Bonusmamma som inte vet om hon vill mer
Hösten fortsätter. Pojken kastas hit och dit mellan mamma och pappa. En natt där. 2 nätter där osv osv. Jag har börjat plugga igen och missar otaliga föreläsningar för pojken egentligen ska vara hos mamma men hon måste jobba, sambon måste jobba och vi kan inte ringa till vårt dagis med några timmars förvarning.
Jag säger upp min lägenhet och flyttar in i samma lägenhet som sambon och pojken bor i under våren. Och mamman hon strular med tider hit och dit, och det är fortfarande jag som får ta hand om pojken eftersom hans pappa jobbar borta varannan vecka, när pojken egentligen ska vara hos sin mamma. Detta innebär att jag missar fler föreläsningar för att kunna hinna passa tider som dagis är öppet.
Det närmar sig sommaren och det bestäms att pojken ska bo permanent hos oss eftersom vi bor i den kommun han ska gå i skola i. Och träffa sin mamma alla helger utom var tredje helg.
Så strulet som varat knappt ett år fortsätter över sommaren, jag hade en veckas semester och hon skulle ha pojken 3 dagar den veckan så sambon och jag kunde få tid tillsammans men 3 veckor innan så ändrar hon sig. Vi får låna svärföräldrarnas husvagn och vara där med pojken den veckan.
Så kommer hösten, jag har fått mitt drömjobb, som dessutom har förståelse för att jag har kurser jag missat och måste gå om för allt strul. Men kommer det bli bättre när pojken bor hos oss permanent?
Sambon sa att han har sagt att han inte kan resa så mycket som han har gjort för att han har pojken jämt. Lyckligtvis så har företaget han jobbar på inte så mycket resjobb denna höst.
Hösten rullar på med att jag jobbar heltid, pluggar in det jag har missat och försöker sköta ett hem. Sambon jobbar dagtid och sedan på sitt kvällsjobb vilket gör att jag har pojken. Så här rullar livet på i ett helt år, pojken är mestadels hos oss, mamman har honom väldigt olika och det är familjerätten osv osv. Sambons dagtidsjobb får massa arbeten som kräver resor, så jag tar hand om pojken, gör allt som det innebär att egentligen vara ensamstående förälder.
Hösten löper på som vanligt. Mellan v 33 och v 50 är sambon hemma 3 veckor, resten reser han och pojkens mamma säger bara att hon inte kan ta pojken för hon har ett jobb att sköta. Detta innebär ju då vidare att jag har pojken.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-03-28 15:02
Efter en diskussion hemma med sambon kommer det fram att han inte hade berättat på sitt jobb att pojken bodde permanent hos oss, utan han hade bara tagit för givet att jag skulle ta det ansvaret jag har tagit. Slutar med att jag tvingar sambon att byta jobb.
Nu står jag här, och vet inte vad jag vill.
Saker att ta i beaktning:
Min sambo är väldigt krävande, allt ska vara perfekt i hemmet, alla kläder ska strykas, det ska skina och var rent, men han hjälper inte till.
Pojkens mamma och jag kom i ett gräl, sambon tar hennes parti och skäller ut mig .- INANN han ens hade frågat mig om vad saken gällde.
Varje ledig stund han har är han hos sina föräldrar på deras gård, för han har alltid gjort så blir svaret när jag ifrågasätter.
Vid ett tillfälle frågade jag hans mormor i förbi-farten något om att hon alltid lagar maten när det är kalas- hon tar detta som att jag inte gillar henne, sambon kommer hem totalt rasande och skäller ut mig, i stället för att fråga mig hövligt vad det handlar om.
När jag slutar min utbildning och ska ha fest hemma är det viktigt att svärföräldrarnas gräsmatta klipps just den dagen, vilket innebär att jag inte får någon hjälp hemma men sambon ska ändå bestämma hur det ska göras och vad som ska göras.
De gånger som jag inte har kunnat ta hand om pojken har han ringt och skällt ut mig för att jag aldrig ställer upp och hjälper honom.
Min svärmor var barnvakt en dag i höstas och när jag kommer hem på kvällen säger hon till mig- Det kommer bli synd om pojken om ni skaffar bar. Och ? Du förstör pojkens liv för du är ute på så mycket aktiviteter.
Väldigt ofta så skäller min sambo på mig för att maten inte är klar, kläderna är inte tvättade, jag svarar inte i telefon precis när han vill.
Vi har gått 6 månader hos familjerådgivare och min sambo säger så bra saker när vi är där, men kan inte genomföra dom när vi här hemma ? familjerådgivarna kan inte hjälpa oss så länge inte han använder de verktyg som han har fått.
Detta är vad jag känner:
-Jag tror att jag älskar min sambo
-Jag älskar det där lilla barnet som jag tar tagit hand om och slitit för.
-När jag ser min sambo, hur han behandlar sin son, vet jag inte om jag vill att pappan till mina barn ska vara så,
-Jag känner mig inte som att vi är likvärdiga i förhållandet.
-Jag är 29 år och har inte så stort umgänge, vill väldigt gärna ha barn och det känns som att tiden rinner i väg.
