Belöningssystem för att ändra ett beteende - tips tack!

Kan du inte berätta lite mer om vad själva problemet består i? Då kanske du kan få råd och tips som inte behöver involvera belöningar.

Personligen är jag emot belöningar då det liknar hunduppfostran för mycket.
Och det du gör med en belöning är att du talar om för barnet att du inte tror att barnet klarar av något, eller att du inte kan lita på barnet, utan en belöning. Jag tror att det är förödande för barnets självkänsla.

Men berätta gärna mer om hur själva "krånglet" ser ut, så är det lättare att råda.

Hon är ett allmänt svårt barn. Hon vill ha allt på sitt sätt, ALLT. Från kläder till hur sängen är bäddad till hur man lägger maten på tallriken. Får hon inte det på sitt sätt så blir hon förtvivlad och springer iväg och gråter. Vi försöker jobba mycket med rutiner och att ha extra tålamod. Jag låter henne lägga upp maten själv, välja kläder själv (under vissa primisser såklart men det köper hon) osv för att undvika situationer där jag gör "fel" och hon sedan får som hon vill. Vill vara konsekvent i den mån det går och det tycker jag att jag lyckas med för det mesta. Försöker också undvika stress för det går inte med henne. Och likadant säger jag "kan du gå och kissa nu?" (på morgonen t.ex innan vi ska iväg) så blir det ofta tvärstopp. Så har märkt att det fungerar bättre att säga "ska du gå och kissa innan eller efter du klär på dig?". Och det känns som en bra kompromiss för hon bestämmer när hon ska kissa och jag bestämmer att hon ska kissa innan vi åker. Vet inte hur andra ser på det men det funkar för oss.

Tandborstsituationen brukar se ut som följande. Jag säger "efter dehär programmet så ska vi borsta tänderna sen kan du få titta en liten stund till" (för att hon ska vara förberedd lite innan och veta tydligt när det ska ske) och hon säger "ok". Sen är programmet är slut säger jag "så då går vi och borstar" och hon protesterar. Då försöker jag hålla mig lugn och försöker först förklara i vänlig ton att "jo nu är det så och det kom vi ju överens om". Brukar också förklara att ju snabbare vi borstar tänderna desto mer hinner hon se barnprogram sedan och att om hon fortsätter krångla så hinner hon inte se något mer sedan. Hon fortsätter motsätta sig det jag säger och till slut blir jag irriterad (tro mig har ändå tålamod bra länge) och arg och lyfter ut henne i badrummet och säger "så ska vi borsta nu och vara vänner eller ska mamma bli arg?" samtidigt som jag förklarar att det är tråkigt om vi ska gå och lägga oss ovänner. Ibland går det vägen till slut men ofta så blir det tårar och skrik och en utdragen läggning.. För sedan fortsätter hon krångla när vi väl kommer till sängen. Då frågar jag om hon vill ha en kram och puss och hon gömmer sig under täcket. Då säger jag att då får hon vara utan och att jag går ut då. Då skriker hon "nej" men fortsätter dra ut på det och stöka runt.. Jag har jättesvårt att vara konsekvent just med det att gå ut och låta henne gråta och vara utan godnattkram. Tycker det är viktigt att de lägger sig med en bra känsla i kroppen och är glada. Vill inte skiljas åt med bråk och tårar.

Detta är bara två exempel på hur det kan bli. Det kan egentligen handla om vilken situation som helst där det bara låser sig för henne. Och hon är riktigt seg att trixa med, vill hon inte så vill hon inte.. Så man sliter sitt hår många gånger i förtvivlan. Har brytit ihop ibland när jag bara känt mig så uppgiven. Älskar henne så jag går sönder och det skär i hjärtat att se att hon har sånt behov av kontroll och har svårt med motgångar. Det fungerar problemfritt på dagis så det är bara hemma detta beteendet tar över. Det enda de sagt på dagis är att hon är en jättebra kompis och alla vill leka med henne. Och att hon är snäll mot alla. När hon var liten sa de att hon gärna ville veta innan vad som skulle hända annars kunde hon vara lite avvaktande. Men nu är allt bara hur bra som helst där.

Som person är hon väldigt dominant (precis som sin syster och bonussyster så de ryker ofta ihop när de leker) hemma men ödmjuk och omhändertagande på dagis. Hon är en tuff liten tjej som vågar mycket och har varit tidig i utvecklingen. Men hon är också väldigt blyg (inte mot barn) mot okända.

Inga speciella händelser nyligen. Pappan och jag är separerade sedan hon var 2 år hon och hennes syster bor hos pappan varannan helg och en natt i veckan. Vi är bra vänner och inga konflikter alls förekommer. Lever sedan snart ett år som sambo med en ny man som hon är mycket fäst vid. Vi var tillsammans 1 år drygt innan vi flyttade ihop och barnen hade då känt varandra länge innan. Det föll sig naturligt och barnen har trivts med situationen från början. Hennes envisa och komplicerade personlighet har jag sett sedan hon var några månader. Storasyster har alltid varit tvärtom, ett väldigt öppet och okomplicerat barn. Försöker ta mig lite extra tid att lyssna och förstå lilltjejen. Hon behöver lite mer känns det som av allt, tid, närhet, tålamod.

