Var beredd på att gråta

Hej, det här är min historia i ett brev till de som förstört mitt liv. Abort mot min vilja. Var beredd på att gråta. Det är sorgligt. (Det här är min son, ert barn barn. (Bifogad bild på min aborterade foster) Han heter ---- ---- och kommer begravas i ----kyrkan i Stockholm. Hans födelsedag är den 18 maj nästa år och är en fullt frisk död pojke. Jag hoppas verkligen att ni inser att det ni gjort är vidrigt och känslokallt. Aldrig i mitt liv har jag träffat så oförstående, okunniga människor. Jag är 21 år gammal men ändå är jag så mycket klokare och har ett större hjärta än era tillsammans. Att Erik inte var redo när han ändå kunde oskyddat ha sex med mig i ett helt år spelar ingen roll? Att han inte brydde sig om att skydda sig, det var inte hans fel? Istället blev jag tvunget känna under hela min graviditet en skam över mig själv. Att jag inte skyddat mig och ska nu måsta mörda mitt barn mot min vilja. Det är inte så farligt för det är inget barn. Jag låter bilden tala för sig själv. Att ni inte ens hade kunskapen av hur utvecklat ett foster är i vecka 16, för ni var för upptagna att förneka hans existens. Och ändå kunde köra mig till abortkliniken, det är absolut friskt. Det är absolut det största misstaget i ert liv, det kan jag lova er. Att ni totalt sket fullständigt i mig och tog ifrån mig Erik. Den tänkta "fadern" som lovat att stå vid min sida oavsett vad. Han som sagt och lovat att aldrig lämna mig och barnet. Min enda trygghet jag hade kvar vid min sida. Så många gånger jag tittade ner från balkongen för att våga ta steget att hoppa. För att slippa leva med att jag ska måsta mörda mitt barn. Och när jag satt där och tvingades lyssna på era oerhört kränkande ord. Att han inte får leva, att han inte är ett barn och att Eriks vilja går före allt. Före ett livsdugligt, meningsfullt liv med ett tickande hjärta och en oerhörd livsglädje som ultraljud visat. Som Mamma vet du om att ens barn går före allt, men bara för att pappan inte vill ha med det att göra så då är det helt plötsligt inte ett barn, då finns det inte. Tänkte bara lära er ett och annat. Att som gravid kvinna är man mycket sårbar och behöver all kärlek och omtanke som är möjligt. Att jag inte tillslut tänkte klart av allt ni påverkade mig var bara en tidsfråga. Medan ni var allt för upptagna att prata om olika taktiker att få mig att göra abort. Att jag tillslut trodde att jag var en fruktansvärt hemsk människa som kunde tvinga en oerhört stackars man på 21 år. Med fri vilja att stoppa kuken där han vill och gammal nog att veta att man skyddar sig om man inte vill ha barn är helt ofattbart för mig. Ni fick mig att tro att jag var helt oförmögen att ta hand om mitt barn och en oduglig, vidrig människa som aldrig skulle klara sig själv. Att ni kan leva med er själva och att ni tvingade mig mörda mitt eget barn är ofattbart för mig. Helt och hållet oförlåtligt. Ert barn barn som jag älskade så otroligt, som jag burit i 16 veckor, aldrig gav upp hoppet om att jag skulle ge honom ett värdigt liv han faktiskt var värd att leva. Han var älskvärd och inte en smutsig hemlighet ni fick han att verka. Den enda gången jag betydde något för er var då jag sa att jag skulle mörda mitt barn. Att se min lilla pojkes perfekta kropp, helt livlös är absolut det värsta livet har att erbjuda en annan människa. Inte ur mina hemskaste fasor över det här hade kunnat förbereda mig på att se mitt lilla barn död. Min själ lämnade kroppen och kvar är nu ett skal av mitt forna jag. Det var min kropp, mitt val. Ni hade ingen rätt att trakassera och manipulera. Ni tog MITT val, min önskan, min röst att bestämma över min egen kropp. Att ni just nu är min svärfamilj får mig att skämmas. Aldrig har jag blivit behandlat på ett så omänskligt sätt för er sons klantighet. Mitt barn är nu den vackraste ängeln i himlen och önskar så att min tid snart är kommen, så jag åter får vara vid hans sida. Ni är inget annat än kallblodiga mördare. Tack för att ni förstört mitt liv för all framtid.) Slut. Berätta gärna er reaktion till min berättelse. Stöttande ord och råd hjälper mig att gå vidare. Tacksam för svar.