För hårda krav på mamma?

Man skulle kunna tro att vi är syskon. Har en mor som beter sig exakt som din mor och negligerar min fru och delvis barnen. Hon pratar bara med mig och bryr sig enbart om äldsta barnbarnet. Har du försökt att prata med henne problematiken och vad säger hon själv?

Nej, det där är självklart inga orimliga krav. Men det verkar som att ni inte har haft en bra relation under en längre period- eller alls?

Jag antar att du också har försökt att prata med henne om detta och försöka få till en bra lösning som gör att ni kan hålla sams eller upprätthålla en normal mamma-dotter relation? Om inte detta har gått in hittills så tror jag inte heller det kommer göra det i framtiden.

Livet är helt enkelt kort för att omge dig av människor som gör att du mår dåligt. Om du känner att din mamma inte ger dig något i ditt liv förutom att du och din familj mår dåligt så är det kanske dags att bryta där. Hon verkar ju själv inte speciellt engagerad i att vara en del av ert liv.

Jag vill skriva gränssättning kring dig själv. När det gäller dina grundkrav så är det att säga ifrån och be henne hålla tyst eller lämna hemmet.

Överkursen är dina förväntningar och som din trådstart ser ut, nästan orimliga. Dvs ni har inte den relationen.

Man kan ytterst sällan förändra människor som inte vill förändras utan man måste hitta strategier hur man ska förhålla sig till dom

Saken är som sådan, att det är väl de senaste 8 åren hon betett sig såhär. Ungefär sedan jag blev mer vuxen. Nu flyttade jag förvisso hemifrån sommaren efter studenten för att börja studera. Är en självständig, självsäker person och har aldrig varit någon strulig person.

Har markerat flera ggr. Och har vid vissa tillfällen haft pauser i umgänget med henne. Men varje gång har hon på något vis kommit tillbaks. Hon vänder och vrider om allt till att det är synd om henne att jag behandlar henne såhär efter allt hon gjort för mig.
Jag har haft en bra barndom, trygg uppväxt bra levnadsstandard, närvarande föräldrar osv.

Det är självklart inte okej för mig att hon ska ha koll på våra inkomster, utgifter alltså vi pratar om att hon vill veta exakt. "En ny tv? Har ni den på avbetalning?"
"Hur mycket kostar huset i månaden?" "Hur mycket får Niklas i föräldrapenning?"
"Handlar han inte liiiite väl mycket kläder?" "Doktorn? Är det inte onödigt dyrt att gå dit?" "Jaha, ni betalade 98 000 för eran bil, jag har minsann sett preciiiis samma på blocket för 95 000, den var dessutom liiiite bättre"
Jag blir toookig! Vi har en bra ekonomi för övrigt, har aldrig behövt låna pengar eller något av henne.

När min man eller någon annan t ex hans föräldrar eller syskon försöker berätta något för henne låter det nästan uteslutande såhär. "Jahaja, jajaja" Sedan byter hon till ett helt annat samtalsämne, t ex att hennes granne ska åka på semester till teneriffa i oktober eller annat ointressant. Ibland fnyser hon bara lite och vänder bort huvudet.
Man får ju skämmas för henne.

Hennes "försvarstal" låter ungefär som så att hon inte alls upplever det så som jag och min man gör. Och att hon minsann inte är otrevlig, det måste vara vi som missuppfattar henne. Och min man är minsann inte så trevlig emot henne heller. Pratar knappt med henne! (Nej, han har väl tröttnat på att få en spydig kommentar eller total tystnad som svar när han försöker prata om något med henne).

Jag känner att jag är på gränsen att klippa banden med henne tills dess att hon antingen av sig själv ändrar sitt sätt i att bemöta oss, eller tills dess att hon kan sätta sig ner och bena ut vad detta handlar om.

Angående barnbarnen så har hon en favorit hos min bror där. Det är det enda barnbarn hon har kontakt med på egen hand. Passar, får sova över, hämtar på förskolan, tar med på bio osv.

Frågan är inte om din kravlista är rimlig eller ej, frågan är hur du ska hantera din mor och framförallt vilket umgänge du vill ha med henne.

Vill ha ett normalt umgänge med henne. Kunna vara säker på att vara bekväm. En vuxenrelation. Kunna fira jul ihop utan att man märker av den gigantiska elefanten i rummet.
Jo, frågan är väl hur jag ska hantera henne.

Utgå från att du inte kan ändra henne och tänk sen om.

Har hon alltid varit sån? Eller har hon ändrats till det sämre, Det kan vara begynnande demens.

Jag tycker du har helt rimliga krav, och undrar om vi är syskon, då min mamma också beter sig på samma sätt? Drar slutsatser som skulle kunna få en mentalt handikappad att slå huvudet i väggen av frustration, öppnar brev, tycker det är hennes sak att prata om min ekonomi och ha synpunkter på mitt jobb, och allt det som du skrivit och mer.

Droppen blev idag när jag för en timme sedan fick ett sms att det blir kul att vi går dit nu i helgen, hon har redan fixat catering, och köpt några filmer vi ska kolla på. Dessutom har hon pengar för mig om vi går dit!!!!  Ses i morgon, typ. Och det var första smset. Helt ur det blå, utan att fråga innan. Helt normalt för henne. När jag ringde och bad henne avboka allt, för vi har redan planer, började hon gråta, sa att vi inte vill träffa henne, fråga om min man slår mig, och jag vill inte träffa henne pga det, eller att han inte låter mig. Nu hade hon ju redan betalat, och kunde inte avboka det. Utpressning med andra ord. Helt normalt för henne. Jag röt ifrån, och som vanligt känner jag mig helt mentalt trött efter incidenten. Jag har inga råd, bara väldigt mycket förstående för dig, och jag kommer att följa tråden då jag också behöver råd med det här. 

Hoppas ju lite på ett mirakelsätt att få in lite, enligt mig, sunt förnuft i skallen på henne. :)
Situationen är väldigt energikrävande. Och jag vet inte om jag orkar samla ihop mig efter varje träff/samtal med henne.