Hjälp mig!

Tusen tack för era svar! Extra mycket tack för att ni inte dömmer mig eller fick mig att känna mig ännu dummare än vad jag redan känner mig. Det har bara gått drygt en vecka och jag är redan helt uppgiven - det känns inte okej och jag skäms. Jag blir så fruktansvärt ledsen och besviken på mig själv.

Jag försöker verkligen tänka att detta inte är för evigt och att det blir bättre om några månader men "några månader" känns som en väldigt lång tid när jag är trött och övercäldigad NU.

Har ett antal vänner som också fått barn senaste tiden och de pratar bara om hur fantastiskt det är, att deras små sover hela tiden, att allting funkar sååå bra.

Men vår lille verkar ha bestämt sig för att jag är den enda i hela världen som duger. Min sambo försöker verkligen avlasta mig men det blir mest skrik och tårar då. Sen så fort han kommer till mig så blir han lugn. Men det innebär att jag sitter fast hela tiden. Hinner knappt gå på toa eller duscha.

Som sagt, jag är verkligen tacksam över era tankar och uppmuntrande ord. Jag behöver höra att det kommer bli bättre.

Vet du.... Det är väldigt omtumlande och en gigantisk omställning att bli förälder och det är långt ifrån alltid som tankar och känslor under den absolut första tiden är odelat positiva. Du ska absolut inte känna skuld -jag tror att många i din situation gått igenom något liknande.

Ge allt det nya lite tid så ska du se att det sätter sig.

Om de negativa tankarna/känslorna tar överhanden och känns helt ohanterliga så tycker jag att du inte ska tveka det minsta om att söka hjälp.

Grattis till att du blivit mamma och lycka till!

Vet du.... Det är väldigt omtumlande och en gigantisk omställning att bli förälder och det är långt ifrån alltid som tankar och känslor under den absolut första tiden är odelat positiva. Du ska absolut inte känna skuld -jag tror att många i din situation gått igenom något liknande.

Ge allt det nya lite tid så ska du se att det sätter sig.

Om de negativa tankarna/känslorna tar överhanden och känns helt ohanterliga så tycker jag att du inte ska tveka det minsta om att söka hjälp.

Grattis till att du blivit mamma och lycka till!

Jag behöver era kloka tankar och råd. Och jag ber er av hela mitt hjärta att inte döma mig eller vara för hårda.

För drygt en vecka sedan födde jag världens finaste lille pojke. Fullt frisk och allt gick bra.

Jag och sambon hade pratat mycket om hur det skulle bli men vi hade verkligen ingen aning - uppenbarligen!

Tilläggas bör att vi bara hade varit tillsammans ca 4 mån när vi blev gravida.

Vi har längtat så mycket efter denna fina pojke men nu när han är här känner jag mest panik. Jag älskar honom och finns där dygnet runt och brister absolut inte i min omvårdnad, inte heller min sambo. Men jag känner det som att jag förlorat mitt liv, min sambo. Vår lille sover typ 20-30 min åt gången och jag får ingen paus alls. Pappa duger inte utan han vill ligga vid mitt bröst - hela tiden. På natten sover han kanske 2 tim i sträck, max.

Jag känner mig otillräcklig, förtvivlad, panikslagen och inte alls så som jag trodde. Jag är lycklig också och närnjag tittar på honom fylls mitt hjärta av kärlek. Men jag saknar mitt liv, min närhet till min sambo, SÖMN.

Är det någon annan som känt såhär? Kommer det kännas bättre snart? Hur länge kommer han sova såhär minimalt? Saken är den att sover han inte så är han nästan ledsen hela tiden. Så det är gråt eller microsömn som erbjuds här hemma.

Skulle verkligen vara tacksam för era tankar och råd.