Hoppas det gav en fingervisning om vårt problem.

Hon är ett allmänt svårt barn. Hon vill ha allt på sitt sätt, ALLT. Från kläder till hur sängen är bäddad till hur man lägger maten på tallriken. Får hon inte det på sitt sätt så blir hon förtvivlad och springer iväg och gråter. Vi försöker jobba mycket med rutiner och att ha extra tålamod. Jag låter henne lägga upp maten själv, välja kläder själv (under vissa primisser såklart men det köper hon) osv för att undvika situationer där jag gör "fel" och hon sedan får som hon vill. Vill vara konsekvent i den mån det går och det tycker jag att jag lyckas med för det mesta. Försöker också undvika stress för det går inte med henne. Och likadant säger jag "kan du gå och kissa nu?" (på morgonen t.ex innan vi ska iväg) så blir det ofta tvärstopp. Så har märkt att det fungerar bättre att säga "ska du gå och kissa innan eller efter du klär på dig?". Och det känns som en bra kompromiss för hon bestämmer när hon ska kissa och jag bestämmer att hon ska kissa innan vi åker. Vet inte hur andra ser på det men det funkar för oss.

Tandborstsituationen brukar se ut som följande. Jag säger "efter dehär programmet så ska vi borsta tänderna sen kan du få titta en liten stund till" (för att hon ska vara förberedd lite innan och veta tydligt när det ska ske) och hon säger "ok". Sen är programmet är slut säger jag "så då går vi och borstar" och hon protesterar. Då försöker jag hålla mig lugn och försöker först förklara i vänlig ton att "jo nu är det så och det kom vi ju överens om". Brukar också förklara att ju snabbare vi borstar tänderna desto mer hinner hon se barnprogram sedan och att om hon fortsätter krångla så hinner hon inte se något mer sedan. Hon fortsätter motsätta sig det jag säger och till slut blir jag irriterad (tro mig har ändå tålamod bra länge) och arg och lyfter ut henne i badrummet och säger "så ska vi borsta nu och vara vänner eller ska mamma bli arg?" samtidigt som jag förklarar att det är tråkigt om vi ska gå och lägga oss ovänner. Ibland går det vägen till slut men ofta så blir det tårar och skrik och en utdragen läggning.. För sedan fortsätter hon krångla när vi väl kommer till sängen. Då frågar jag om hon vill ha en kram och puss och hon gömmer sig under täcket. Då säger jag att då får hon vara utan och att jag går ut då. Då skriker hon "nej" men fortsätter dra ut på det och stöka runt.. Jag har jättesvårt att vara konsekvent just med det att gå ut och låta henne gråta och vara utan godnattkram. Tycker det är viktigt att de lägger sig med en bra känsla i kroppen och är glada. Vill inte skiljas åt med bråk och tårar.

Detta är bara två exempel på hur det kan bli. Det kan egentligen handla om vilken situation som helst där det bara låser sig för henne. Och hon är riktigt seg att trixa med, vill hon inte så vill hon inte.. Så man sliter sitt hår många gånger i förtvivlan. Har brytit ihop ibland när jag bara känt mig så uppgiven. Älskar henne så jag går sönder och det skär i hjärtat att se att hon har sånt behov av kontroll och har svårt med motgångar. Det fungerar problemfritt på dagis så det är bara hemma detta beteendet tar över. Det enda de sagt på dagis är att hon är en jättebra kompis och alla vill leka med henne. Och att hon är snäll mot alla. När hon var liten sa de att hon gärna ville veta innan vad som skulle hända annars kunde hon vara lite avvaktande. Men nu är allt bara hur bra som helst där.

Som person är hon väldigt dominant (precis som sin syster och bonussyster så de ryker ofta ihop när de leker) hemma men ödmjuk och omhändertagande på dagis. Hon är en tuff liten tjej som vågar mycket och har varit tidig i utvecklingen. Men hon är också väldigt blyg (inte mot barn) mot okända.

Inga speciella händelser nyligen. Pappan och jag är separerade sedan hon var 2 år hon och hennes syster bor hos pappan varannan helg och en natt i veckan. Vi är bra vänner och inga konflikter alls förekommer. Lever sedan snart ett år som sambo med en ny man som hon är mycket fäst vid. Vi var tillsammans 1 år drygt innan vi flyttade ihop och barnen hade då känt varandra länge innan. Det föll sig naturligt och barnen har trivts med situationen från början. Hennes envisa och komplicerade personlighet har jag sett sedan hon var några månader. Storasyster har alltid varit tvärtom, ett väldigt öppet och okomplicerat barn. Försöker ta mig lite extra tid att lyssna och förstå lilltjejen. Hon behöver lite mer känns det som av allt, tid, närhet, tålamod.

Hoppas det gav en fingervisning om vårt problem.