Utseende och föräldrar och barn

Jag ger komplimanger för mina barns yttre. Sjölvklart gör jag det. Ibland drar 3 eller 2 åringen på sig något som dom tycker är superfint. Självklart säger jag att dom är fina i det. Det kan vara en baddräkt med regnmössa och ett par vinterstövlar eller vad som helst. Känner dom sig fina och man märker av det så brukar jag ge komplimanger för det.

Min 3 åring vill ha långt hår, hon har ganska så långt och givetvis säger jag att hon är fin i det. Precis som jag hade gjort om hon haft kort hår.
Ibland fixar hon sin egen frisyr, och ja ni vet ju  hur det kan se ut med 10 spännen överallt. Men känner hon sig fin så ger jag komplimanger för det.

Jag tycker också om att få komplimanger för hur jag ser ut. Specillt när man liksom fokuserat på att göra sig extra fin, eller när man känner sig extra pigg osv. Men det gör inte att jag känner att jag för den sakens skull ALLTID måste göra och se ut på samma sätt.

Jag minns faktiskt inte om mina föräldrar gav mig komplimanger för mitt utseende under min uppväxt. Men mamma säger än idag t ex "vad fin du är i håret" eller liknande saker. Precis som jag säger till henne, och andra också.

Vad ledsen jag hade känt mig om ingen någonsin påpekade att jag var fin i den o den färgen, frisyren, skorna eller vad som.

Uppmärksammar du dina barns yttre genom att ge komplimanger t.ex?
ja, massor

Påverkades du av dina föräldrars syn på sitt utseende och hur de gav eller inte gav komplimanger när det kom till ditt?

ja, jag hatade och hatar när min mamma kritiserar mitt utseende. Jag vill få kritik om min frisyr/vikt bara när jag frågar om det. Inte annars, tack (förutom när det är beröm).

Upplever du att dina barn påverkas av hur du ser på ditt yttre?

ja, fast inte så mycket

Om du är helt emot emot att alls fokusera något på utseende, gäller det också dig själv?

jag är väl inte alls emot Hur tar du komplimanger om ditt yttre, är det avgörande för hur du mår?

det är ganska viktigt

Nozpa: jag har inga barn ännu men jag håller med om allt du skriver. Jag är väldigt öppen som person och tycker om att vara i centrum, men även att få andra att må bra och de allra flesta blir ju glada för komplimanger. Jag jobbar på högstadiet och jag bara strösslar omkring mig om jag ser någon kollega eller elev som klippt sig eller har nya kläder. Det behöver alltså inte vara att de som personer är snygga men att de förändrat sig på något sätt och då förutsätter man ju att de ville det och blir glada om det uppmärksammas. Jag tycker inte att det är fel att uppmärksamma "ytliga" saker så länge det inte är det enda man uppmärksammar.

Uppmärksammar du dina barns yttre genom att ge komplimanger t.ex?
*Ja, det har jag alltid gjort.

Påverkades du av dina föräldrars syn på sitt utseende och hur de gav eller inte gav komplimanger när det kom till ditt?
*Inte särskilt mycket. Pappa har alltid varit lite fåfäng och mamma har nog tyckt att vissa aspekter av utseendet är viktigt. "Snygg och proper" och "anständigt klädd" är typiska uttryck för henne. "Anständigt" då inte moraliskt sett utan mer "icke upprörande". Jag har aldrig varit särskilt bekymrad över sådana saker.

Upplever du att dina barn påverkas av hur du ser på ditt yttre? Om du är helt emot emot att alls fokusera något på utseende, gäller det också dig själv?
*Ja, jag tror de påverkats ganska mycket. De har aldrig hållit på och tjatat om vikt, midjemått eller sådana saker. Visst har de i tonåren upprörts av stora röda finnar i ansiktet och så, men jag tror aldrig jag sett någon av dem sitta och gråta över någon del av sitt utseende.

Hur tar du komplimanger om ditt yttre, är det avgörande för hur du mår?
*Nej. Det är trevligt med komplimanger men inget jag direkt fäster någon vikt vid.

Att man berömmer någon som klippt sig eller har något speciellt med kläderna etc är ju en signal till mottagaren att denne är sedd och jag tycker själv att det är viktigt. Blev lite ledsen när ingen såg att jag färgat håret (inte jättestor skillnad men jag såg ju det och var nöjd). Mina föräldrar har aldrig lagt stor vikt vid utseendet och bara isåfall gett positiva kommentarer.

Nej, man ger ju komplimanger för allt möjligt. Detta är ju bara en av alla saker. Och det tror jag att de flesta människor uppskattar.

