Min familj har svikit oss - bryta kontakten helt? Har jag fel?

Jag och min familj har bott utomlands i flera år och i samband med vår dotters födsel beslutade vi oss Att flytta hem. Under alla dessa år som jag bott utomlands har jag upplevt att jag har haft bra kontakt med familjen. Ska dock tillägga att min uppväxt har stundtals varit väldigt svår, speciellt med min mamma. Under mina tonår gick det närmare två år utan att vi ens pratade med varandra när jag bodde hemma. Hon har aldrig visat nån direkt kärlek till mig, aldrig sagt jag älskar dig utan det har känts mer som om jag alltid varit i vägen. Hon har styrt huset med järnhand och är ett totalt städningsfreak. Torkar golvet så fort nån har gått på det, dammsuger varje dag, och spenderar timmar varje dag med att städa. Hon har inte jobbat på nästan 30 år. Iaf. Trots att man skulle kunna kalla min familj för dysfunktionell så har livet gått vidare. Min pappa har velat skilja sig många gånger under vår uppväxt men det har aldrig kommit till skott.

Så...när jag släppte nyheten om att vi flyttar hem så kan man väl säga att glädjen uteblev. Min pappa är inte känd för att vara vidare känslosam. Min syster blev dock överlycklig och har förutom med mig hade hon en fin relation med min man.

Så...flytten gick. Jag visste att det skulle bli tufft då jag inte levt i Sverige på nästan 10 år och min man varken pratar svenska eller vet mycket om Sverige. Men jag kände mig ändå helt säker på flytten.

Vi hann bo 3 dagar hos min mamma och pappa innan vi panikflyttade till min syster. Hon stod och väntade utanför köket när jag satt och matade vår dotter och så fort vi var klara rusade hon in och började städa. Torka av stolar, muttra för sig själv m.m. Verkligen visa hur irriterad hon var. Då hade hon inte sett mig på två år. Och aldrig sitt barnbarn. Det blev en fruktansvärd påfrestning och efter tre dagar bröt jag ihop. Min man förstod visserligen vad som hände men i och med språket så missade han mycket av vad som sas.

Vi flyttar till min syster som nyligen blivit singel efter ett 4 årigt förhållande. Efter två veckor ber hon oss att flytta ut då hon "tycker det är för trångt (en 2a), samt att hon inte vill sätta sitt liv på paus, Mao, hon vill ta hem killar och det går inte när vi är där.

Min mamma flyttar ut till landet och i en månad bor vi i huset ensamma.

När hon kom tillbaka blir det riktigt jobbigt. Jag hör henne kalla min man "jävla idiot" och hon pratar inte med oss. Vi försöker stanna ute så mycket som möjligt men med en 1åring så behöver vi tillgång till ett fungerande hushåll. Det är i samband med detta som min pappa tvingar henne till doktorn då han sett hur psykiskt dåligt hon mår. Kort och gott, läkarna upptäcker en godartad hjärntumör och detta kan vara förklaringen till hennes minst sagt udda beteende. Vid ett tillfälle smetar hon glass över alla skåpsluckor och försöker skylla på mig, min man samt vårt barn. Hon opereras senare och visar fortfarande samma beteende.

Vi får äntligen tillgång till vårt boende efter 9 flyttar under ett halvår. Jag var ett vrak och relationen med min man var ansträngde. Många gånger hade jag sån jävla ångest som slitit upp min familj för drömmen om Sverige.

Under tidigare år har min man haft psykiska problem men han tar medicin och håller det i schack. Innan vårt barn föddes gick han in i En psykos pga av olika slags kosttillskott men vad jag tror är mycket problem från barndomen. Han har alltid varit öppen Med sin sjukdom och att hAn tar medicin. Det var här som min familj började döma honom. Min pappa pushade ofta för att hN borde minska sin medicin då han sa att det är uppenbart gjorde honom trög.

I november klagar min man på magsmärtor och uppsöker vårdcentralen. Vid första tillfället säger läkaren att det är en muskelsträckning och skickar hem honom. En vecka senRe skickas han med ambulans till sjukhuset i akuttillstånd. Två veckor innan Detta har han börjat studera på sfi och känt sig allmänt låg pga att han upplever studierna som svåra. Läkarna kunde inte greppa hur han ens klarat av att gå till skolan med smärtorna. Natten innan har vårt barn haft sin första feberkramp så jag är redan på sjukhuset när han skickas dit. Jag smsar min pappa och min familj att min man ska operas akut och att man inte är säker på vad det är men att han ska opereras på en gång. Läkarna uttrycker att det inte är säkert att han kommer överleva. Från min syster får jag ett svar som "behöver du hjälp med ****? Sedan följer ett antal sms där hon skriver hur hon ser hur svårt det har varit för min man att etablera sig, att hon tycker att han borde prata svenska, ha ett jobb osv.hur dålig han är för mig. Hur orolig hon är. Hon tycker att jag ska lämna honom.Vi har varit i Sverige i 6 mån. Inte ett ord om hur han mår. Inte en gnutta omtanke. Hon kommer aldrig till sjukhuset.

Efter 6 timmars op flyttas min man till intensiven. Han är inte i gott skick men han lever. I fyra dagar svävar han mellan liv och död. Jag är där varje dag. Min familj kommer inte.

Min pappa besöker honom på sjukhuset en gång och jag ser på honom att jan inte vill va där.

Efter en vecka på vanlig avdelning får min man komma hem. Mycket medtagen och mycket smärta. Min familj hör inte av sig. Jag får plötsligt ta hand om två barn. Min man har mycket ont och jag får dra hela lasset själv.

Jag och min pappa och syster jobbar på samma jobb. Under tiden min man är sjukskriven försöker dom prata med mig. Förklarar för mig hur dålig min man är som person, att han inte har nån framtid. Dom säger att han är ett sjunkande skepp. Min syster och jag hamnar i ett hetsigt gräl och har inte pratat sen dess. Hon ber mig söka ett annat jobb och min pappa säger att jag får minska mina timmar eftersom min syster vägrar komma till jobbet om jag är där.

Några veckor senare har jag fått ett annat jobb. Ett jättebra jobb. Högre lön och status än vad jag någonsin skulle tjäna i familjeföretaget. Jag känner min systers avundsjuka. Vi pratar fortfarande inte.

Min man får jobb under våren. Ett okomplicerat jobb, men ett jobb! Min pappa uttrycker att det inte är ett jobb man vill göra hel livet men gratulerar svalt.

Jag känner mig så våldsamt sviken och dömd av min familj. Mina föräldrar bor 5 min från oss och hade kunnat komma hit för att träffa sitt barnbarn men inte. Min pappa har sett henne två gånger sen jul. Min mamma har aldrig varit här.

Hela min familj firade jul ihop och bjöd oss inte. Hade inte velat komma men ändå.

Jag lider för jag inser att mitt barn aldrig kommer ha dessa människor i sitt liv. Om man inte kan stå bredvid och stötta människor när dom går igenom det HELVETE vi har gjort, vem är man? Jag pratar idag bara med min pappa. När jag börjar mitt nya jobb funderar jag på att bryta med även honom. Han vill ha minimalt att göra med min man och det är ömsesidigt då min man känner sig lika sviken och det klandrar jag inte honom över.

Råd eller kommentarer? Hjälp.