Hur fortsätter man leva utan barn?

Fan vad jag hatar det här "cool-lugn" som alla ungar kör med. Är det någon sorts modernisering av "ko-lugn" eller är folk bara dumma?

Så berätta, vad gör du på dagarna ?

Hej TS :) Det låter som en riktigt jobbig situation. Jag skulle inte heller kunna hålla mig lugn. Däremot känner jag en hel del personer utan barn som lever lyckliga liv. Även de som inte kunnat få barn. Har du funderat på att prata med en psykolog eller så? Hen kanske skulle kunna hjälpa dig att förhålla dig till den här situationen. Stor kram

Ps. Jag har inte jättebra koll, men än är det väl inte kört?

Vad bra att du delade med dig! Är säker på att ts har god hjälp av vad du anser om användandet av "cool-lugn".

Hej ts. Jag är inte själv i samma situation men förstår att det är jättejobbigt att vilja ha barn och att det inte funkar. Mina tankar;

- har ni någon plan för hur ni ska fortsätta? Har ni kontakt med gynekolog/fertilitetsklinik? Har ni övervägt ivf? Försök undersöka vilka möjligheter som finns och ta en i taget systematiskt. Försök lita på att det kommer att finnas en lösning för er, även om vägen dit kan vara lång

- under tiden: vilka drömmar har ni som par? Är det någon speciell resa ni skulle vilja göra ihop som kan vara svår när ni fått barn? Någon speciell upplevelse? Om ni har god ekonomi kanske ni har möjlighet att spara ihop till en buffert för att kunna dryga ut föräldrapenningen. Eller passa på att spara ihop insats till ett hus. Försök att ta tillvara på tiden medan ni väntar till att göra trevliga saker ihop, skapa minnen.

- sök stöd tex hos familjerådgivare, det är en påfrestande tid för er som par

Lycka till

hej och tack för att du skriver. Jag har tidigare pratat med en psykolog, i samband att vi fick veta att jag har problem med ägglossningen. därefter har det varit mest läkarna jag har haft kontakt med... de flesta väldigt oförstående. Jag är överviktig pga sjukdom. Tränar flera gånger i veckan men det går väldigt sakta neråt. Läkarna trodde först inte på mig och ville inte ens ge mig pergotime eller annan hjälp tills jag visade ett inlogg-historik från mitt gym. Suck..

Nej det är inte kört ännu såklart.. men jag känner att jag kanske skulle kunna lugna mig om jag såg en ok framtid utan barn... typ.. eller jag vet inte...

Det är skitjobbigt med barn och det är när man får barn som man verkligen är sjuk. Ungarna är sjuka konstant och föräldrarna blir det också. Men visst, längtar du efter barn förstår jag att du är ledsen men förvänta dig inte guld och gröna skogar om du en dag får barn.

Som jag skrev ovan så är inte läkarna särskilt villiga att hjälpa. IVF kommer vi inte bli godkända för, förren jag gått ner kraftigt i vikt. Givetvis vill jag helst gå ner innan vi blir gravida om vi nu någonsin blir det men det går också väldigt sakta pga sjukdomsbild och jag blir inte yngre (är närmare 35) Jag tränar ett par gånger i veckan och äter väldigt hälsosamt.. jag är trots vikten, väldigt aktiv i övrigt, frisk och orkar med mkt. Min sjukdom är bara på insidan och märks inte förutom på bland annat vikten. Tidigare hade jag dock enorma smärtor, men tack vare all träning och bra mat är det helt bortblåst.

Vi reser mkt, men det börjar också bli rätt trist... de har på något sätt varit räddningen men nu börjar man även där känna att det är någon som saknas när vi är iväg.

Alla de saker du skriver gör vi redan (nästan), det är jättebra och var till stor hjälp i början. Vi visste redan från den dagen vi valde att skaffa barn att problemet fanns så vi har inte försökt i 1 år och sedan fått veta detta... men drömmen om ett större och finare hus spelar ingen roll om det bara ska vara vi, sparade pengar känns bara som en hög som vi ändå inte har någon användning för.. jag är trött på att köpa saker som tröst, trött på att planera resor som bara är 1-2 veckors låtsasliv. Jag förtstår verkligen inte vad jag ska göra om det bara ska vara vi ? 

Det som är mest jobbigt är att min sambo tror allt löser sig.. han stöttar mig när jag är ledsen men han har inte en sekunds tvekan att det kommer hända.. och då känner jag att allt ligger på mig.. det är jag som ska gå igenom en IVF tex...  jag vet inte ens om vi har sex tillräckligt mycket längre? känns bara som jag dör för varje dag...

haha vilket bra inlägg! jag brukar faktiskt tänka så ibland... men om sanningen ska fram så är det väl det man längtar efter också? Mitt liv är så jävla perfekt att jag kräks på det.

Hmm. Kan du ta någon hjälp för att kunna hå ner i vikt? Hur mycket vikt handlar det om? Har privat ivf samma krav? ( det är ju självklart bäst för dig och barnet att inte vara för överviktig). Flera mammor i mina mammagrupper har tidigare gjort gastric bypass, det är ju drastiskt men kanske ett alternativ att överväga? Kanske kan du få bättre stöd om du söker privat?

Kan ni tänka er andra alternativ, tex adoption?

Och under tiden ni kanske kan hitta något annat meningsfullt att syssla med. Volontärarbete? Läxhjälp för flyktingar? Stödfamilj/kontaktfamilj ... Känner ju inte er men det kanske finns något ni brinner för och skulle vilja engagera er i...