Skaffa barn för man är uttråkad?

Jag har valt att vara barnfri. Jag tycker att det är en dålig idé att skaffa barn bara för att man inte har något annat att göra. Den gången jag tycker att man kan försöka skaffa barn är om man har de ekonomiska/sociala förutsättningarna och vill. Barn är en stress för de flesta förhållanden och många skiljer ju sig under/efter småbarnsåren eftersom de upplever att de tappat bort varandra som par och bara kör företaget "Familjen AB" ihop. Ett barn förändrar hela livet och kräver extremt mycket av dig och din partner. Om du skaffar barn kommer du/ni inte kunna göra spontana saker i samma omfattning längre eftersom ni har någon som är beroende av er dygnet runt. Allting i livet kommer förändras till att kretsa kring den människan.

Jag förstår vad barn innebär för konsekvenser. Jag har ingen barnlängtan alls och allting med barn ger mig avsmak. Jag gillar inte hur de låter, att de hela tiden vill ha uppmärksamhet, att jag skulle behöva ge upp mitt liv för någon annan osv. Min kusin insåg inte det och tänkte skaffa sådär 10 barn. Efter ett barn ångrade hon sig, det blev inga fler. Hon var ung och naiv och förstod inte hur mycket ett barn innebär och lämnar hela tiden bort barnet till sin mamma för att barnvakta det. Jag kan undra varför man skaffar barn om man inte vill umgås med det. Jag har även läst i trådar på bland annat familjeliv mm om kvinnor som ångrar att de skaffade barn eftersom de kände tryck från bl.a. samhället. De inser att moderskapet kan vara fint men att det helt enkelt inte är deras grej, och de ångrar att de skaffade barn. 

Nu låter detta som propaganda men för din skull så är det lättare att leva med att man inte skaffade barn och ångra sig än att man skaffade barn och sen ångrade sig. Man får stå ut med mycket ifrågasättande som barnfri, vilket jag tycker är extremt konstigt. Alla skäl till att skaffa barn  är egoistiska. Det är ju aldrig för barnets skull som det skaffas utan för att föräldrarna "vill" någonting; vill ha någon som tar hand om dem när de är gamla (men hur många orkar egentligen hälsa på sina föräldrar ofta?), vill ha en familj att mysa med, vill gosa med en gullig liten bebis osv osv. Jag älskar att tänka på att jag slipper gå upp tidigt för att klä på en unge som är i trotsåldern och som inte vill ha på sig några kläder, slipper lämna på förskolan och barnet gråter och slipper bli stressad och sen till jobbet, slipper det konstanta dåliga samvetet över att barnet är på förskolan långa dagar och oro över att något kan hända barnet, slipper hämta på dagis, slipper ta hand om ett barn hela kvällen och lyssna på barnprogram på tv:n, hjälpa till med skolarbete, skjutsa till aktiviteter, slipper att barnet blir mobbat/är en mobbare och ja.. Du hör ju. Jag har aldrig gillat barn, inte ens när jag själv var ett barn. Jag tyckte alltid att de var så himla omogna. 

Nej man ska inte skaffa barn för att man har ett trist liv. Då får man helt enkelt hitta på något som berikar det. Ett barn innebär så mycket ansvar, det begränsar ens liv och du är aldrig mera fri, du kan inte vara spontan oh måste sätta dig själv sist och för att inte tala om ditt parförhållande som utsätts för stora påfrestningar. Jag har valt bort barn för jag är en person som trivs med att få bestämma över mitt eget liv. Jag gillar att ha den friheten samt att kunna få vara i lugn och ro, vara ensam. Jag behöver mycket egen tid för mig själv och jag vill också sätta mycket tid på min partner. Det skulle inte gå om jag hade barn.

Tack för synpunkter! Att barn begränsar livet och man blir mindre fri förstår jag, vi har dock flera djur så vi är redan lite begränsade i den bemärkelsen... Kan inte resa så spontant tex. Och att fylla livet med annat intressant gör jag, volontärjobbar, har mkt socialt umgänge etc. Men det känns ändå lite... meh, liksom. Gjort allt, sett allt, känns det som. Men barn kanske inte är svaret på den här apatin jag känner. Jag vet inte, är väl ett kontrollfreak som vill ha alla svar. Men som du säger HannaS86 inte lätt att leva med att man skaffat barn och sen ångrat sig. Det vore en mardröm.

Det finns dock många som skaffar barn som anser livet saknar en mening och något djupare och som sedan blir lyckliga. Men det livet skulle inte alls vara för mig. Jag tror man behöver ha en vilja och lust att leva ett liv med barn för att satsa. Saknar man lusten så tror jag inte det blir bra.

Jag tror helt ärligt att man sällan är redo för att skaffa barn även om man vill ha barn. När jag och sambon träffades pratade vi löst om barn, både egna och att adoptera. Sköt frågan på framtiden då vi inte kände att tiden var rätt. Efter några år tog vi upp frågan igen och bestämde oss för att försöka. Det gick sisådär. Två missfall och x antal år senare kom så två små underbara grabbar (jupp, det bidde tvillingar). Vare sig jag eller sambon har direkt längtat efter barn men ändå har jag velat ha egna. Är inte överdrivet förtjust i andras barn annat än de jag känner (vissa mer, andra mindre). Den hysteriska barnlängtan har aldrig funnits, därför har vi inte heller sökt hjälp när det drog ut på tiden. Är jag glad över mina två små monster? Absolut, älskar dem till döds! Men, de har även gjort att jag sett nya sidor hos sambon, på gott och ont.

