga precis vad en tycker.

Om min vän frågar, så försöker jag hitta något positivt med frisyren: den framhäver något, det var modigt att klippa en ovanlig frisyr, färgen ser fin ut eller vad det nu kan vara. Inte det är heller att ljuga.

Nä jag blir också lite beklämd över denna artikel. Jag tycker som sagt inte alls man ska behöva lära barn att "ljuga". Även om "ljuga" är satt inom " ".

Tvärtom BORDE nog måga vuxna lära sig vara mer ärliga. ånga gånger handlar det om ren feghet och konflikträdsla.

Tänk att som i exemplet i bloggen kunna säga till sin kompis "Nu vill jag att du ska gå hem, jag vill vara själv". Istället för att som så många gör skruva på sig i två timmar och "lida". Och sen berätta för alla andra kompisar eller arbetskamrater att; "Hon fattade ju inte att hon borde gå hem. Jag gick tom och borstade tänderna tillslut och DÅ fattade hon". Och lägga skulden på den andre personen och hänga ut denne som en knäppgök, bara för att du själv är en fegis som inte vågar vara tydlig.

Sen är det upp till alla också att kunna ta mer ärlighet. Om kompisen vill vara själv och vill att jag ska gå hem, så betyder INTE det att hon hatar mig och aldrig mer vill träffa mig. Det betyder nog precis bara det, hon har lust att vara själv just då (kanske gå och sova, kanske pilla sig i naveln).

Och många gånger kan man bara låta bli att säga saker. Man behöver inte kasta ur sig ärligheter om syftet är att såra någon. Det ska vara ett gott syfte med det man säger liksom. Om kompisen har en för kort klänning så att rumpan syns, så kan hon vilja veta det, men man kan säga det på ett snällt sätt. "Jag tror du sa välja en storlek större, så att klänningen blir lite längre om du inte vill att trosorna ska sticka fram". Bara feghet där också, om man är tyst och låter kompisen gå omkring en helkväll ute medan folk pekar och ger elaka kommentarer i smyg.

Alla vuxna ljuger inte.

Jag lär mina barn att man ska tala sanning och har man inget snällt att säga så kan man vara tyst.

Men om någon frågar tex. Är den här klänningen fin?

Så har man all rätt att säga sin åsikt! Men om man inte fått frågan och bara har kritik att säga så kan man va tyst. :)

[quote=74967418][quote-nick]Mammablå skrev 2015-03-06 11:49:30 följande:[/quote-nick]

Alla vuxna ljuger inte.

Jag lär mina barn att man ska tala sanning och har man inget snällt att säga så kan man vara tyst.

Men om någon frågar tex. Är den här klänningen fin?

Så har man all rätt att säga sin åsikt! Men om man inte fått frågan och bara har kritik att säga så kan man va tyst. :)

[/man kan ju som sagt också svara olika på en sån fråga. Säger man "ja fy fan vilken ful klänning hur kunde du köpa den" blir det elakt. Säger man "kansker inte riktigt min stil men väldigt härliga färger" så tycker jag att den som frågade får ta det?

