Uppfostrat en amöba.....

Hej!

Denna trådstart kommer att bli lång, men då jag vill förklara ordentligt så får det bli som det blir. 
Jag behöver verkligen råd gällande min styvson, vi kan kalla honom Alex.
Men bortse från ordet styvson då det har en så negativ klang.
Jag älskar honom, har tagit mig an honom som mitt eget barn och funnits i hans liv i 10 år.
Jag skriver här tillsammans med min man. Mitt förslag, efter många kvällars diskussioner, var att jag skulle vända mig för råd här på Familjeliv och det tyckte min man var en bra idé. 
Vi är lika uppgivna bägge två...

Alex är 20 år gammal. Min man, vi kallar honom Johan, och Alex mamma, henne kallar vi Mia, skilde sig för ca 10 år sedan. Alex tog skilsmässan relativt bra. Han och jag hittade varandra snabbt, och han tydde sig till mig. Mycket kramar och förtroende oss emellan, och han öppnade sig för mig om sina inre tankar och känslor.

Alex har alltid haft svårt för att berätta vad han tycker och tänker, förutom till mig. Jag har varit hans ventil, det har varit till mig som han kommit med allt i stort sett. 
Johan och Mia har på många sätt brustit i sitt föräldraskap om du frågar mig. 
Det har curlats och daltats till förbannelse med denna pojke, aldrig några konsekvenser eller ens tillsägelser. Inga tillsägelser utan ursäkter efteråt i alla fall... 
Ursäkter från föräldrarnas sida då, vill säga. 

Johan och Mia var aldrig menade för varandra, det säger alla inklusive dem själva. Aldrig trivdes de tillsammans, men höll ihop då Mia blev gravid och detta blev hon ganska tidigt i deras förhållande. Lite "oj, jag är gravid".

Under Johan och Mias förhållande så förstår både jag och min man, att de indirekt tävlade om vem som kunde vara den bästa föräldern.
Johan hade dåligt samvete då han ofta bedrog Mia, och det dåliga samvetet "gick ut" över Alex. Johan gjorde alltså allt för att Alex aldrig skulle må dåligt, han vände ut och in på sig själv för att tillfredsställa sin son. Allt för att döva sitt samvete om att han egentligen bedrog familjen.

Tillslut gick Johan och Mia skilda vägar, och jag träffade Johan ganska kort efter deras skilsmässa.

Det tog ungefär två månader tills jag i stort sett tappade hakan när jag såg vilken amöba som Alex uppfostrades till. 
Och nej, jag flyttade inte in så snabbt, men vi umgicks direkt väldigt mycket då vi har gemensamma vänner osv. 

Jag vill nu förklara några situationer, så ni får en bild.

Om Alex inte har tyckt om maten som har lagats, så har Johan lämnat matbordet och kört iväg för att handla snabbmat till honom. Som om det inte var nog, så var Alex även sur för att det lagats så äcklig mat, när pappa borde veta att han inte gillar det. Inte ett tack sades ens, när Johan 15 minuter senare springer in genom dörren med burgare, pizza eller falafel.

De gånger som Alex fått en konsekvens för något han gjort, så har den aldrig fullföljts. En miljon gånger har Johan sagt saker som; "Då blir det ingen Play Station för dig i kväll för att du ljög om den läxan. Du får sätta dig och göra om den istället. Skolan kommer alltid först!". En och en halv timme senare sitter han och spelar. När jag ifrågasätter varför Johan inte fullföljde det, svarar han bara att Alex nog förstod ändå, och det är synd om honom att han ska känna sig straffad av sin egen pappa.

Alex har blivit besviken när vi åkt till samma land två semestrar i rad. Det är så "fattigt" att åka till samma land två gånger.
Han har blivit behandlad som att allt, och då menar jag verkligen allt, har kretsat runt honom. 
Vad vill han ha för mat, var vill han handla, vilken film vill han se, vilket godis vill han ha, vilken handduk vill han torka sig med, vilken stol vill han sitta på, vilken radiokanal ska vi ha på i bilen.
Inte en endaste gång har han behövt ta tag i någonting själv. Han kunde sitta vid matbordet och säga "Jag är törstig". Då rusade Johan för att hämta något som kunde tillfredsställa hans behov.
De gånger som han sen skulle ha praktikplats i skolan, eller sommarjobb eller fan och hans moster. Ja, men vem har ordnat det om inte Johan eller Mia. Då har det ringts runt till nära och kära för att be om en plats på deras företag för Alex som vill ha. 

