Ignorerad pga graviditet

Jag & min man har vart tillsammans i 6 år. Min mans barndomsvän & hans tjej har snart vart ett par i 2 år. Vi har haft jättebra kontakt med dem- männen har vart vänner sedan de var åtta (vi är 24-25år nu) & jag har gått samma gymnasieklass som tjejen. Vi klickade direkt & har umgåtts jättefint allihopa & gjort typ allt tillsammans. Jag & min man började diskutera bröllop förra året & paret tjatade om att det var på tiden att vi skaffade barn med. Under våren så började vi känna att det var dags för barn så vi började försöka i maj & plussade direkt. Paret skulle börja försöka i juli samma år. De hade också tackat ja till att bli gudföräldrar. Men nu började problemen. Att de skulle försöka fick skjutas upp ett par mån pga OP så tror de började i september. Från dess har de tagit avstånd & hör inte av sig, har aldrig tid osv. Jag frågade om det var jobbigt att prata barn & det var det så när vi sågs drog jag inte upp graviditeten eller barn. Frågade inte heller om hon inte nämnde nåt eller frågade mig men ofta pratade hon om sin barnlöshet. Att efter ett år först så får man hjälp. Nu har det konstaterats att hon kan få barn men att ägglossningen ännu är oregelbunden. Ju mer tiden går så låter jag bli att höra av mig lika mycket, vilket i sig har vart tråkigt & jag har känt mig lite sårad & ignorerad. Nu blir jag verkligen bortpetad. Det märks att hon var glad att jag inte dök upp på 25- års kalaset, de bokar in annat när de bokat in att träffa oss bara för att de verkar hoppas på att vi ska avboka (nyår exempelvis). Det känns skitjobbigt för mig. Jag förstår att det är jobbigt för henne men jag blir sårad med? Är det fel? När vi väl fick barn hörde de inte av sig & gratulera. Inget alls- förrän vi pikade det. Tog en månad innan de kom hit & hälsade på & även då var det en massa ursäkter & annat inbokat. Är det så fel att jag tar illa upp med? Vid min babyshower ljög hon om att hon skulle på kalas. Tycker hon kunde vart ärlig om det var jobbigt. Försökt visa förståelse- men sedan visade sig att hon kunde gå på sin andra gravida väns babyshower & genast känns det som det är mig det är fel på? Försökte messa henne & ifrågasätta & förklara hur jag med kände- men det mottogs inte alls bra utan allt sågs bara från hennes sida. Har jag inte rätt att känna mig sårad med? Att jag blir åsidosatt hela tiden? Hon vill inte prata om det, hon tänker nu inte komma på dopet, hon slutar svara på sms & vill inte ses för att reda upp våra känslor. Istället är jag borttagen som vän på både insta & fb & inte välkommen på möhippan längre. Jag tycker det är drastiskt & jag blir förbannad att man inte kan diskutera saken. Jag har försökt stötta & hålla mig undan. Någon som vart med om samma sak? Jag undrar när allt ska bli "bra" igen? När de fått barn? Ska allt vara okej & återgå till vanligt då- & man ska bara acceptera hur man själv blev behandlad? Säger inte att man måste hoppa av glädje men varför ska man ENDAST visa hänsyn utan att få det tillbaka? De har försökt i sex månader nu...

Antar att jag kommer få massa påhopp av barnlösa nu, men finns det ingen som känner som jag? Är det så fel av mig att vara sårad, besviken & arg?