Håller på att skiljas, hur har ni hanterat sorgen.

Hej,

en sak som har hjälpt mig är att "det handlar inte om dig". Det är så himla lätt att gå in i känslan av att vara ratad/lämnad/dumpad inte räckte till.

Men det är HAN som går igenom en livskris/depression whatever. Det beror inte på DIG, det sker inom honom. Och tyvärr. Män har ofta väldigt svårt att prata om känslor eller förstå känslor.

Jag gissar (helt lekmannamässigt) att han hade mkt på jobbigt och då "gick in i väggen", någon slags depression, då känner man inte, ingenting, man tappar sexlust etc. När han insåg det så trodde han att han slutat älska dig. Han satte inte de tappade känslorna i relation till att han var stressad/deprimerad. Han har förmodligen inte ens ännu insett detta faktum. PGA depression blir han också handlingsförlamad. Han har lyckats sätta ord på att han inte känner de känslorna för dig men i övrigt har han inte bearbetat sina känslor/problem/situation.

Han har förmodligen helt tappat bort sig själv.

INGET av detta har med dig att göra. Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp/som inte förstår att man behöver hjälp. Så länge han inte kommer till några insikter kommer inte er relation bli bättre.

Det finns egentligen ingenting du kan göra för honom. Går han i terapi? Annars kan du ju föreslå det. Och hoppas på att han gör det.

Men nu till DIG. NU måste DU ta hand om dig själv. För det enda du kan påverka är dig själv, ditt liv, din framtid. DU kan inte förändra honom eller ert förflutna.

Du skulle förmodligen också behöva prata med en terapeut, jag råder dig till det. Fråga dig vad du vill göra nu, för DIN skull. Se om dig själv och ditt eget boende. Läs på om MINDFULLNESS, fokusera på det du kan förändra/påverka. Gå in i känslorna/sorgen och allt det där, känn till 110% men fastna inte. När du hamnar långt ner i hålet titta upp och uppskatta det du har, livet, andas, känn tacksamhet för det. Du måste bearbeta detta själv, det är en sorg, läs på om sorgebearbetning.

Men ett annat visdomsord som är bra är:

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden."

Och jag tänker en hel del på "be all I can be", vara den bästa versionen av mig.

Kram
V

Tusen tack för att du tog dig tid. Det du skriver är mitt i prick för vad jag faktiskt tror hänt. Å du har ju rätt. Jag måste gå vidare. De senaste två åren gar bara handlat om honom. Han har gråtit hur mycket å jag tröstar. Helt absurt när man tänker på situationen. Har bokat tid hos familjerådgivning för mig själv. För som jag sa det. Lära mig att gå vidare själv. Har föreslagit många gånger att han ska söka hjälp men nej inte aktuellt.

Håller du på att skilja dig eller har du skilt dig innan o e över det eller är du bara vis?????

Kram o tack igen.

Sorry, lite slarvigt skrivet men går nog läsa ändå.

Hahaha, vis, ja av livserfarenhet och egna analyser av min egen situation.

Blev lämnad som en blixt från klar himmel för snart ett år sedan. 

Bearbetar fortfarande.

Men idag känner jag hopp om framtiden. 

Jag har varit i skild i ganska precis ett år. Skilsmässan var på min mans initiativ. Jag blev chockad men accepterade faktum. Den stora sorgen har inte varit för min egen del utan för barnens del. Det känns hemskt att de inte får växa upp i ett (1) hem med sina båda föräldrar.

Jag bestämde mig tidigt för att inte älta det som varit utan att se framåt. Jag ser till att ordna en bra tillvaro med mina barn de veckor de är hos mig. Vi har våra rutiner och vi har roligt tillsammans. När de är hos sin pappa vilar jag trygg i vetskapen att de har de bra hos honom. Jag tillåter mig själv att njuta av den tid jag har för mig själv. Visst skulle jag hellre ha barnen hos mig men nu är det inte så och det är ingen mening att sitta och vara ledsen över det.

Har fått höra att jag är stark som stått ut o kämpat så länge. Själv känner jag mig mest feg att jag inte kan gå vidare. Att jag ältar. Är så imponerad när man är fast besluten att inte älta å lyckas.

Vibeche, vad skönt att det känns ok. Å ja klart att det är en lång bearbetning man har framför sig.

Ikväll ringde min man o frågade om han skulle posta skilsmässopapprena. Jag vill inte sa han men vi kommer ingen vart. Jag svarade att det kan väl inte jag bestämma. 30 min senare kom messet. Han har postat.

Är glad att ni svarade å att någon som har egna erfarenheter kan hjälpa. Just nu känns man bara omringad av en himla massa lyckliga familjer.

Kram på er

Hmmm, någon sa; "hur kan du veta att de är lyckliga?"

Och det är ju sant. Jag trodde ju själv jag var i en bra relation men det stämde ju uppenbarligen inte.

Det är jätteskrämmande med det oskrivna bladet man har framför sig. Man har så länge levt i en tvåsamhet och man har lite glömt bort/tappat bort sig själv. Men du finns där inne. Och någonstans måste du bestämma dig för vad du vill fokusera på: möjligheterna eller sveket/sorgen? Nu har du en möjlighet att ta rodret över resan "ditt liv". Vad vill du, vem vill du vara, hur blir du den bästa versionen av du. I allt det hemska finns det positiva saker att fokusera på, gör det. Ta de möjligheter som finns och använd dem till ditt bästa.

Detta är lätt att säga. Jag faller ner, djupt ner i detta svarta hålet och har så gjort öräkneliga gånger, men för var gång blir det lättare att komma upp.

Jag gråter, sörjer, blir arg och förbannad. Men lika ofta, och tom oftare på senare tid så skrattar jag, har roligt och känner genuin lycka. Det går, det blir lättare. Vågar inte säga att det någonsin blir helt bra men jag hoppas det.

Kram

Känns fantastiskt skönt att vädra tankar med någon som fattar. Är ju såklart helt rätt att jag måste välja att vara ett offer eller gå vidare. Är så svårt att ställa om något som varit solklart hela tiden. Å du jag hoppas verkligen att vi blir helt läkta. Finns det något jag kan hjälpa dig med så... Har ju svårt att komma med kloka ord när jag är längre ner i det berömda hålet.

V, ska läsa det.

Har bestämt att jag och mina grabbar ska åka på solsemester i sommar. Känner att lite sol i juni är precis vad vi behöver.

Kram Kram