Ska jag lämna eller stanna....

Jag är 23 årig gift tvåbarnsmamma. Har varit gift i fyra år och barnen är 2 år och 1 månad. Min man är 38 år.

Jag och min man har haft gräl och bråk om allt och inget redan sen vi gifte oss. Det slutar oftast med att båda blir arga och skriker/gråter. Jag för att han inte erkänner att vi har ett problem /inte fattar /inte försöker lösa enligt mig. Han för att jag enligt honom bara vill bråka för vi har inget problem.

Jag är från Sverige medans han kom hit för 3 år sen. Vi bodde de första månaderma efter vi gifte oss i vårt hemland och det var ganska lungt då. Dels för att jag var ung och för att jag inte visste hur jag skulle agera vid ett problem som uppstår. Jag tänkte hela tiden att han ändras och det kommer inte att va så hela tiden. Han drack varje vecka och ibland kom han helt däckad speciellt om vi hade bråkat innan och oftast var det för att han lämnade mig hemma och stack enda kvällen han var ledig och det upprepades varje vecka. Han sket fullständigt i att jag blev ledsen och arg på grund av hans drickande. Ett annat problen var sexet. Det var väldigt sällan han tog initiativet trots att vi älskar varandra och nygifta. Efter 5 månader fick jag nog och bestämde mig för att åka tillbaka till Sverige, hyra lägenhet fixa jobb och hämta hit honom. Jag trodde att det skulle ge oss en ny start och mer tid tillsammans. Ja har ingen kontakt med familjen i Sverige så jag var ensam. Meningen va att jag skulle få hjälp av hans vänner i Sverige men de var inte till hjälp så jag hamnade på ett härbärge för missbrukande kvinnor då det inte fanns plats på ett annat boende. Jag bodde där i nästan 8 månader trots att jag ville åka hem men han sa alltid att jag ska försöka och att vi skulle få det bättre i Sverige. Jag mådde jättedåligt och var väldigt ensam. Jag fixade hans papper jobbade och sökte lägenhet. Blev uppsagd för jag mådde så dåligt och blev arbetslös tills jag fick en deltidsansällning.

Efter 8 månader kommer han hit och jag är jätteglad men det verkade som att vi sågs igår för honom. Han va inte så där överlycklig över att se mig.

Snart fick vi lägenhet och jag blev gravid men jag kände att han va som innan och han fortsatte gå ut själv kvällen han var ledig från jobbet. Jag var så ledsen att jag grät högljutt väldigt ofta. Jag började ignorera men jag blev ledsnare och mådde dåligt under graviditeten men han säger i efterhand att han trodde jag överdrev därför sket han i mig när jag grät . Han vill aldrig prata. Jag känner inte honom vet inte vad han tycker och tänker. Vi fick vår sån och då var det som att höll sig undan. Han tvingade mig amma fast jag hade så ont och det slutade med att sonen inte fick i sig nåt och slutade bajsa för att mjölken sinade. Vi tog honom till akuten och han fick ersättning och det va som att han aldrig ätit förr.vi fick vänta på akuten då det var kö och mannen blir bara argare och argare och börjar tjafsa och slå knogarna i väggen . Han blir så varje gång vi är på sjukhuset med barnen vilket gör att jag blir stessade och måste lugna honom hela tiden.

När sonen var 4 månader åkte jag till hemlandet då jag tyckte att vi behövde en paus. Det var den värsta resa jag gjort. Sonenblev allvarligt sjukoch jag var nära att förlora honom. Men min mans familj ville inte att vi berättade för min man så han inte skulle bli orolig. Men när jag till slut ändå berättade blev han lite orolig men inget mer. Jag mådde så klart skit och ångrade att jag ens åkte men han bara snäste åt mig varje gång jag ringde snäste han åt mig och tyckte att jag gnäller. Jag skulle inte förstöra hans resa med sina vänner medan jag led ensam.

När jag åkte hem upptäckte jag att han att han var otrogen pånätet och att han flörtade med kvinnor på jobbet. På nätet kunde ha skriva till tjejer att han var skild och inte hade barn. Hna skrev om hur snygga och sexiga de var. Han tog hem kompisar utan att jag visste och de tittade på porrfilmer. När jag konfronterade honom ljög han hela tiden och försökte lägga skulden på mig att jag inte brydde mig om honom och varför jag snokade . Vieller snarare jag hade ett helvete och ville skilja mig men tänkte på min son då jag också är ett skilsmässobarn. Vi bråkade mycket jag ville veta varför men har fortfarande inte gett mig ett svar som kyler ner mitt hjärta eller ger mig en grund att bygga upp förtroendet på. Sen dess har det bara blivit värre jag åkte iväg flera gånger och bestämde att vi skulle skiljas men varje gång har han bönat och bett och lovat så jag åkte hem igen. Han har till och med frågat mig om jaghar träffat nån annan. Försöker stänga ut honom från mitt huvud trots att vi bor tillsammans men han finns ju ändå där.Har försökt flera gånger att lappa ihop förhållandet men varje gång förstör han allt. Sen blev jag gravid igen eftersom jag trodde att han skulle känna lite ansvar men tyvärr hade jag fel.

