Hej! Är 19 år, gick 3 året på gymnasiet men fick ta ett studieuppehåll för att jag spydde 10 gånger om dagen varenda dag i 3 månader och jag är gravid i v. 31 nu..
Dock så bor jag ihop med pappan till barnet men kan ibland känna mig lite ensam i detta, han är 20 år och tror inte han har förstått vilket ansvar han egentligen borde börja förbereda sig på, samt att jag är ensam hemma hela dagarna då han jobbar och mina vänner går i skolan/har andra grejer för sig...på helgerna finns det ingen som helst tid att vara med dom som kallar sig mina vänner då dom väljer att vara ute och supa istället.
Jag försöker tänka positivt och tycker nästan det är pinsamt att kolla på alla bilder dom lägger upp på Facebook där dom är jättefulla och gör bort sig, jag ska ju ändå ha ett barn, en liten pojke, jag känner av honom varenda eviga dag och ibland vaknar jag av hans sparkar, kan nog inte bli lyckligare än vad jag är nu..han är ju liksom min. Moderkänslorna har verkligen börjat komma nu, när jag var i v. 20 så undrade jag hela tiden varför jag behöll detta barnet, nu kan jag nästan inte tänka den tanken alls..
Jag var djupt deprimerad förra året, då jag blev gravid med den killen jag bor ihop med nu och fick missfall då jag blev våldtagen och slagen i magen/ryggen. Har ännu idag svårt att släppa den tanken men nu har jag någonting som lyfter upp mig.
Förlåt för lång text men med detta vill jag säga att det finns alltid hopp, du kommer få någonting så fint, så stort, någonting som du kommer älska mer än något annat i hela denna värld. Du bär på den finaste gåvan och om du bara vill så kommer saker och ting att lösa sig.
Hoppas allt går bra för dig! Lycka till! Kram