Han har tappat läxor, nycklar, mössor, vantar, tröjor, skor. You name it. 
Aldrig har Alex själv behövt lösa situationen. Nej, Mia eller Johan har ordnat det på ett eller annat sätt. Ringt runt, skrivit lappar och ordnat upp det hela igen.

Han har blivit så (ursäkta franskan) förbannat jävla söndercurlad så det kryper under skinnet på mig när jag tänker på det...

Han har ALDRIG behövt ta en konsekvens för något, någonsin. Han har aldrig behövt anstränga sig för att få något. 

Detta har jag försökt att prata med både Johan och Mia om, men det har mötts med kalla handen. 
Jag har antingen varit den elaka styvmodern eller den svartsjuka nya flickvännen... Yeah right...

Hur som helst. 

Alex har bott varannan vecka hos oss, fram till för 4 år sedan. Då hände en sak.

Johan kom till insikt, efter mycket om och men, att det kanske inte stod helt rätt till trots allt. Jag och Johan hade nu fått gemensamma barn vilket också "öppnat ögonen" på Johan.

Han började se på Alex kompisar hur de var självständiga, framåt, väluppfostrade och vältaliga. Ordnade sommarjobb, var duktiga i skolan (gymnasiet har de nu kommit upp till) och såg att hans son var raka motsatsen.

Så Johan började sätta gränser. Sakta men säkert. Helt plötsligt var Alex "tvungen" att göra läxorna innan han satte sig vid datorn. Helt plötsligt var Alex tvungen att hjälpa till hemma, och då pratar vi om enkla saker som att ta bort tallriken från bordet när han ätit upp, eller gå ut med soporna, duka bordet och andra saker som enligt mig är så grundläggande uppgifter i ett hem.

Detta tyckte Alex var otroligt orättvist och kränkande mot hans personlighet, och inom loppet av en månad hade han successivt flyttat hem till Mia. 

Något som Mia tyckte var super, då hon nu "vunnit" kampen om att vara den bästa föräldern. 
Hemma hos Mia var han inte tvungen att göra något överhuvudtaget, utan fick återgå till att bli uppassad och leva ett liv med chips, dator och sena nätter. 
Detta vet jag genom att hans lillasyster som bor varannan vecka hos oss har berättat det otaliga gånger, men även har Alex själv sagt till mig att hos mamma är det inte en massa regler som det nu är hos pappa(????). 

Johan och Mia har alltså ett till barn, vi kan kalla henne Lisa, men hon var liten när de separerade och har på något sätt varit lättare att uppfostra till en självständig och stark tjej. 

Missförstå mig rätt, men där hade jag mer att "säga till om", och hon lyssnade mer på mig då jag tidigt lärde henne att både plocka undan sina saker och hjälpa till hemma. 
Hon är även hon, som mitt eget barn och hon kallar mig 'mammi'. Vi älskar varandra väldigt mycket, och hon är idag helt annorlunda än vad Alex är. Ordnar och fixar för sig, och är mycket framåt.

Alex har drabbats av "första-barnet-syndromet", han har alltid blivit behandlad som centrum i universum.

Tiden gick, och vi hade endast sporadiskt umgänge med Alex. Johan försökte få honom att komma till oss, föreslog en massa aktiviteter men fick alltid kalla handen. 

Alex har lite av en offermentalitet, där allt är alla andras fel. Om han fick dåligt betyg var det läraren som var dum i huvudet, om han inte kunde skära upp en tomat var det för att hans föräldrar aldrig lärt honom det. Om han kom för sent till skolan var det vårt fel för vi hade inte väckt honom tillräckligt många gånger. När hans olåsta cykel blev stulen, var det för att vi inte lärt honom hur viktigt det var att låsa cykeln..

Ja, ni förstår hur han fungerar...

Jag och Alex har umgåtts ändå, han har som sagt tytt sig mycket till mig och pratat mer med mig än med sina föräldrar. 

Han har många gånger berättat att han stör sig på både sin mamma och pappa. Han har ofta sagt att jag är den som han kan prata med, och som han tycker om att vara med.
Jag har så många gånger pratat med honom om vikten av att ta ansvar för sitt eget liv, om att man måste ta för sig av saker och ting om man vill koma någonstans. 

Men hans svar är alltid de samma; Äh, mamma och pappa har aldrig lärt mig hur man ska göra. Mamma och pappa har aldrig gjort något för mig. Mamma och pappa har aldrig stöttat mig. Mamma och pappa är nollor. 

Och då jag står vid sidan av, och ser allt på ett annat sätt, kan jag säga att både Johan och Mia har gjort ALLT för detta barn. På fel sätt kanske, men de om några har verkligen levt sitt liv för att tillfredsställa Alex på alla sätt de kunnat.