Han är som en treåring känns det som. Jag måste säga vad han ska göra typ mata sonen byt blöja ring hit och dit betala faktura fixa det och det. Han gör i princip inget om jag inte tjatar ihjäl mig. Han vet inte hur han ska uppfostra eller behandla barnen.

Han glömmer allt som har med hemmet och barnen att göra,skjuter upp allt ibland i flera månader.

En annan sak är att han inte kan vara öppen och ärlig. Tom om småsaker som var han ska tex jag måste tjata till mig ett uppriktigt svar fast han bara ska ner till affären. Vi kan inte diskutera något alls.

Han är alltid offret och upprepar hela tiden "så jag älskar inte mina barn menar du?" Och sånt varje gång vi bråkar. Han får mig att det är jag som har gjort fel. Han tycker jag gör drama hela tiden. När jag blir arg och säger att jag vill skiljas blir han som förbytt. Han blir hotfull och säger saker som "ingen är bättre än mig. Och " vem tror du att du är."

Han bryr sig inte om viktiga dagar som bröllopsdag barnens eller mina födelsedagar eller vilken annan viktig dag som helst. Det viktigaste i hans liv är jobbet . Han lovar saker hela tiden men gör inget av det.

Allt detta och mycket mer har gjort att jag mår så dåligt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen ork mer att börja om men samtidigt så slits jag ner av förhållandet. Jag haar ju 2 underbara barn att ta hand om och vill i te kollapsa eller bli så deprimerad att jag inte kan ta hand om dem.

Det jag har skrivit är en del av min vardag. Skulle jag skriva allt skulle jag sitta i flera timmar.

Men av detta jag har berättat vill jag ha råd av er kloka som har erfarenhet. Vad ska jag göra ? Hur tar jag mig ur detta? Finns det nån chans att han ändras nån gång? Ska jag fortsätta försöka och isåfall hur länge? Var går gränsen??

Jag har så klart också mina brister och jag har blivit en riktig surkärring men jag mår riktigt dåligt över det här och har ingen familj omkring att vända mig till.

Förlåt för det långa inlägget.

Jag är väldigt tacksam över alla svar.

Jag försöker ju kommunicera med honom men han verkar tycka att det är onödigt och tråkigt. Han kan resa sig och gå ut mitt i en diskussion. Han säger inte mycket eller börjar en diskussion . Det har så vitt jag minns aldrig hänt. Jag säger till honom att ifall det är nåt som tynger dig om du mår dåligt mm så finns jag för dig . Men han verkar inte vilja dela sitt liv med mig alls. Jag känner att jag gjort allt i min makt att få honom att ändra sig eller förstå att vi har problem. Så jag har valt att ignorera och har också bokat tid hos psykolog så jag kan må lite bättre. Men jag känner att det inte hålla för nu är han bara en extra person att va orolig för och tänka på. Han tillför inget i mitt liv egentligen förutom att vara en irriterande person jag lever med och som jag måste dras med hela tiden.

Alltså han frågar mig om han ska bära sin son eller lägga honom det är så irriterande. Nä nu ska jag sluta jag kan komma på saker hela tiden.

Anonym (låtersommig) hur hanterar du det då? Känns det som att det blir bättre eller sämre.

Jag kan ignorera mycket när det inte går över barnen men när det drabbar de känner jag ett hat emot honom som är så stark att jag vill klippa till honom.

Just nu lider jag när jag ska ut med barnen till bvc t ex. Då jag har tjata att få ta körkort i 3 år men han skjuter upp det hela tiden . Han tycker att det räcker med att han har det. Men han tänkte inte på att vi har 2 barn nu och att det är jobbigt med en vanlig barnvagn eftersom han inte verkar tycka att det är oviktigt att ha en syskonvagn. Så nu sitter min 2 åring på vagnen vid sin brors fötter (1 månad ) och håller på att ramla av vagnen varje gång jag ska på eller av vagnen. Ofta somnar han på vägen och då ligger han i princip på sin bror. Så jävla okänsligt av deras far. Om ni frågar varför jag inte bär i sele. Jag har en men har väldigt ont i ryggen och klarar inte av det. Men det är inte ens lönt att tjafsa en hundade gång om det så nu har jag beställt en syskonsits men vet att när den kommer så kommer han tjata om varför jag inte sa till honom innan. Jag tror att då jävlar orkar jag inte mer. Det gör jag inte nu heller egentligen.