En gång i tiden är alla barn och om barn och galningar säger sanningen måste alla barn vara galna och alla galna måste vara mer likt barn. Barn är oskyldiga och rena människor som inte hunnit bli nersmutsade av lögner än. Det tar många års intensivt hjärntvättande för att få dem att bete sig som vuxna lögnare. För vuxenvärlden är ju så mycket bättre va?
Ett barn som säger till kompisen att gå hem när den inte vill leka längre har karaktär och tillåter inte att sitta kvar och må dåligt för någon annans skull. Beundransvärt tycker jag! Och på samma sätt som kompisen som blir hemskickad är en ärlig en tar denne säkerligen inte åt sig personligt och de kan leka nästa dag igen. Det är så lätt att snärja in sig i lögner, men när man vill ur dem blir det svårare. Som när barnet berättar för dagisfröken att den minsann inte alls varit hos doktorn. Det är inte barnens fel att föräldrarna ljuger, de ska inte behöva ta skulden eller dela den alls! Det barnet gör här är att försvara sig mot en slags form av övergrepp faktiskt. Att lära barn att ljuga är att lära dem hur man blir en dålig människa. I en värld där alla ljuger är det inte konstigt att en människa som för omväxlings skull talar sanning kallas galen och sen inte blir trodd. Jättekul för hatoffer, våldtagna kvinnor, misshandlade barn och liknande. Efter decennier av lögner är det ju inte lika lätt att se skillnad på vad som är sanning och lögn. Men barnen vet, och det är inte vi som ska lära dem att ljuga. Det är de som ska lära oss att sluta ljuga!!
Man behöver inte säga precis allt man tänker och tycker, och att inte berätta sanningen är inte detsamma som att ljuga för man behöver inte säga något alls eller så kan man välja sina ord. Jag tycker inte man ska "bjuda in barnen i den vuxna djungeln av olika nyanser" alls eftersom denna djungel av olika nyanser bara visar på exakt hur insnärjd i lögner och hur många varianter man har själv. Det finns bara en sanning nämligen men miljarder av lögner. De kan vara rent påhitt, en "vit" en, eller något man vill berätta och skryta om som man förskönar lite extra. I grunden är de alla lögner, lögner som kan såra och göra inte bara en själv utan andra illa. Dessutom är det lite svårt att lita på en människa som ljuger. Lägg därtill det faktum att de flesta vuxna ljuger, är det underligt världen ser ut som den gör? Alla misstror varann överallt hela tiden och ingen vet ut eller in.
Vill inte de flesta kunna lita på sin sin partner, sin bästa vän, myndigheter, politiker och på sina egna barn? Så blir de arga när sedan tonåringen ljuger eller undanhåller saker, trots att det är de själva som lärt barnet det beteendet!

Jag skulle inte försöka få barnen att ljuga för att backa upp min egen påhittade berättelse, som mamman i artikeln gjorde. Fy så fult.

Allmänt: Jag brukar säga till mina barn att "har man inget snällt att säga behöver man inte säga något alls" när de häver ur sig "ärliga uppfattningar" om varandra. 

Vita lögner kan jag inte minnas att jag har "lärt" dem än. Till den kategorin hör att svara trevligt även om man får en fråga av typen "tycker du att min nya frisyr är fin" och man egentligen tycker att det ser för jäv---t ut. Att inte såra någon i onödan.

Jag tycker självklart att man kan lära sitt barn att ibland kanske man inte ska säga hela sanningen. De som säger något annat och lär sina barn att alltid tala "sanning" i alla situationer, dessa barn kommer tyvärr inte få så mycket kompisar.

Att inte alltid säga hela sanningen är inte samma sak som att ljuga. 

För övrigt så tror jag att en ärlig person får mer givande relationer än en person som säger det den tror att andra vill höra.

Om alla människor också samtidigt lärde sina barn bra självkänsla, att alla kan ha sina egna åsiker, man behöver inte tycka som andra, man kan vara nöjd och stå för sina egna åsikter, egen smak osv. Och inte ta illa upp bara för att andra inte tycker samma. Så skulle det funka bra ändå.

"Jag hejar på blågulröda fotbollslaget"
"okej jag hejar på det gulsvarta".
"Jaha, kom så går vi och bokar biljetter, de ska möta varandra på lördag"

Eller "vad tycker du om min nya frisyr"
"Jag tyckte inte den var så snygg, men jag gillar dig ändå jättemycket".
"Okej, JAG är iaf nöjd med min nya frisyr"
"Så bra, jag är glad för din skull"
"Kom så går vi och tar en fika"
 
Jag säger inte att vi absolut borde vara så ärliga som i exempel två. Men jag kan samtidigt tycka det idag är så himla känsligt att ha olika åsikter, så det blir löjligt ibland. De gör tom parodi på det i tex solsidan att alla ett tag var tvungen att säga om sin inredning att "jag har gjort allt vitt hemma, det är sååå himla fräscht, och sen är det sååå enkelt om man kan ha saker i nån accentfärg, lite röda kuddar och en röd bordsduk, för då kan man så enkelt bara byta ut dessa sen" 

Saker som "Du är gammal och ful" som i det första exemplet ska man förstås inte säga. Men att som i det sista exemplet, säga att man just då vill vara ensam, utan att för den skull vända det mot besökaren, tycker jag ska uppmuntras. Även barn har rätt till egentid.