Jag var inte redo för första barnet och inte andra heller.Jag var i lyckans rus och det var välkommet,men första gången hade jag inte den blekaste aning om vad jag gett mig in i.Det gick ju bra och är mina bästa beslut.Men jag har träffat flera både 40 och 60 år som valt bort barn.Det har varit deras bästa beslut.Så vi alla gör olika val och inget av det är fel,bara för en själv.

Jag har inte heller känt någon hysterisk barnlängtan, vore enklare då, då vet man ju vad man vill... Hur gamla var ni när era pojkar kom? Låter kul med tvillingar även om jag förstår att det är slitsamt också!

Hur gammal var du då? Om jag får barn vill jag också känna så, att de är mina bästa beslut. Men så känner jag tidspress, att jag inte har tid att vänta på att barnlängtan ska komma, att vi borde köra ändå även fast jag velar. Vill ha garantier på förhand att det kommer bli bra och att barnet kommer vara det bästa som hänt, men den garantin kan jag ju inte få.

Tyvärr finns inte garantin.Oftast så blir de det bästa man gjort när man väl gör det.Jag var bara 17 år och livrädd men det gick jätte bra.Andra barnet var jag 22 år och då var jag lite rädd då med.Bägge gångerna kändes rätt,men jag hade nog inte planerat något barn om inte det vore för att jag blev gravid trots skydd.Jag hade ingen barnlängtan någon av gångerna men blev gravid ändå.Det kändes rätt.Min syster fick första barnet vid 33 år,och nu försöker dom med andra.Försök att inte känna stress för fel eller rätt beslut.Många börjar vid 30-35 år,vissa ännu senare.

Vi började prata om barn när jag var 32, jag hade just fyllt 37 när de kom.

Fast någon garanti kan du ju aldrig få. Precis som det inte finns någon garanti med andra mänskliga relationer heller. Men väldigt få personer går omkring och är singlar bara för att det inte finns någon garanti på att det håller om de blir ihop med någon.

Bra jobbat att klara av att få barn så ung :) och tack för lugnande ord!Ok! Ja jag skulle kunna tänka mig något liknande. Om jag ens kan bli gravid då, det vet man ju inte innan man provat.Nä jag vet... Men vill ha ändå, haha ;) men att sätta ett barn till världen är så stort, om jag är singel eller ej drabbar bara mig (och min partner då). Men om jag får barn och inte älskar barnet, eller är en kass förälder, då kan det förstöra barnets hela liv!

Jo..men han/hon kommer ju ha en pappa och andra släktingar och så småningom vänner också som kan ge mycket kärlek om du inte kan. Och även om du skulle bli en dålig förälder så finns det ju krasst sett rätt många med halvtaskiga relationer med sina päron vars liv inte har blivit förstörda. Barnet växer ju så småningom upp och får efter ett tag möjlighet att skapa ett bra liv och omge sig med personer som uppskattar denne. Och tur är väl det!

Jag var i en lite liknande situation som du är. Jag började känna mig klar med många saker och undrade om livet inte hade mer att ge. Min sambo ville ha barn, men jag kände mig inte särskilt sugen. Jag ogillade inte barn, men kände inte alls av den biologiska klockan. Såg mest nackdelar med att ha barn. Men ändå kände jag en stark rädsla att ångra mig senare, och jag tyckte att livet började bli lite långsamt. 

Så efter några års velande så bestämde jag mig för att köra på. Jag är en ansvarsfull person som lätt knyter an till både människor och djur. Jag älskar mina husdjur som om de vore små bebisar (nästan i alla fall ;)). Jag litade helt enkelt på att jag skulle älska mitt barn så mycket att jag skulle uppleva att det var värt allt "jobb" som det innebär att få barn. Och om det nu inte skulle vara värt det så visste jag att jag var så ansvarsfull att jag ändå skulle ta hand om barnet på ett bra sätt. 

Nu med facit i hand (har en bebis) kan jag bara konstatera att det är värt allt jobb. För visst är det både jobbigt och begränsande att ha barn. Men kärleken till sitt barn är så enorm, att jag tror inte att någon normalt funtad människa ångrar sig.

Och rent krasst så tycker jag inte att barnlängtan i sig säger så mycket om hur någon kommer att bli som förälder. För innan man får barn så begriper man inte alls vad det innebär att få ett alldeles eget barn. Så även om man längtar så vet man inte vad man ger sig in på. Det skulle ju lika gärna kunna vara den som har längtat efter barn som i slutändan ångrar sig.... 

Jo i och för sig, men det vore verkligen fruktansvärt att veta att jag inte gjort det bästa för mitt barn! Min relation till mina föräldrar är inte särskilt nära, det kanske spelar in. Vill inte ha det så med mitt/mina barn. Därav den här garanti-nojan...

Tack för ditt svar, så skönt att läsa! Och känner igen mig mycket, är också en ansvarsfull person som älskar våra djur otroligt mycket. Innan vi hade dem (katter och hund, kom till oss lite av en slump) trodde jag inte alls att jag skulle känna så starkt, och jag längtade inte efter djur. Kanske är samma med barn? Och det du säger om barnlängtan är intressant. Jag har liksom känt att de som verkligen längtar efter barn är de som är ämnade att bli föräldrar, och att jag var av naturen mindre lämpad eftersom jag då inte har den här barnlängtan som jag har hört kvinnor i min närvaro ha.