Ensamma pappor, hur har ni det?

Ingen annan ensam pappa?

Jo naturligtvis finns här singelpaps.

Jag tycker du nojar extremt mycket. Jag är nästan på andra sidan av din nojstege och jag är superpappa jag också.

Personligen hade jag haft svårt att bygga en bra och kärleksfull relation med mina döttrar om jag nojat sådär, eller ens i närheten.

Föräldramöte. Fråga dig själv. Gav det någonsin något konkret för dig och dina föräldrar när du växte upp. Jag går inte på föräldramöten, ibland blänger dagispersonalen lite snett, det bjuder jag på och blänger tillbaka lite, jag är singelpaps och det är ingen dans på rosor, personalen får anpassa sig till min situation, inte tvärtom.

Det har hänt att vi suttit i ett minimalt badkar allihop.

Ammunition? I så fall hade jag använt riktig ammunition. Turligen har jag barn med ganska vettiga kvinnor, så jag hoppas slippa något sådant både idag och i framtiden.

Men jag vill inte påverka dig i dina beslut, kanske du har fog för att noja, att du accepterar din roll och ditt väsen i din situation och kanske det är så som är bäst (ingen aning).

Jag skulle även dejtat om jag hittat någon jag gillar. I min stad ser singelkvinnorna ut som missfoster eller flodhästar, eller har Anna Ankas personlighet.

Ja, räddslan för att bli anklagad för något sådant är en stor könsojämlikhet. Fruktansvärt att behöva oroa sig för det som man, men tyvärr är det ibland befogat eftersom det finns sjuka kvinnor som använder såna anklagelser och t o m anmälningar som vapen mot sina ex.

Jag tycker du måste försöka bedömma mamman. Är hon en ohederlig kvinna som tidigare använt sig av fula knep för att få sin vilja igenom? Har hon en trackrecord av att skita i andras känslor och alltid sätter sig själv i första rummet?
Är hon svartsjuk på dig och dotterns förhållande? Har det vart bråk om den delade vårdnaden tidigare, har hon bråkat för att få ensam vårdnad?

Eller är hon en empatisk, ärlig kvinna, som skiljer på rätt och fel och kan skilja på bråken med dig och att dotterns också behöver sin pappa? Och aldrig gjort något för att sabotera din och dotterns relation, inte ifrågasatt dotterns självklara rätt till lika umgänge med sin pappa?

Är det den första ohederliga sorten, kan jag faktiskt tycka du gör rätt som är försiktig. Däremot viktigt att det inte går till överdrift så du fortfarande kan klia dottern på ryggen och tvätta håret och allt vad det är.
Är mamman den första sorten kan du dessutom fundera på en försäkring för rättighetskostnader och/eller starta ett sparkonto där du avsätter en peng varje månad till eventuella kostnader för en riktigt duktig jurist om skiten skulle träffa fläkten och hon skulle försöka några fula knep.

Är mamman däremot av den reko, schyssta sorten (trots att ni inte kom överens i relationen) så kanske du kan slappna av mer.

Tack för svar. 

Nej hon är inte av den empatiska sorten, så min rädsla kommer ju inte från ingenstans precis. 

Jag måste ju kunna ge min dotter ett normalt liv, men samtidigt inte ge mamman någon ammunition att använda. 

Känner igen mig i din beskrivning även om nojan inte sitter lika hårt i mitt huvud. är ensamstående med en sjuåring son och en snart treårig dotter.

vet inte riktigt hur man ska komma runt problemet, självklart vill jag att alla ska ta det på extremt allvar när ett barn säger något som kan väcka misstankar, även om pappan i frågan måste behandlas med respekt och som oskyldig tills motsats isåfall bevisas..