Kejsarsnitt eller inte...??
Hej,
jag är gravid med mitt andra barn och är nu i vecka 25. Jag har börjat fundera alltmer på förlossningen och velar fram och tillbaka från dag till dag.
Under, och för all del redan innan, min förra graviditet led jag av en enorm förlossningsrädsla av olika orsaker. Främst pga tragiska händelser med ett ex sedan många år tillbaka som fått mig att helt tappa tron till mig själv och min kropp. Detta har jag bearbetat under många år och även aurora-BM samt förlossningsläkare hjälpte mig mycket med mina tankar då. Vi gjorde en förlossningsplan som jag minns att jag tyckte kändes OK, men det var inte precis så att jag såg fram emot en vaginal förlossning.. Hur som helst blev en sådan upprättad efter mycket prat och gråt fram och tillbaka, men i vecka 36 konstaterades det att bebisen låg i säte. Vändningsförsöket misslyckades varpå läkaren helt enkelt sa "dåså, då får vi ta och kika på ett datum för snitt istället".
Sonen ville trots allt titta ut 10 dagar innan det planerade snittet, så det blev ett akutsnitt istället (som inte var så "akut" ändå, allt gick väldigt lugnt till och det var ingen brådska på något sätt).
Men, nu till dagsläget då. Tidigare under denna graviditet har det känts som att jag inte har några problem med tanken på att föda vaginalt, jag har snarare känt att jag vill testa få uppleva det som många kvinnor säger är den häftigaste upplevelsen som finns. Vi planerar inga fler barn i framtiden, två är vad vi alltid velat ha, så om jag inte försöker lär jag gå miste om den chansen. MEN.. Senaste veckan har jag börjat bli otroligt kluven igen.. Jag funderar fram och tillbaka och har läst flera studier som gjorts gällande risker för mor och barn etc. vid snitt vs. vaginala förlossningar och därefter funderat ännu mer. Nånstans inom mig börjar oron växa fram igen, jag vill föda men ändå inte. Jag vill ha snitt men ändå inte. Det är trots allt större risker med vaginal FL efter ett snitt även om det inte är jättestora risker. Men det är å andra sidan inte ett planerat snitt heller, ett akutsnitt betyder ju definitivt större risker. Och vad händer om den vaginala FL slutar med ett akut/katastrofsnitt? Det är det värsta tänkbara för mig och jag vet inte hur jag skulle klara av att tackla det rent psykiskt. Jag vet helt enkelt inte om jag är tillräckligt rustad för att klara av det och jag har ju bara positiva upplevelser från snittet förra gången. Skulle det kanske vara det bästa för just mig..? Hur ska man veta? Det sägs ju att snitt är "menat" för vissa, för att det är det bästa för just dem. Man pratade ju en del om snitt på föräldrautbildningen som vi gick på förra gången, och då sades det att ca 2% av alla bebisar ligger i säte fram till FL, och eftersom det var SÅ osannolikt att det skulle hända var det inte ens nåt vi behövde fundera på. Men, vår lilla låg i säte och gick inte att vända. På något vis känns det som att det var meningen.
Efter en väldigt lång trådstart skulle jag vilja höra era erfarenheter eller tankar kring detta. Är det någon som känner igen sig? Någon som fött vaginalt efter ett snitt? Eller nån som gjort två eller flera snitt?
Jag skulle bli jätteglad om ni ville dela med er av era historier :)