Tips för bebis-pappa-relationen? Pappa kan inte trösta...

Enda sättet är att de får lära känna varandra. För bebisen är det egalt vem som tröstar, de vill ha den de är van vid så ni måste se till att bebisen vänjer sig vid pappan. Pumpa är inte fel men kan ställa till problem. Bäst är väl att pappan tar mer ansvar. Han kan ju ta bebisen från han kommer hem till han går och lägger sig och göra allt utom att amma. Särskilt byta blöja och gosa och leka med bebisen vid skötbordet. Är liten mätt fixar sig nog resten ganska bra. Lägg dig inte i bara...

Jag skulle inte vilja försöka med "bita ihop-metoden". Inget kul för någon i familjen!

Prova att bara låta henne vara hos pappa när hon är glad och nöjd. Om hon blir missnöjd och inte vill bli tröstad av honom tar du henne. Var gärna nära när pappa håller henne. Jag brukar kela demonstrativt med pappa när han håller bebisen, för att förmedla att "den här personen gillar jag, han är snäll och trygg, det kan du lita på!" Ju mer han har hand om bebisen desto lättare kommer det också att bli. Han kommer kunna trösta henne, oroa er inte. Men med en sån liten tror jag det är lättare att "go with the flow" och följa hennes signaler.

Han kan tex ha barnet i famnen en halvtimme, sen börjar barnet gnälla. I mitt fall skulle jag kunna stävja det och trösta, i min mans fall blir barnet alltmer ledset och pappa kan inte trösta utan kommer till mig och jag ger bröstet = allt bra.

Jag är ingen expert, jag vet bara vad som funkat med mina två.

Om hon bara vill vara hos honom en halvtimme så låt henne vara där en halvtimme då! Ta henne innan hon blir "sur på riktigt", trösta eller mata, och lämna tillbaka när hon är mätt och lugn. Hon ska aldrig hinna bli så där jätteledsen, den känslan ska hon inte förknippa med pappa. För då blir det ju verkligen att du räddar henne, och det håller jag med dig om att det vill du ju inte signalera.

Om inte annat så kommer det där lösa sig när han också kan mata. Ni får ha tålamod. Det kommer bli bra så småningom. Bebisen är ju så liten än, hon begriper ingenting, hon agerar bara på instinkt.

Det har du rätt i, inte låta barnet skrika hos honom. Nu har det blivit gnäll som blivit tjut och sen skrik och gråt, jag har inte "ingripit" förrän det blivit skrik eftersom jag hoppats på att han ska kunna hejda det.

Håller med om allt här!

De är ganska vanligt att det är så. Pappan kunde inte ha vårat barn heller på de viset att han kunde trösta och inland skrek han bara pappa titta på honom. Sen förändrades det och han kunde vid 5-6 månaders ålder trösta honom och vara med honom precis som mig. Idag är barnet 2 och sen 16 månaders ålder kan jag inland bli som luft då pappa kommer hem och är som klister på honom.

Allt har med vana att göra låt honom lyfta upp barnet när det är missnöjt och bära för matning. Han blir barnets servitör :)

Vår dotter var också så i just den åldern, men det gick över senare. En fas enligt BM. Men låt honom ta blöjorna, badning och låt honom hålla henne i famn när du sitter bredvid.

Så har det varit till och från här hela tiden, dottern än nu 7 månader. Oftast duger pappa nu men inte alltid på kvällarna när hon är trött.

I början ska de ju käka stup i kvarten så tillfällena för pappan att vara nära blir ju begränsade. Jag skulle gjort som vissa sagt ovan: Pappa har barnet när det är mätt och nöjt, byter alla blöjor osv. Om det så bara är tio minuter innan bebisen är hungrig igen, så är det bättre än inget alls .

Att låta bebisen vara ledsen hos pappa och sen eskalera till hysteri tror jag inte är nån bra ide. Bättre att lämna över vid minsta gnäll, så blir inte pappa någon kidnappare/matvägrare för bebisen.

Det enda som gäller är att han måste spendera tid med bebisen. Jag är inte mycket för de som springer till mamman samma sekund som bebisen börjar gnälla heller.

Sen varför kan han inte ta nätter bara för att han jobbar? Vill man sova ska man knappast skaffa barn.

Fast så små barn gnäller ju oftast för att de börjar bli hungriga, och väntar man då så blir det ju bara värre och värre tills man måste lämna över för att amma ändå...

Vår dotter gnällde då trots att hon inte var hungrig utan ofta bara ville ha närhet. Men hon kanske var unik.....

Jag går bara upp 1-2 ggr per natt numera och då är det 1) mat och 2) blöjbyte som gäller. När det var skrik/tröst kunde han hjälpa till och gå runt men så är det aldrig på nätterna.

Det är inga problem för dig och "bara" två ggr per natt. Det borde inte vara några problem för din man heller då? Speciellt eftersom det bara blir blöjbyte som blir hans. Det kommer ju en tid där ni båda arbetar antar jag och det blir väl trist om du är den som ständigt kör nattskiftet av ren vana. Vi har turats om från början och det sitter i ryggmärgen nu även om dottern är 3,5, men nu är det hjälp att kissa på natten osv.

OK, så kan det vara...