Men återigen är det Alex offermentalitet som gör sig påmind. Tycker jag.

Ungefär 6 månader efter att Alex flyttat till Mia, får vi veta att han hoppat av skolan. Han var då 17 år gammal, och gick i 2:an på gymnasiet.

Johan blev vansinnig på Mia, som för det första inte pratat med Johan tidigare, och för att hon tillåtit detta. Han hade då hoppat av 3 månader tidigare. Men inte berättat något för vare sig mig eller Johan.

Nu satt han hemma och spelade datorspel, i stort sett hela nätterna medan han sov på dagarna. 

Han gick nu upp 24 kg på 9 månader, då han dagligen åt minst ett mål på Burger King. 

Jag pratade med Alex flera, flera gånger, men han tyckte det var skönt att slappa.

Johan försökte flera gånger att samla både Mia och Alex till ett "familjemöte" för att få rätsida på detta.
Men detta var något som aldrig blev av, av olika anledningar. 

När Alex hade fyllt 18 år, pratar Mia och Johan med varandra och Johan säger då att Mia måste börja ställa krav på Alex. 

Johan säger att Mia måste sätta krav på att Alex antingen får börja plugga eller hitta ett jobb. 
Något Mia visserligen höll med om till en viss del, men aldrig fullföljde då det skulle innebära att ta en konflikt med Alex.
Johan säger igen efter ett tag att Johan och Mia gemensamt ska prata med Alex och säga att antingen får han jobba eller plugga, eller så får han flytta hemifrån. Detta för att ge lite eld i arslet på Alex. 

Mia tycker det är elakt sagt av Johan, och går till Alex för att berätta att "pappa vill att jag ska slänga ut dig, fy fan vad elak han är".

Nu säger Alex upp kontakten med Johan, och även indirekt mig. 

Under 6 månaders tid, ses vi inte alls. Jag stöter på Alex ett par gånger, och vi är båda glada att se varandra men han är sur på pappa som är så elak. 

Tiden går, och på min födelsedag kom Alex hem till oss helt "out of the blue".

Vi blev så klart jätteglada, och vi började efter det att umgås igen. Alex kom till oss lite då och då, och hans syskon älskar att ha storebror hos sig. 

Han är alltså nu 20 år gammal, men ser ut som en försupen 40-åring. Han är kraftigt överviktig, bor hemma hos Mia, har inget jobb och gör inget annat än att gå runt och dra dagarna i ända. 
Vi har bett honom att i alla fall skriva in sig hos Arbetsförmedlingen, men det orkar han inte. AF är för nollor.........

Återigen försöker vi pusha honom att göra något med sitt liv, men han har ingen lust. 
Hemma hos Mia tjatas det, enligt honom, att han måste göra något vettigt. Men det är där det stannar. Vid tjat.

Han är nu hos oss titt som tätt. Jag älskar att ha honom här, vi är verkligen kompisar med varandra. Men samtidigt kryper det i kroppen på mig. 
Både jag och Johan exploderar inom oss. 
Han kommer för det första helt oanmäld. Helt plötsligt kommer han in genom dörren, och frågar vad det är för mat. 
Självklart är han alltid välkommen, det handlar inte om det. Utan det handlar om att det är en vuxen man som beter sig som om han är 15. 

Han gräver i kyl och frys, han ber om att få det och det lagat, han går runt här som en riktig dagdrivare och bara röker och äter. 

Han kan inte så mycket som lyfta på fötterna när jag går runt och dammsuger.

Nu är frågan, vad fa-an vi ska göra....? 

Både jag och Johan är nu i samma gamla fälla, att om vi säger ett pip så ser vi inte honom på ett år igen. 
Då går han bara hem till mamma, och fortsätter sitta där och tyna bort. 

Så vi två slits mellan sorg av att se honom slösa bort sitt liv, rädsla över att "förlora" honom igen, glädje över att få umgås med honom, och irritation över att han bara förväntar sig att alla ska lägga sig på knä framför honom. 
Han begär det ena efter det andra i matväg, "köp nötter", "köp en så'n till mig, köp en så'n".
"När ska vi äta" "Vad ska vi äta"
Vi behöver verkligen någon annans åsikt. På riktigt. 
Är vi elaka? Är vi för mesiga? Är detta rent av okej, bara att vi tror att en 20-åring ska vara på ett annat sätt?
Vad ska vi göra? 
Vad hade ni gjort?

Vi behöver verkligen konkreta tankar och åsikter angående detta. 

Tack för att ni tog er tid att läsa, vi är verkligen extremt utmattade...