Båda mina pojkar gillar att klä sig fint och har preferenser för vad de anser vara fint (helt olika). När jag funderade över hur vi gör så slog det mig att de nästan aldrig (tror jag kan säga aldrig) bedömt personen. De berömmer föremålet (klädesplagget, smyckena eller vad det nu är) utan att kommentera personen. De säger inte "Vad du/jag är fin!" utan "Vilka fina byxor jag/du har!" Jag har inte tänkt på det förut men tror nog att jag är glad för det. Känns som om de därmed inte funderar över huruvida de själva är fina eller ofina (eller någon annan för den delen) - en icke-fråga helt enkelt (och om det är så är jag glad) - och att de själva och andra istället kan ha saker som de tycker mer eller mindre om utan att det så att säga är kopplat till personen. Att ha saker runt sig och på sig som man tycker om och som man tycker är fint är nog mänskligt. Ja, jag kommenterar/berömmer det yttre ibland. Framför allt när jag märker hur glada och stolta de själva är. När man ser att de känner sig extra fina. Min äldsta fick ett par nya (begagnade men nya och bättre för honom) skridskor för en vecka sedan och han torkar och pysslar och är så nöjd. Han känner sig fin i dem. Han känner sig duktig. Han känner sig stor. Inte fel tycker jag. Sedan tror jag man balanserar det om man inte alltid uppmärksammar en specifik yttre egenskap. Problemet kanske blir större om man enbart fokuserar på och kommenterar att barnet ser vacker/fin ut eller ser tuff ut eller ser söt ut etc. Då blir det ju en stark fingervisning om vilken egenskap - personlighetsmässigt - som är viktigast. Ibland kommenterar jag positivt vilka härligt, glad färger de har på sig, eller vilken tuff tröja de har eller hur fina de blev efter att ha klippt sig, vilket roligt val av strumpor etc. Egentligen handlar det väl om att man uppmärksammar dem. Att de märker att man sett dem. Att man sett att de förändrat något, ansträngt sig etc. Jag säger att de är duktiga då och då också.....och det "ska" man ju heller inte . Det är väl helt enkelt sunt att reflektera över det hela....hur och när och vad och varför man kommenterar .

Uppmärksammar du dina barns yttre genom att ge komplimanger t.ex? Nej, aldrig gjort.

Påverkades du av dina föräldrars syn på sitt utseende och hur de gav eller inte gav komplimanger när det kom till ditt? Ja, mina föräldrar såg mig alltid för den jag var och struntade fullständigt i hur jag såg ut, och idag känner jag mig distanserad till mitt utseende på ett sätt som jag upplever att andra inte känner.

Upplever du att dina barn påverkas av hur du ser på ditt yttre? Ja, definitivt. Sen märks det att han även påverkas av andra vuxna, barnen i hans klass osv.

Om du är helt emot emot att alls fokusera något på utseende, gäller det också dig själv? Förstår inte riktigt frågan.

Hur tar du komplimanger om ditt yttre, är det avgörande för hur du mår? Förr blev jag irriterad av att folk tog sig rätten att döma mig, nu har jag insett att de inte menar något illa och accepterat att det är så folk funkar, och nu för tiden känner jag verkligen ingenting.

Tack för ditt svar. Jag minns faktiskt inte heller om mina föräldrar sa något om mitt yttre när jag var liten. Idag kan de berömma en ny frisyr eller ett klädesplagg t.ex och säga att jag passar i det och jag är likadan. Känns rätt naturligt för min del. Jag vet att jag inte på något sätt fått mitt intresse för att bry mig ibland från deras "fixering" då det inte fanns någon. Jag har aldrig i mitt liv sett min mamma sminkad. Trots detta håller jag på för att jag tycker det är på riktigt roligt ibland.
Min sambo kan säga att jag är vacker när jag är helt och fullt jag i myskläder eller när jag har piffat till mig, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker det är trevligt att höra ibland. Jag säger det till mina vänner när jag tänker det och de säger det till mig. Det hela är nog rätt spontant för min del och som jag upplever det, också från andra i min omgivning .

Tack för ditt svar. Intressant det där med att kommentera plagget eller vad det nu är men samtidigt inte personen som bär det, jag är nog dålig på det. Också när det gäller mina barn faktiskt. Har kanske med ren vana att göra, jag vet inte. När jag jobbade i klädbutik (en liten familjär) var det mycket att hjälpa kunderna att hitta något som passade dem och även om jag gillade alla plagg passade de inte alla. Jag kommenterar aldrig mina barn negativt när det kommer till deras utseende men jag säger att de är fina eller passar i något och kommenterar inte plagget direkt om vi inte är och handlar och väljer kläder. Kommentaren eller komplimangen riktas absolut mer mot barnet än plagget. Är det tokigt? Någonstans känner jag att jag skulle vara falsk om jag tänkte för mycket innan jag sa något. Mina barn kan säga att jag eller pappan ser bra ut men de berömmer nog mer plagget när jag tänker efter.

Jag håller med, jag tror det blir ett problem om fokus ligger enbart på en sak och om om man balanserar det väl ser jag inte riktigt problemet men det är som sagt sunt att reflektera kring saker. Det finns så mycket som inte är självklart för mig i alla fall och det är intressant att höra andras åsikter kring det hela.

Jag var kanske otydlig, när jag skapar en trådstart eller skriver ett inlägg babblar jag mest på:)
För att utveckla något undrar jag alltså om de föräldrar som är emot att lägga något fokus alls vid barnets utseende genom komplimanger och kommentarer själva struntar i sådant som rör sitt eget. Min tanke är att det också bör påverka barnet om man är av åsikten att allt som är ytligt är fel att lägga fokus på.

Jag kan inte se något fel i att kommentera ett barns utseende positivt så länge man förstås lägger ännu mer vikt på barnets inre egenskaper.

Mina föräldrar var sådana att om jag som liten flicka frågade om jag var söt sa de "du ser väll ut som alla andra". För dem har utseende aldrig betytt något men jag kände mig osäker över mitt utseende hela min uppväxt och trodde länge att ingen skulle tycka jag var söt eller snygg. Jag säger inte att de gjorde fel eller berodde på dem, men kommer inte själv göra så . På samma sätt som mitt barn kommer veta att han är den jag älskar mest kommer han veta att han är den vackraste för mig på alla sätt (är liten än). Jag tror det skapar en grundtrygghet för resten av livet att veta att för någon annan är man den finaste som finns inifrån och ut. Men sedan betyder inte det att man ska lära barnet att ens värde ligger i utseendet, så det är väll en svår balansgång att få det rätt...